Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 36

Solen stod redan högt på himlen när jag lämnade staden och berget för att återvända till skogen.
Kalmaost fanns i mitt huvud och han viskade till mig och sa till mig vart jag skulle flyga och jag lyssnade på honom när jag seglade ner genom molnen och jag närmade mig skogen som låg som ett grönt fällt med broccoli under mig.
Jag flög över trädtopparna och jag förundrades över hur starka mina vingar kändes. De bar mig lätt när jag flög och ansträngningen jag känt varje gång förut existerade enbart som ett minne och jag lät min blick vandra över skogen. Jag kände inte igen mig men en känsla i min kropp sa till mig att jag hade varit här förut och jag närmade mig ett mellanrum mellan träden under mig och när jag såg ner i det såg jag gläntan och sjön och vattenfallet.
Min känsla hade rätt. Jag hade varit här förut. Det var här människorna omringade oss. Det var här Sarlack räddade mitt liv och det var här en pil träffade honom i sidan och jag mindes min oro. Jag hade trott att jag skulle förlora honom och allting hade varit mitt fel.
Min blick vandrade vidare över skogen och min skugga var som en liten prick över ett hav av grönt och jag närmade mig. Jag flög fort och jag närmade mig platsen där Sarlacks vingar slutat bära honom.
Jag såg honom framför mig. Han föll handlöst mot skogen under oss och jag hade gjort vad jag kunnat för att försöka rädda honom från att slå ihjäl sig.
Sarlack.
Mitt hjärta viskade inom mig.
Jag kommer. Jag är på väg. Vänta lite till bara. Jag är på väg till dig.
Jag svävade ner mot skogen och jag rätade upp mig och jag gled ner mellan trädkronorna och mina fötter träffade marken och mina vingar sträckte ut sig och jag häpnades över min perfekta landning.
Om ändå Sarlack hade sett den.
”Han har lämnat klanen.” sa Kalmaost. ”Men han är nära.”
Jag vek ihop vingarna och jag gick. Jag tog mig fram mellan träden med lätta steg och jag visste var varje rot och sten och var varje hålighet fanns. Jag gick som på ett moln och jag kände inte längre min egen tyngd.
Jag var gjord av luft.





Jag såg honom.
Jag såg honom och mitt hjärta vaknade till liv och det bultade och det brann.
Jag såg honom.
Han stod framför mig och hans rygg var vänd mot mig och han hörde mig inte men han stod där.
Min Sarlack.
Min fantastiska underbara älskade vän.
Åh Sarlack. Jag är så glad att du är oskadd. Jag är så glad att se dig igen.

Och jag tog ett kliv in i gläntan och min klänning fastnade i en gren och den släppte och det rasslade till och Sarlack ryckte till och han vände sig om mot mig och han såg på mig – stirrade på mig som om jag vore ett spöke. Men så mjuknade hans ansikte och han tog ett steg och han sprang mot mig och han lyfte upp mig och han kramade mig och jag…
Sarlack höll om mig och han kupade sina händer om mitt ansikte och han kysste mig så ömt så ömt. Hans läppar smakade salt och hans läppar skiljdes från mina och hans ögon såg in i mina och han skakade på huvudet.
Hans ögon var blanka.
”Zearléna.” viskade han och jag log mot honom. Hans röst. Jag insåg först nu hur mycket jag saknat hans röst. ”Vart tog du vägen?”
Och han tog in mig i sin famn igen och han kramade mig så hårt att det kändes som att jag skulle gå sönder. Men jag brydde mig inte utan jag la mina armar om hans kropp och jag besvarade hans kram.
”Jag vet inte.” sa jag och jag sökte mig längre in i hans famn. ”Jag vet inte men jag saknade dig och jag ville tillbaka till dig.” sa jag och jag slöt mina ögon och jag andades in hans doft av skog och bark och mossa. ”Jag hittade det.” Jag såg upp på honom. ”Jag hittade berget.”
Han släppte mig ur sin famn och jag tog hans händer.
Han skakade på sitt huvud men jag log.
”Zearléna…”
”Det finns en stad och den är min och det finns hus där. Riktiga hus som mitt folk kan flytta in i.” sa jag och jag var så lycklig.
Sarlack stod tyst framför mig och han såg på mig med misstrogen blick.
”Zearléna…” han uttalade mitt namn så tyst. ”Det finns ingen stad…”
Jag lade mitt huvud på sned och jag såg på honom. Hur skulle jag kunna övertyga honom om att det fanns en stad på berget?
”Jag ljuger inte.” sa jag. ”Den finns. Staden finns.”
”Det gör den inte.” sa han.
Jag skakade på huvudet.
”Varför tror du mig inte?” frågade jag. ”Du vet att jag inte skulle ljuga för dig.”
”Jag vill tro dig.” sa han. ”Men du vet lika väl som jag att det inte finns någon stad. Zearléna, du har drömt.” Han höjde en hand och han smekte min kind. ”Vet du ens hur länge du har varit borta?”
Och hans fråga fick mig att stelna till.
Jag stirrade på honom och jag ville säga att jag visste. Jag ville säga att jag hade varit borta i två dagar och två nätter och att jag hade gett mitt liv till Kalmaost för att kunna rädda mitt folk. Jag ville säga att Kalmaost gett mig en stad och att den var min och att allting jag sa var sant. Men skulle han tro mig?
”Hur länge?” sa jag tillslut.
Sarlack såg på mig med sina mörka grönblå ögon och någonting hade hänt. Någonting fruktansvärt hade hänt och jag visste ingenting. Jag såg det i hans blick och mitt inre viskade till mig och en känsla av oro vaknade till liv inom mig.
Jag hade aldrig varit såhär orolig förut.
”Tretton dagar.” sa han och luften pressades ur mig. ”Jag trodde du var död.”
Tretton dagar.
”Vad har hänt?” sa jag och jag sa det så plötsligt att Sarlack ryckte till.
Han flackade med blicken innan han såg upp i himlen och han slöt sina ögon.
Jag frågade igen.
”Vad har hänt?”
Han skakade på huvudet.
”Fahara har fått en pojke.” sa Sarlack och han såg på mig.
Jag ville le mot honom men det skulle komma mer. Jag såg det i hans blick.
”Sarlack…”
Jag ville ruska om honom och jag var på väg att göra det när han sa det och jag tappade andan.
”Ísoara har fallit.”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 23:50
(Har blivit läst 355 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord