Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

De två på bänken och ankorna.

Hon gick utan att egentligen ha någonstans att gå, ville mest bara känna den friska luften mot håret och den bitande kylan på kinderna.
Löven var blöta och smutsiga där de låg som en matta över vägen. Träden var nakna och grenarna hängde sorgset neråt.
Hon dolde sitt ansikte i halsduken och skyndade på stegen. Skyndade sig till vart? Hon skulle bara till sin vanliga plats, där hon alltid satt, där hon alltid befann sig när hon inte hade någonting annat att göra. Hon hade ingenting att skynda sig till, men hon skyndade sig.
En skata kraxade i ett träd och det sved i henne. Det gjorde ont för hon hörde inte hemma någonstans. Ingen visste vem hon var, ingen ville veta vem hon var. Folk var ytliga, nöjde sig med människors skal, ville inte gräva djupare inpå och lära känna.
Hon hatade dem allihopa, hatade och äcklades, men kunde inte göra annat än att acceptera att det var så här människan var. Hon var deras så kallade vän och det var det enda hon hade i sitt grå, meningslösa liv. Om hon öppnade käften och sade som hon tyckte så skulle hon bli lämnad ensam kvar och få gå själv i skolans korridorer. Hon kanske var en feg liten skit, men hon var hällre med ytliga och falska människor än ensam.

Hon såg den gröna parkbänken intill sjön där hon alltid brukade sitta och titta ut över den svarta, nersmutsade sjön. Hon brukade se på alla människor som gick förbi och fantisera hur deras liv såg ut. Om de var lyckliga eller olyckliga, ensamma eller tillsammans, oskuld eller erfarna, fega eller modiga. Det tråkiga var att hon aldrig skulle få reda på om den bilden som hon målade upp var sann eller inte.
Det fanns en person som alltid befann sig i hennes närhet, dag ut och dag in, men som aldrig riktigt dragit hennes uppmärksamhet till sig. Hon hade aldrig riktigt märkt att hon sett honom, förrän just idag då hon märkte att han inte längre fanns där. Han hade alltid likadan klädsel och stod alltid på samma plats. Den svarta mockarocken var ofta nersmulad med torrt bröd för vinden blåste oftast in mot honom där hans stod på stenen. Han hade tunt mörkt hår som låg huller om buller över hjässan, som om vinden alltid lekte kurragömma mellan hårstråna. På den stora stenen brukade han stå och kasta sina brödbitar i vattnet och le stillsamt när ankorna kom.
Han hade alltid funnits där och hon hade sett honom som en del av omgivningen, som en del av den där stenen, en del av vinden. Men idag var det någonting som inte stämde, och det slog henne hårt, som om något övernaturligt hade sträckt ner sin hand och möblerat om världen. Mannen stod inte längre på sin sten och han hade inte sin högra hand i mockarockens ficka för där i hade han inte heller någon plastpåse med brödsmulor i.
Han satt på bänken, där hon själv alltid brukade sitta, och hans blick vilade på vattnet och den höjde sig inte när hon kom och satte sig bredvid.
Hon såg på sjön och kom på sig själv att sörja den tomma stenen. Det var någonting som fattades när han inte stod där. Ankorna guppade omkring lite längre bort, stackarna visste säkert varken ut eller in. Det fanns en spänning mellan dem där de satt, axel mot axel, på den gröna bänken. Hon kände att hon ville säga något, men det faktum att hon inte kände honom stoppade henne.
Efter en stund började han tala, som om de inte hade gjort annat.
”Du sitter alltid på den här bänken, precis som jag som alltid står på den där stenen.”
Han såg inte på henne när han pratade, hans oberörda blick var fortfarande riktad mot ankorna på andra sidan sjön. Hon visste inte vad hon skulle svara, så hon förblev tyst.
”Du var inte här igår… jag kom på mig själv att undra var du var. Jag var orolig att det hade hänt dig något.”
Han skakade på huvudet och skrattade, som om han själv inte trodde på det han sade.
”Jag tänkte att om en söt liten tjej kan sitta här under sin lediga tid, dag ut och dag in, kan väl jag stå här och mata ankor utan att få dåligt samvete för att jag inte gör någonting annat… dåligt samvete för att det finns tusen andra saker som jag borde göra, men som jag inte gör för att jag matar ankor istället. Visst är det lustigt, va? Att andra människor har en sådan inverkan på en, människor som man bara sett några få gånger, människor som man ser passera förbi ens eget liv. Man försöker övertyga sig själv om att de inte betyder något för en, men tankarna far ändå iväg dit där de inte ska. Nu tillexempel… jag lade över min börda på dig, för att kunna skylla ifrån mig, så att jag skulle känna mig bättre till mods med mig själv. Själviskt, javisst, men det var ju ingenting du visste. Allt hände uppe i mitt huvud medan jag stod och matade ankor.”
Han drog en darrande hand genom håret så att det föll ner över öronen. Han hade djupa skåror runt ögonen som visades när han log. De gröna ögonen glänste, men hon visste inte om det var solen eller upphetsningen som lös i dem. Plötsligt vände han ner blicken rakt mot henne och hon stelnade till, som om hon plötsligt förstod att det var henne han talade till, att hon var en del av det som han talade om. Kanske borde hon säga något? Hjärtat bultade hårt i bröstet, men mannen började lugnt tala igen, nu med ögonen på henne.
”Men när du inte var här igår så förstod jag, och det kom som en blixt från klar himmel; att jag är ensam. Jag inbillar mig bara att folk runt omkring mig är en del av mitt liv, en del av mig. Du har ju ingen aning om vem jag är, och du har med all säkerhet inget intresse av att få veta det heller. Om sanningen smärtsamt ska fram så är du en helt vanlig liten tjej i mina ögon, och jag är en vanlig, trist gammal gubbe i dina. Det är bara min fantasi och mina tankar som målar upp en värld som inte finns… en värld där vi betyder någonting.”
Han fortsatte att prata men hon hörde inte längre ord, bara hans ljumma, lugna röst. En sövande trötthet lade sig över henne och den bedövade smärtan som hans sanningsenliga ord gav henne. Hon orkade inte höra mer, orkade inte.
”Du pratade för mycket”, sade hon och hans mumlande tystnade. Skrattrynkorna blev djupa runt ögonen och hans ögon glittrade.
”Ja, det kan man inte klandra dig för, det är ett som är säkert”, sade han.
De satt tysta med blickarna mot sjön. Ankorna simmade intill kanten med stjärtarna i vädret. Människor gick förbi som om de vandrade i en annan värld, en värld som de två på bänken inte tillhörde.
”Ankorna undrar nog varför du inte står på stenen och ger dem bröd”, sade hon och han nickade stilla. ”Jag är tillbaka nu, du behöver inte vara orolig.”
Hon såg på honom.
”Det skulle med all säkerhet få plats med en person till på den där stenen”, sade han efter ett tag.
De gick bort till stenen och ballanserade tillsammans ett tag, innan de funnit en säker ställning. Ankorna kom dem till mötes och stockades runt stenen.
Hon log åt deras kvackande och han log åt att hon höll honom i handen.

”… att vara ensam är någonting jag alltid har varit livrädd för, är det fel på något sätt? Jag är beroende av människors vänlighet, beroende av människors omtanke. Jag skulle aldrig, aldrig klara mig själv, måste alltid ha någon att vända mig till när livet är elakt, när allt blir för stort och läskigt. Jag är ett litet barn i en stor kropp, hjälper du mig att växa?”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Myth
17 sep 06 - 02:24
(Har blivit läst 134 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord