Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Häxförbanelsen [del2]

Jag tog upp medaljongen pojken var där igen. ”Hej” sa jag trött. ”Vet du vad klockan är egentligen?” frågade jag. ”Nej och jag har inte tid till att få veta det. Amelia snälla du måste hjälpa mig. Jag är fast här inne. Jag vill ut. Hon tar livet ur mig.” sa pojken. ”Du är Pojken Peter va?” sa jag ”Ja fast jag är ingen pojke” sa Peter. ”Hur kan jag hjälpa dig?” undrade jag. Du måste vara stark. Jag lever av din livs kraft också. Det är bara när du är till räkligt stark jag kan kontakta dig. Du kan väl försöka hjälpa mig. Snälla.” sa han. ”Okej” sa jag ”Jag ska göra vad jag kan.” sa jag ”Tack” sa Peter också försvann han. Jag tände nattlampan och började leta efter en formel att använda. ”Peter?” sa jag. ”Ja?” sa han. ”Hur kan du överleva när ingen använder medaljongen?” undrade jag. ”Jag sa ju att jag lever av användarens livs kraft. Ägaren till medaljongen måste dela den med mig. Din mamma använde aldrig medaljongen under den tiden levde jag knappt. När du fick den började jag leva igen. Anna bar alltid medaljongen då sparade jag lite livskraft som jag kunde använda när någon inte bar medaljongen.” sa han. ”Hur var Anna?” frågade jag. Jag kunde bara inte låta bli. ”Anna var en snäll ung flicka. Hon var snäll mot alla.” sa han. ”Mamma säger att ni två var förälskade i varandra” sa jag. ”Det var vi inte vi var bara vänner hon var förälskad i min bror” sa han. ”Din bror?” sa jag. ”Ja jag hade en bror. Det var han som fick min far att anmäla Birgitta efter mitt försvinnande. Han var alltid elak mot Anna. Pappa valde att ta hand om Anna. Folk trodde att han tog väl hand om henne. Men det gjorde han inte. Han plågade henne för det hennes mor hade gjort. Anna var stark och på nått sätt viste hon att jag levde i medaljongen. Hon tog aldrig av sig den och när hon sen hade gift sig med en man som min far hade valt åt henne. Hon var döende och jag försökte återgälda hennes livskraft men hon tog inte emot den hon ville att jag skulle prata med henne om jag fanns i medaljongen. Hon gav mig sina sista krafter så att jag kunde säga farväl av henne. Hon grät inte när hon dog hon var nog glad att äntligen få lämna det livet. Hon gav mig sitt liv.” sa han. ”Det var vackert gjort av henne. Här är den” sa jag. ”Birgittas trollformels bok: Nu ska vi bara hitta en formel som kan bryta formeln om medaljongen.” sa jag ”Nej den måste bara hjälpa mig ut. Annars kan den göra mer skada än nytta. För Birgitta tog sin tillflykt till medaljongen strax innan hon brändes.” sa han snabbt. ”Va?” sa jag. Helt plötsligt byttes Peters röst ut mot en annan mycket äldre röst. ”Gör det flicka” sa rösten som tillhörde Birgitta Månsdotter. Jag kände att jag blev trött riktigt snabbt. Jag han inte göra något innan jag trillade ihop och somnade. Väckarklockan ringde och jag vaknade. Jag klädde mig borstade tänderna och hängde medaljongen om halsen och packade ner formel boken i väskan. Jag tog ett äpple på vägen ut. Jag tog bussen till skolan. Jag tog ett djupt ande tag innan jag gick in. Det var tomt i korridoren. Jag gick fram till sitt skåp och öppnade det. När jag gjort det ångrade jag sig direkt ut trillade en massa smutsiga strumpor. Nu kom alla elever fram och började gapskratta. Jag kände att jag inte hade långt till tårarna. Det hade inte hjälpt det hade snarare gjort det värre. Jakob kom fram till mig och slog till mig hårt i magen. Jag ryckte till mig min väska och dängde den i huvudet på Jakob. ”Om det här var din ide så var den riktigt dum.” väste jag. Jag vände på klacken och gick ut från skolan. Jag gick bort till parken och satte mig i en träddunge. Jag la medaljongen i gräset och tog fram formel boken. Jag hittade en formel för att bryta förbannelser runt föremål.

”förbannelsen som villar på detta föremål ska idag brytas och släppa fången fri. Detta föremål ska inte längre vara ett fängelse vare sig för någon eller några. Släpp nu Peter fri. Släpp honom ur ditt våld. Släpp honom som den han var när han fängslades i detta fängelse. Och låt detta nu ske!

Medaljongen började glöda och hoppa vilt. Den täcktes av en tjock dimma. När dimman lagt sig stod där en pojke i slitna kläder. Han tittade sig omkring och fick syn på mig och log. Jag log tillbacka. Plötsligt kom en person till fram från dimman. ”Tack lilla flicka” sa hon. Hon höjde ett finger och pekade på mig.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
dragongirl
16 sep 06 - 18:25
(Har blivit läst 137 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord