Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Kickstart my heart [m/m] - del 2

- kapitel 2

Han hade gjort det här så många gånger att det inte längre borde vara nervöst. Eller så pass många gånger att han egentligen inte ens borde besvära sig med att gå dit. Det var ändå likadant varenda gång. Någon rektor, majoriteten män, stod och pratade en stund och efter ungefär fjärde meningen hade alla slutat lyssna ändå. Uppmärksamheten kom tillbaks först när det skedde något slags upprop och man fick veta vilken klass man skulle spendera två långa terminer i. Eller om man redan gått på skolan minst ett år så skedde det enbart ett upprop som kändes precis lika onödigt som att man behövt ställa larmet alldeles för tidigt. Var det sjuan eller ettan man började var det i princip endast dom som redan kände varandra som pratade, eller bara väldigt överdrivet sociala personer som försökte få igång något slags samtal med den okände människan som hamnat på stolen bredvid.
Om man redan spenderat något år på skolan och kände igen människorna så var det ändå precis lika tråkigt för hälften var fortfarande halvt medvetslösa, än en gång på grund av det för tidigt ställda larmet, eller bara deprimerade över att allt skulle dra igång igen.
Trots allt det där var det ändå i riktning mot den höga, vita och väldigt inglasade skolbyggnaden som Maddox ben tog honom.
Precis som oftast var han klädd i ett par svarta tigtha jeans och till dom hade han en sliten My chemical romance t-shirt han köpt på en av sina första riktiga konserter. Precis lika vanligt som det var att han hade svarta jeans på sig hade han en cigg mellan fingrarna; men som han dom senaste minuterna inte ens kommit ihåg att ta något bloss på. Fan, det spelade ingen roll hur många gånger han hade gjort det här(vilket med största sannolikhet var minst tre gånger fler än resten av eleverna); han tyckte ändå inte om det.

”Hej hej”, hälsade en överdrivet glad blond kvinna i dörren in till aulan. Trodde hon på riktigt att det där gjorde någon nytta? Och om.. säg två veckor, skulle hon le sådär fånigt stort mot alla elever? Inte en chans. Överlag betedde sig väl folk mer moget på gymnasiet än på högstadiet men det fanns alltid, alltid, undantag. Och ibland ganska många sådana. Det fanns dom där besserwissarna som alltid skulle ifrågasätta läraren, kunde någon allvarligt bry sig ifall någon random fransk kung hade haft en gul eller brun katt? – för ja ibland var det faktiskt på den nivån, dom som alltid skulle särbehandlas för att dom glömt lämna in en uppsats i tid igen, och dom som bara av någon anledning hade stannat i utvecklingen vid förslagsvis 15 år. Trodde hon på riktigt att dom personerna skulle ha förändrats under ett sommarlov?
Och så fanns det ju dom som Maddox. Som någon kanske försökte med i början men sedan gav upp hoppet om. En av killarna som tillätts sitta längst bak i klassrummet och som läraren knappt orkade skriva IG till längre eftersom det ändå inte resulterade i något mer engagemang.

Istället för att direkt gå och sätta sig vek han in på en av toaletterna och låste om sig. Blicken sökte sig långsamt mot spegeln och han såg ungefär lika road ut som han var trött. Ironisk? Ja. Han var inte det minsta road över att behöva göra hela den här första skoldagen-grejen igen.
Håret hade varit snabbfixat, han hade ändå haft samma frisyr i ett antal år, och spretade som vanligt lite mer baktill medan den långa snedluggen dolde det ena av dom två ljusgråa ögonen. Näsan pryddes av en septumpiercing likaväl som underläppen hade en silverring i mitten. Självklart hade han sett snyggare men han tyckte inte att han hade något särskilt att klaga över vad gällde hans egna utseende. Kunde ha varit värre.

Efter ett djupt andetag hade han återvänt till aulan och som tidigare gånger tog han plats ganska så långt bak. Rektorernas tal brukade var mer än tillräckliga utan att sitta så pass nära att man kunde se eventuella svettpärlor eller rödblommiga kinder. Det spelade ingen roll hur bra ventilation det var i lokalen; av någon anledning svettades alltid rektorer?
”Nu så tror jag att alla är här. Hej och välkomna tillbaks allihopa..”
Med tanke på att det var trean dom skulle börja i skulle dom förhoppningsvis inte behöva gå igenom någon klassindelning. Fast helt säkert var det inte; på den förra skolan hade det varit så många program med olika inriktningar att det hade blivit samma vanliga klassindelning som i sjuan och ettan.
Två tjejer på hans högra sida verkade ganska snabbt ha konstaterat att han var ny då granskande blickar, typiska tjejblickar, gled över honom. Han lyckades ignorera det i ungefär tolv sekunder innan han gav tillbaks en minst lika granskande, och inte alls diskret, blick.
”En femma på dig och en sexa på dig skulle jag säga.”
”Ursäkta?” svarade den brunhåriga utav dom två tjejerna.
”Ja eller vadå? Jag trodde vi höll på att bedöma varandra? Och du är en sexa. Kanske en sjua ifall du skulle dra ner på det där rosa läppglanset.”
Hennes kompis var den första att fnysa till, förmodligen för att hon bara blivit en femma. Han hade inte ens tagit sig tid att riktigt titta på henne så hon kunde lika väl vara en nia, han brydde sig faktiskt inte särskilt mycket eftersom fjortisar inte tilltalade honom det minsta.
”Okej”, log blondinen med ett falskt leende. ”Och du är en-”
”Tia, tack jag vet”, log han snett. Han hade aldrig påstått att han var världens trevligaste kille.

”Vi har några nya elever också. Har vi Frida Larsson här? Du kommer att gå i N3A.”
”Maddox Quist?”
Han räckte upp ena fingret och genast hade han ett flertal nya blickar på sig. Han hatade det här. Den sammanbitna minen var noga dold med ett halvsnett leende.

Nash drog snabbt efter andan när han såg den uppropade Maddox längre bak i salen.
”Elias det är han ju!” väste han.
Elias såg med stora ögon på honom. Ӏr du säker?” sa han och kollade bakåt en extra gång han också.
”Ja det är klart jag är! Tror du jag skulle glömma hur han ser ut eller?” log han brett innan det sakta bleknade. ”Vad?”
”Du har inte hört om honom? Alltså jag hade bara hört namnet, jag visste inte hur han såg ut”, började han lågt och vände sig framåt igen. ”Folk har pratat om att han skulle börja här, han har fått byta skola typ tio gånger eller något. Tydligen helt galen.”
”Va?” sa han dumt. ”Varför skulle han vara det? Vem har sagt det?”
Han visste inte varför han direkt ifrågasatte det. Det var ju knappast så att han kände killen. Det var bara några sekunder sedan han ens fått veta hans namn.
”Typ alla. Jag vet inte, det går massa rykten så jag vet inte ens om det stämmer men liksom, han har ju uppenbarligen bytt skola igen nu. Han har typ misshandlat lärare och grejer. En sån där kaxig jävel. Som att vi inte har nog av det på skolan redan..”
Nash kände hur axlarna sjönk ner en aning. Han såg ju inte alls ut så. Eller.. hur såg man ut för att ha misshandlat någon? Det syntes väl kanske på honom att han hade någon slags attityd men det kunde lika gärna vara ett bra självförtroende bara – och det var ingenting dåligt. Han skulle gärna ha tagit emot lite mer av den delen själv. Och som Elias sa; det var rykten. Ingenting utav det behövde vara sant. Ingenting utav det Nash sett av honom på cafèet skvallrade om att han skulle vara någon galning.. Han hade ju bara sett..
”Säkert att han hette Maddox?”
”Pratar ni om den nya killen?” Cam, en klasskompis som satt på raden framför dom hade uppenbarligen hört vad dom sagt och vänt sig om. ”Han verkar ska vara värsta brottslingen, Jockes brorsa känner någon av hans polare. Får se hur långvarig han blir här”, flinade han.
”Jockes brorsa känner någon som känner Maddox? Det är exakt sådär rykten startar.”
Cam höjde ena ögonbrynet. ”Sorry, jag säger bara vad jag hört. Vadå känner du honom eller?”
Det fick Nash att bita tag i läppen igen. Den som pryddes av en stålgrå ring. ”Nej..” Ã…terigen; varför satt han försvarade någon som han inte hade en aning om vem han var? ”Jag tycker bara att.. ge killen en chans liksom. Hur kul är det att komma till en ny skola och alla redan dömt en? Han kanske vill ta tag i allt nu så att det är därför han bytt skola?”
Varken Cam eller Elias svarade på en gång utan såg bara mot någonting längre bak i salen och när han själv vände sig om kunde han precis se Maddox hårt dra igen dörren efter sig.
”Eller kanske inte”, sa Cam lågt.

vill gärna höra era tankar om kapitlet (:
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
LisaHoglund - 26 jul 15 - 03:17
Kommentar del 2:

"Om man redan spenderat något år på skolan och kände igen människorna så var det ändå precis lika tråkigt för hälften var fortfarande halvt medvetslösa, än en gång på grund av det för tidigt ställda larmet, eller bara deprimerade över att allt skulle dra igång igen." - Kanske en petsak, men reagerar igen på ordet "deprimerade". Är du säker på att det är det du menar? Jag tror att du kanske snarare menar "nedstämda", "dystra" eller "modstulna"?

"Precis lika vanligt som dom svarta jeansen hade han en cigg mellan fingrarna men som han dom senaste minuterna inte ens kommit ihåg att ta något bloss på." - Jättebra detalj! Gör texten levande och säger något om Maddox. :) Jag funderar bara på meningsbyggnaden "Precis lika vanligt som dom svarta jeansen hade han en cigg mellan fingrarna" - går det att omformulera så att ordföljden/syftningen blir bättre? För att öka det redan bra flytet i texten :)

"Och så fanns det ju dom som Maddox. Som någon kanske försökte med i början men sedan gav upp hoppet om. En av killarna som tillätts sitta längst bak i klassrummet och som läraren knappt orkade skriva IG till längre eftersom det ändå inte resulterade i något mer engagemang. " - Håller med Jenny, det här gjorde ont att läsa! Bra, eftersom man får medlidande för Maddox!

"Blicken sökte sig långsamt mot spegeln och han såg ungefär lika road ut som han var trött." - Kanske har jag uppfattat det fel (eller läst fel), men jag har fått för mig att han faktiskt ÄR trött (med tanke på hans tankar om hur tidigt han gått upp osv) men inte road? Jag blev lite förvirrad av meningen när jag läste. Om han är lika trött som han ser road ut, så måste han antingen vara väldigt trött och se väldigt road ut, eller inte vara trött alls och inte se road ut alls. Kanske menar du att han ser lika road som trött ut? Eller att graden av icke-road är lika med graden av hur trött han faktiskt är? (Om min tolkning stämmer alltså, han kan ju vara väldigt pigg av nervositet. Men vet inte riktigt vad jag ska föreställa mig - men min uppfattning är som sagt att han inte är det minsta road men så trött att han gärna skulle gå tillbaka till sängen :))

"Fast helt säkert var det inte; på den förra skolan hade det varit så många program med olika inriktningar att det hade blivit samma vanliga klassindelning som i sjuan och ettan. " - Hm, förlåt, kanske är jag som är trög men vad menar du här? x) Jag tänker att han borde ha börjat tvåan i den skolan och att de flesta nog borde veta vilken klass de går i även om det finns många inriktningar? Eller brukade de alltid ha upprop på den skolan? Hehe, ursäkta förvirringen, kan som sagt ha missförstått något pga trötthet men förstår inte riktigt vad du menar x)

Vidare tycker jag att det ska bli väldigt spännande att se om ryktena är sanna eller inte och hur Nash hanterar det! :)
LisaHoglund - 26 jul 15 - 02:45
Kommentar Del 1:

Det händer inte så mycket på ytan i den här delen - men det händer massor under ytan, vilket jag älskar och tycker är superspännande. Jag tycker extra mycket om delen där Maddox ser sig i spegeln och jag får veta hur han ser ut. Han har ett intressant utseende och jag får bilden av en trött, ganska frustrerad och less kille, som samtidigt tänker om sig själv att "det kunde ha varit värre". Jag får känslan av att han inte mår speciellt bra men inte vill visa det för någon, inte ens erkänna det för sig själv. Istället försöker han ge sig själv ett påklistrat självförtroende och vänder taggarna utåt. Han blev en otroligt intressant karaktär bara genom spegelbilden och den talande gesten i slutet, hur han smäller igen dörren, tillsammans med hans spydiga (och ganska elaka) kommentarer till tjejerna. Samtidigt blir jag irriterad på tjejerna som stirrar - jag tycker att Maddox, trots att han är lite taskig, har all rätt att säga det han säger till dem.

Jag gillar också spänningen som uppstår när Nash ser att Maddox börjar i samma skola som han och Elias går i. Tycker att du får fram hans uppspelthet bara genom det han säger till Elias. Det är så fint av honom, samtidigt som det är lite märkligt, som han själv ju också tänker, att han försvarar Maddox, som han inte ens känner. Det är som om han desperat försöker värja sig mot de rykten om Maddox han får uppslängda i ansiktet, han vill inte tro på dem så han försöker med allt han har för att få Elias och Cam att inse att de faktiskt inte BEHÖVER vara sanna. Jag tycker att bilden av honom som en gullig, ganska tafatt kille som lever lite grann i sin egen lilla värld förstärks här. Jag får känslan av att hans självkänsla är bättre än Maddox är, Nash verkar veta vad han själv tycker och vem han är medan Maddox känns mer vilsen. Nash verkar så himla ärlig med allt, han menar verkligen vad han säger när han försvarar Maddox; han tror på att han har rätt och vägrar låta vännernas rykten förstöra hans bild av honom. Han vågar försvara honom. Också en väldigt intressant karaktär!

Jag tycker fortfarande att det är spännande att du befinner dig så mycket i karaktärernas huvuden, att läsaren hela tiden får ta del av deras tankar. Man kommer väldigt nära dem, nästan som om det vore skrivet i första person snarare än tredje person.

Du får fram stämningen i aulan, utan att egentligen skriva så mycket om den. Jag ser den lätt framför mig och Maddox erfarenheter spär på den bilden, med de trista rektorerna och alla elever som är ganska ointresserade. Du berättar lagom mycket av allt, jag får en tydlig bild av karaktärerna och miljön utan att du "mjölkar på" med information - jättebra! Texten är skön att läsa och inget känns "felplacerat" eller som om det är onödigt. :)
JennnyJ - 1 jul 15 - 23:57
Jag tycker om hur du börjar, hur man liksom för följa med Maddox på ytterligare ett upprop, hur han liksom känner att det här har han gått igenom så många gånger att det knappt går att skilja mellan den ena och den andra gången. Jag gillar speciellt hur du visar det genom att prata om rektorerna, där majoriteten är män. Just den biten fastnade jag extra för. Som vanligt ger du fina beskrivningar av vad de har på sig och det ger en mycket tydligare bild av karaktärerna, både hur de är och vilken sinnesstämning de är i - kläder berättar ju så mycket!
Tycker även om reflektionen kring hur kvinnan i dörren in till aulan är så väldigt munter nu, men som sedan troligtvis kommer tröttna på dem alla. Ytterligare en sån där bit som visar att Maddox gått igenom det här förut. Han kan systemet, liksom.
Och det här med Maddox bild av sig själv som elev, som den där som lärarna ger upp hoppet om. Som blivande lärare gör det lite ont i mig.
Hela det här med poängsättningen av tjejernas utseende. Det var klockrent! Gav någonting speciellt till Maddox karaktär. Och fina Nash som är helt ovetandes om vad folk säger om hans snygga cafékille. Hur leendet liksom bleknar. Mitt hjärta dog lite.
Och jag riktigt älskar hur du använder "Det är exakt sådär rykten startar." Det passade så bra och jag hade aldrig någonsin kommit på att använda mig av det själv, men alltså - jättesmart användning! Mycket bra del och fina detaljer man får om pojkarna.

Skriven av
ilenna
1 jul 15 - 00:31
(Har blivit läst 350 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord