Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Frihet

Månens silvriga ljus svepte ner över den vita världen och mörka revor av moln gled över dess klara ansikte. Kylan var närvarande. Granarnas frostiga yta gnistrade i en utmaning mot den än mer glittrande skaren som låg över den snötäckta marken. Markens obrutna yta sträckte sig vida över det flacka landskapet. I öst kantades det av mörka, väldiga berg och i väst spred sig en sjö nonchalant ut sig med sin glasklara yta. Både nord och syd drunknade i den vita tomheten och tycktes fortsätta bortåt i all evighet.
Träden som reste sig upp ur det vita havet var som svarta prickar och allt annat var dött. Allt utom en liten prick som rörde sig i jämn takt mot öst, bortifrån väst. I små moln av värme som plötsligt blivit kall steg stråk av vita andetag uppåt, som en hyllning till månen. Tystnaden avbröts endast av de tunga tassarna som krossade små frysta snökristaller på den hårda ytan. Andetagen som drogs var tysta och som en viskande smekning spreds vibrationerna i natten för att dö ut innan någon annan hört dem.

Inte ett spår lämnade den silvergrå hannen efter sig då han långsamt travade framåt. Hans blick var lysande gul och i dem lös hans glömda, svarta ungdom trots att den nu doldes av stråk av hat, smärta och tomhet. Munnen var svagt öppen, men ändå tillräckligt öppen för att de långa, krökta tänderna skulle kunna glimma vita. Deras blodtörst var släckt och de bortslickade fläckarna av blod kunde inte ens månens obefläckade ljus avslöja. Detta eftersom varje tandrad helt hade dränkts av de levandes guld och att ingen tand trovärdigt kunde bedyra sin oskuld. Men nu var alla instinkter avrättade. Inget begär ruvade i munhålan, ingen törst raspade i strupen och ingen rivande känsla av hunger sargade magen. Allt var lugnt.
Vaksamheten hade till sist brunnit ut och klorna som hungrat efter att få bringa sitt offer om livet vidrörde stilla den frysta snön utan att märka den. Hjärtat drev modstulet runt blodet i ådrorna med en önskan om ett slut. De livgivande andetagen drogs, med en ihågkommen smärta, av en död som fortsatte att leva. Hämndens förrädiska röst hade tystnat och dragit sig tillbaka till sina ljudisolerade kamrar för att där tyna bort. Människans otaliga brott och onaturligt stora skulder hade fått dem att krypa och därigenom hade den gående apan stulit sig längre liv. Meningen med jakten hade gått förlorad och gjort denna konstfärdiga perfektionism till en klumpig tragedi.

Medan drömmar om en fridens plats, ett av ungdomens minnen, ohörbara störde balansen hos den lyckliga tomheten flöt varghannen vidare i sin egen frånvaro. Sedan blev lyckan sorg över en av världens omdanares evigt förlorade och fördömda öde. Och månen drunknade i moln.
Tankar om döende fränder, om det nya järnets lätta, svepande rörelser och tankar om hur detta, människornas stål, fråntog dem deras frihet var för länge sedan avlivade.
Vinterns isande kyla grep med bitande tentakler om alfahannens ben och ett tunt lager av frost bosatte sig i pälsens djup, där den härjade på skinnets yta.
En överväldigande längtan efter frid fick vänster framben att vikas och lämna ett svagt märke av glömska i hårdheten samtidigt som nattens strålkastare trädde fram igen.
Alla band hade kapats av, knutits upp eller slitits sönder av fångenskapens gissel och frihetens berövelse. Platsen där inga tvång, inga måste, fanns hägrade bakom de blinda ögonen som irrande sökte efter befrielsen. Det paradis där viljan dör, behoven vittrar sönder och alla skulder faller i glömska, var blott en inbillning i ett trött sinne som inte längre kunde sova.

Under granarnas svarta skugga löpte den stålgrå åldringen stilla och glimtar av ljusets närvaro följde honom som flockmedlemmar. Stegen blev stötigare och stelare, men ingen is eller kyla kunde hindra den dödsdömde från att söka.

Frihet var att slippa hungra, att inte tvingas dricka eller smaka, att lösas från alla krav och alla band. Frihetens nyckel var att sluta kräva, att inte behöva och att lägga av sig sina skulder, att inte finnas förutom för sig själv. Hans sista uppdrag, alla hans fränders riktiga uppdrag, var att finna denna frihet och då få livets hatiska grepp avlägsnat.
En tjock tuss moln drog kort förbi månens rundel och försänkte världen i en skugga och, med den, förståelse. I tystnadens och köldens revir fanns inga hinder för klarhet.
Men då måste han vara fri.

Ett hjärtslag senare försvann täcket och månen grät silvertårar i form av ljus, Gudarnas gåva, ner över vargen. Denne hade sjunkit ner i den sista vilan redan innan hans ben hade vikit sig under honom, innan han hade hunnit lägga sig till rätta på sin bädd av diamanter i form av renhetens vita frost. När gryningen kom i form av en klar, sörjande sol hade han svepts i den sista svepningen av en slöja av kyla som varsamt hade lindats om honom.
Så uppgick varghannen i evigheten.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Mary - 12 dec 06 - 02:18
Tack väldigt mycket. :D
SaraSophie - 17 aug 06 - 22:54- Betyg:
Efter mycket funderande har jag insett att det finns inga ord
som är tillräckligt kraftfulla för att beskriva denna novell.
Ord som underbart, fantastiskt och klockrent känns rentav
löjliga i det här sammanhanget. Därför får jag nöja mig med att
meddela det och sitta försjunken i andäktig tystnad en stund ^^

Skriven av
Mary
15 maj 05 - 04:12
(Har blivit läst 389 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord