Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Forum

- livets väg [bör läsas!]

Det är nog ingen som kommer att orka läsa detta. men då får man stå sitt eget kasst. för när man väl komme i gång så är det inte jobbigt. LÄS!



Ser du mig? Eller tittar du utan att se? Kan du svara mig? Eller låtsas du bara förstå? Kan du, overkliga, omöjliga människa, svara på alla mina frågor? Kan du ge mig en framtid att se fram i mot, eller, blir det som innan, mörkt, svart, kallt? Alla dessa frågor, men så få svar. Vad är det för mening med att leva i ovisshet? Vad är det för jävla mening att vara positiv och glad när allt rasar inom en? När allt man vill är att kunna se igen, för man vet, att allt är svart, och man vet, att man behöver hjälp med att komma ut ur den svarta, kvävande svarta tunneln. Ibland förstår jag inte, jag förstår inte hur allt kan vara så svårt, så hårt som allt är. Ibland är det svårt att förstå att livet har bra och dåliga dagar, och det är betydligt fler dåliga för vissa. Ibland är det svårt att förstå att man mår dåligt utan anledning. Att man egentligen, borde må bra, men man gör det inte i alla fall. För vem behöver må dåligt mer än de som har familjemedlemmar som dött, eller har blivit mobbade eller något liknande, varför ska alla andra må dåligt? Har ni tänkt på en sak? Att varje dag, tar en 15 åring självmord. Varför just 15 år? Varför inte 18? 33 kanske? Folk säger att man är för ”liten” för att veta vad döden, självmordstankar mm är när man är 12 – 13 år. Men folk vet så lite egentligen… varför vet en 13 årig mindre än en 15 åring? Finns ens den tanken? Nej, det finns människor, som är 50 utanpå, men 10 inuti. Dom ska man akta sig för, inte berätta sina problem för. Man ser sånt. Det syns. Dom kan gå där och krama en bok som om den vore en nallebjörn, för dom kom inte längre i utvecklingen.

Förstår du de orden som jag berättar nu? Lyssnar du på dem? Eller kastar du bort dem som du gjort så många gånger förr? Du vet… jag ser. Mer än vad du tror. Jag vet att livet inte är lätt, att det inte alltid är bra, och jag vet att folk kan förstå. Om de bara anstränger sig. Vem vill prata med någon som inte förstår, även om personen vill förstå, vem vill prata med dem? Ingen. Ingen ser dem som alternativ nr.1 när dom ska prata med någon. Jag förstår dem. Även om jag ”bara” är 13 år så förstår jag de människor som vänder taggarna utåt så fort någon person från utsidan som inte förstå kommer. För visst är det så att man stänger in sig när man inte mår bra? Visst är det som att man kryper ner innanför täcker och allt blir svart? Skillnaden är att i täcket, är det varmt, i ”skalet” är det kallt. Isande kallt är det. Många gånger, för många gånger har jag sett personer som mått dåligt, och inte kunnat göra något. Det gör ont när man vet att allt de gör när de går runt där på gatan, är att hitta någon som kan förstå deras rop på hjälp och kan rädda dem innan de försvinner för långt ner i avgrunden. Men vem kan rädda dem? Det finns ingen superhjälte så som Superman i verkligheten. Det finns ingen flygande man som hjälper alla. Det är orealistiskt, men man kan ju fortfarande drömma. Det skadar aldrig någon eller något.

Tänk så enkelt allt var när man var liten, när man kunde sitta där på golvet med sina leksaksbilar och leka. Låtsas att man satt i bilen och körde runt på plastmattans vägar. Hur enkelt det var när man var rädd för kill och tjej baciller, att man trodde att kärlek var en puss på kinden och livet var som det var i tecknade filmer. Varför skulle det sluta att vara så? Varför slutade det helt plötsligt och varför sa mormor ”du har blivit stor”? Varför kunde man inte få vara liten och ovetande för all framtid? Men jag antar att livet inte ska vara så. Man klarar sig inte på att tro. Man måste veta nu, för man är stor. Man måste förstå, för man är stor. Klockan tickar och det är inte långt kvar tills man ligger där på sin dödsbädd som 80 åring och andas häftigt tills man tillslut slutar att andas och dör.

Livet måste man se upp till, man ska vara aktsam om det, för det kommer inte i repris. Man kan inte be om ett nytt liv för man slarvade bort sitt gamla. Man måste tänka innan man gör. Det är som i pussel, ibland måste man stanna upp och tänka ”passar den där, eller är den också fel”? För ibland har vi fel. Ibland väljer vi fel val. Då får man börja om efter att man har tänkt och funderat. Tänk om det går för långt någon gång, att man ”råkar” dö. För att man inte tänkte innan sina handlingar, hur dumt är inte det? Ibland känns det som om tiden står still, som om den har stannat och aldrig mer kommer röra sig, då måste man tänka positivt och vara glad. För då rör den sig fortare än om man inte är det. Om man tycker det är kallt, ta på dig en filt och sätt dig framför en brasa, be någon värma dig om du inte klarar det själv, även när det är kallt inuti. För ibland räcker det med att man blir bara en gnutta varm, så sprider sig värmen, och snart är man varm i hela kroppen.

Ibland gör man sig själv illa när man inte mår bra. Då har man gått för långt. Man ska inte göra sig själv illa. Det är ett rop på hjälp. Men jag vet, att det är lättare att hantera smärtan utanpå, än inuti, och det är sant. Ibland blir folk arga och besvikna för de får reda på saker som borde ha varit osagda. Men ibland måste man bara skrika ut allt, för ibland kan man inte vara tyst. Ibland kan man inte bara sitta där helt tyst och oförstående varför världen är som den är. För ibland är den inte bra. Världen har blivit en mördarmaskin. En bomb som tickar och tickar tills den exploderar och flera människor dör. Ibland är världen bortom all räddning. Ibland är ingenting bra. Då får man försöka leva den dagen eller de dagarna, för det blir bättre. Även om det tar månader, även om det tar år så blir det bättre. Ibland behöver man bara inse hur bra man har det. Hur bra man egentligen faktiskt har det. Oftast är det, det som behövs. Ibland behöver man bara blunda en stund, sedan öppna ögonen så ser man att världen har förändrats. Det är faktiskt så.

Ibland så behöver man bara se världen från rätt synvinkel, så förstår man hur vacker den är.


/ KOMMENTERA GÄRNA! Frida Holgersson.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
crying_eyes - 29 nov 06 - 01:42
jättebra skrivet...
Miip - 19 nov 06 - 08:36
den var jättefin... *sitter och stirrar rakt fram utan att få fram ett ord*

Skriven av
bubblespower
20 okt 06 - 08:18
(Har blivit läst 276 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord