Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Dikter om barn

SCEN: V drömmer om Ella

Vi blir gamla ihop. Vi ställer om till vintertid tillsammans, sen sommartid och så vintertid igen. Ella växer ifatt mig, avståndet mellan våra fötter och huvuden ökar tills det krymper igen. Livet är lagom långt och våra hjärtan lagom starka, om de brustit nu så hade de aldrig läkt igen. Men inget brister. Vi blir gamla ihop, vi tröstar varandra när föräldrar dör och vi skrattar, vi skrattar mot himlen och ibland går vi runt i snön och tistlarna. Köper ett hus ihop, vi kan inte få barn, det gör ont men det gör inte för ont. Ella har vitt hår, som när hon var tonåring, som när vi sågs och sågs och sågs. Jag har vitt hår. Morgon, vaknar, fattas bröd, vi handlar tillsammans. Fåglar fyller stadens ödeland, långsamt går vi. Molnen skiftar färg från genomskinliga till röda, tunga, dova och arga. Orangea fyrverkerier överallt, utan ljud. Ella är inte rädd, jag känner mig något illa till mods. Buskarna längs vägen växer sig större och brusar som aspirin, de växer tills våra pupiller inte får plats med mer. Under tjocka blad ligger ett barn utan ansikte, huden märkligt blank. Inget konstigt med det, Ella försöker hjälpa, jag drabbas av feber och hjälper jag också. Är inte så stark längre, barnet får göra stor del av jobbet själv, när vi släpar mot hus. Vi frågar, vi får inga svar. Asfalten vi går på rämnar och spricker bakom oss och det känns som en självklarhet, att platser slutar existera när man inte längre är där. Runt oss finns ingenting, vi släpar på stycket slät hud i en försvinnande närvaro. Ella öppnar dörren, vårt hus ligger närmare centrum än någonsin, vi försöker, vi försöker för vi vill finnas där för alla som vi finns för varandra. Barnet försöker äntligen säga något, genom tunt glansigt lager, reser sig fastän det redan står upp. Och så dör vi. Mina ögon trycks in i min äckliga människohjärna och det smakar guld, kan ändå se att Ella inte är rädd. Jag gråter. Hon kramar barnet, lilla döden, berättar att ingenting gör ont och att allting är vackert. Och så dör vi, Ellas insida rinner ut på golvet och bråkar med trägolvet. Och så dör vi, vi dör i köket, vi dör på vår balkong, vi dör utomhus och framför allt så dör vi lite för långt ifrån varandra.
-
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
nattblick - 9 sep 14 - 10:38
Åh, så himla vackert och skört skrivet. Faktiskt något av det vackraste jag har läst. Och vilken innerlighet! <3
Balkongbrud - 2 aug 13 - 03:04
Så vackert. "Asfalten vi går på rämnar och spricker bakom oss och det känns som en självklarhet, att platser slutar existera när man inte längre är där." Mitt i prick.

Skriven av
Dufwan
2 aug 13 - 02:25
(Har blivit läst 441 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord