Är detta rätt? |
Har du någon gång känt att du har blivit utbytt av en vän.
En vän som du har där den ena sekunden och en som är borta den andra.
En där du tror att ni är bästisar och en dagen efter som inte vill prata med dig.
Du tycker att du inte gjort något men vännen är kall mot dig men inte mot andra.
Är det så kompisar beter sig?
Eller är det fel?
Du försöker vara snäll och trevlig men det räcker inte ibland.
Ibland är det bara nog.
Sen har du kompisar utanför din enda tajta kompis.
Men du har en känsla att du har dissat och gjort bort dig inför de andra och att de inte vill vara med än.
Men det är inte bara kompisarna du har problem med.
Familjen också.
Du tycker att behandlas orättvist och du säger det men dina föräldrar bryr sig inte.
Viftar bara bort det som om det bara är lite smuts, säger strunta i det.
Du kan vara i tårar men på något sätt är det ditt fel.
Ditt fel att syskonen beter sig som de gör mot dig men när du gör samma sak är det också ditt fel.
Du försöker vara så snäll att du känner press att inte bete sig på det sättet.
Har bra betyg och kompisar säger att man är duktig, då måste man prestera bra annars uppfyller du inte deras förväntningar.
Men på något sätt gör du inte det ändå.
Om du gör någonting blir folk sura, säger fel, gör något fel, visa sina känslor.
Folk blir sura och undrar vad som är fel.
Du säger att inget är fel men de ser att du ljuger.
Klistrar på ett leende och försöker hålla in tårarna men det går inte.
Man Brister ut i gråt och alla tittar på dig, dömer dig, varför gråter du?, har det hänt något?, är allt bra?.
Jag orkar inte med de frågorna längre.
Sedan har man ju gjort borta chanserna att behålla vänskapen med sina kompisar.
Varför frågar jag inte hur du mår, vad du gör, om du vill ses någon gång.
Väntar bara på att den andra ska fråga.
Man behöver inte vara smart för att förstå att vännen inte orkar längre.
Inte orkar ta kontakt, inte orkar bry sig för du bryr dig inte om den.
Men jag gör det, jag har bara svårt att visa, för jag har lärt mig att det inte är någon ide alla blir ändå sura, irriterade på en.
Den andra kompisen man hade har inte skrivit till en, ingenting.
Och du börjar tro att människan aldrig tyckte om dig, att den tyckte du var i vägen, störande idiotisk för att jag alltid skulle vara snäll duktig.
Jag orkar inte med det här något mer kommer detta någonsin sluta eller kommer allting vara så här för evigt.
|
|
|
|