Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

(m/m) I love you, moron! ~ Kapitel 2

Wow! 5 kommentarer på en dag! Måste vara rekord för mig *big happyface* Tack alla ni som kommenterade! Ni gjorde min dag *big kisses*
Lägger upp kapitel två nu för ska till Rhodos på söndag. Kommer kanske lägga upp ett kapitel till innan jag åker. Men det beror lite på hur många kommentarer jag får ;3




Kevin tog ett steg tillbaka och vi såg båda förskräckt mot trappan där harklingen kommit ifrån. I trappan stod Liam! Han såg på oss och ett litet flin hade dykt upp i hans ansikte. Han gick uppför de sista trappstegen och var den första som sa något.
”Så… Ni…”
”Nej!” Både Kevin och Liam stirrade på mig.
Liam skulle precis säga något när Kristina och resten av klassen dök upp. Kevin stängde munnen – eftersom han också tänkt säga något – och tittade oroligt på mig. Han gick förbi Liam och gav honom en blick som jag inte kunde identifiera innan han fortsatte nerför trappan. Jag såg efter min pojkvän. Jag hade aldrig sett den blicken hos honom förut, och jag hoppades att jag aldrig skulle få se den igen.
Liam, som inte verkade bry sig ett dugg, gick förbi mig och in i klassrummet. Jag skakade mentalt på huvudet och följde efter honom.


Klockan var halv tolv och det var lunch. Jag satt på en bänk och knappade med fingrarna på min mobil som vanligt. Resten av klassen var redan i matsalen och åt. Ingen brydde sig om att jag aldrig var med och åt – inte ens lärarna; och det var dem som skulle bry sig! Jag gav ifrån mig en tung suck just som någon gick förbi.
”Hej.” Jag tittade upp och såg att det var Liam! Nu skulle han säkert fråga ut mig om Kevin och det skulle inte jag klara av.
”H-Hej.” Jag fortsatte knappa på mobilen.
”Ska du inte äta?”
”Nej,” svarade jag utan att titta upp.
”Varför?”
”Jag är inte hungrig.” Precis då valde min mage att kurra högt. Lägligt!
”Inte?” Jag hörde flinet i hans röst och rodnade lätt. ”Kom!” Helt plötsligt tog han tag i min handled och drog iväg med mig mot matsalen. Jag protesterade, men höll tyst när jag märkte att det inte fungerade.
Gissa om alla vände sig om och glodde när Liam och jag kom in i matsalen. Mitt ansikte blev tomatrött och jag slet min arm från Liams grepp. Den delvis svarthåriga pojken bredvid mig såg ut som om han inte hade ett enda litet problem i hela världen och han tog en tallrik och lassade på mat. Jag ville inte stå ensam och utmobbad, fast det var jag alltid, så jag följde hans exempel – fast jag tog mycket mindre mat.
Liam kastade en skeptisk blick på min tallrik när vi satte oss.
”Du kommer inte klara dig länge på det där.” Jag stirrade ner på maten och stoppade lite i munnen.
”Skit du i det.”


När klockan slog tre var jag den första att lämna klassrummet. Äntligen var dagen slut! Jag gick i rask takt till mitt skåp, slängde in mina saker och hängde väskan över axeln. När jag vände mig om gick jag nästan in i Liam, men innan han hann säga något rundade jag honom och gick iväg så fort jag kunde. Det var nästan konstigt; han hade inte sagt ett ord om mig och Kevin på hela dagen. Inte för att jag ville att han skulle ta upp det! Det var bara bra att han lät bli, men jag kunde inte låta bli att undra.
Jag tog bussen hem och gick in genom dörren.
”Jag är hemma!” Jag visste redan att jag aldrig skulle få något svar, men jag meddelade ändå alltid min ankomst. Jag såg från hallen att dörren till arbetsrummet var stängt och lyssnade jag tillräckligt noga så kunde jag höra knattrande från tangenter.
Jag gav ifrån mig en tung suck och gick in i mitt rum. Jag slängde väskan på sängen och drog fingrarna genom mitt hår. Sen tog jag min färdigpackade sportväska från golvet och sköt försiktigt upp dörren till arbetsrummet. Som vanligt tittade hon inte ens upp.
”Jag sticker till pappa nu.”
”Jaha.”
”Jag kommer inte hem förrän på söndag.” Det var onsdag idag så jag skulle stanna hos pappa i fyra dagar. Det skulle bli skönt att slippa den här hemska tystnaden som hotade att kväva mig.
”Okej. Syns på söndag, gubben.”
”Mm. Glöm inte att äta.”
”Visst.”
”Älskar dig.”
”Älskar dig med.” Alltid samma känslokalla röst. Jag stängde dörren igen, tog på mig skorna och hoppade på pappas gamla cykel, som mamma och jag fått behålla efter skilsmässan, och cyklade hem till pappa som bodde tio minuter därifrån.


Pappa bodde i ett väldigt mysigt litet villakvarter där alla kände alla och var snälla mot varandra. När jag kom cyklande var det många som lyfte på huvudet och hälsade på mig.
Jag hade ett litet leende på läpparna när jag cyklade upp på uppfarten till det röda lilla huset. Pappas granne, den sextiofemåriga Amanda, som gått i pension för två månader sen, tittade upp från sina blomsterrabatter och log mot mig. Hon hade satt upp sitt gråa hår i en knut och satt på sig en stråhatt. Jag log tillbaka mot den alltid lika snälla kvinnan. ”Nämen! Är det inte Sebastian.”
”Hej, Amanda.”
”Du blir bara större och större varje gång jag ser dig. Snyggare också.” Hon blinkade och jag skrattade till.
”Jag var här för bara två veckor sen. Och jag slutade växa för ett bra tag sen.” Hon log vänligt mot mig.
”Nåja. Hur länge stannar du den här gången?”
”Söndag,” log jag brett. Amanda besvarade mitt leende.
”Vad roligt! Du vet, min sonson ska komma och bo här medan min son och hans fru ska till Spanien en vecka. Det ska bli så roligt att ha honom här. Han är i ungefär samma ålder som du skulle jag tro. Dem flyttade hit för inte så länge sen.”
”Vad roligt! Men jag borde väl gå in nu. Jag gissar att Marcus redan har sett mig och han kommer få spader om jag inte går in snart.” Amanda skrattade när jag beskrev min pappas fästman.
”Jo tack. Jag vet hur det är. Vi får prata mer någon annan gång.” Jag nickade, bättrade på greppet om sportväskan och gick de få trappstegen fram till den vita ytterdörren. Jag knackade tre gånger innan jag gick in.
”SEBASTIAN!”
Jag hann precis komma in och stänga dörren bakom mig innan en lång fejkblondin kastade sig om halsen på mig.
”Marcus… kan inte… andas.”
”Oj.” Pappas fästman släppte taget om mig och flinade. ”Jag blev bara så glad över att se dig.” Jag flinade tillbaka mot den blonda. Han var klädd i tajta jeans och en ljusrosa, kortärmad skjorta som en gång måste ha varit vit. Jag måste säga; han och tvättmaskinen är inte så bra vänner.
Han drog fingrarna genom sitt blonda, färgade hår och ropade sen högt inåt huset.
”HANNES! SEBASTIAN ÄR HÄR!” Pappa dök genast upp i hallen med ett leende på läpparna. Han var klädd i slappa jeans och en vit t-shirt. Han hade samma vitblonda hår som jag och samma guldbruna ögon.
”Hej Sebastian,” sa han och log ännu större. Jag tog snabbt av mig skorna, dumpade väskan och sprang och gav honom en stor kram.
”Hej, pappa.” Han skrattade förvånat och kramade tillbaka, men när jag inte ville släppa märkte han att det var något fel.
”Har det hänt något mellan mamma och dig igen?” sa han lågt, men Marcus hörde ändå, och jag nickade. ”Vi kan prata mer ikväll, okej?” Jag nickade igen och släppte honom. Sen vände jag mig halvt om för att visa Marcus att jag var okej. Han log och ropade sen uppför trappan.
”ANNA! SEBBE ÄR HÄR!” Ett brak hördes från övervåningen och snart rusade en liten flicka nerför trappan. Hon var blåögd med axellångt, lockigt, brunt hår och var klädd i hängselbyxor och en rosa t-shirt. Jag satte mig på huk och hon for in i min famn som en kanonkula.
”SEBBE!” tjöt hon likadant som sin pappa. Anna var Marcus tioåriga dotter från hans förra äktenskap. Hon bodde hos honom var tredje vecka. Det verkade som om att det var den veckan nu.
När jag äntligen fick loss Anna från mig – hon var som Karlssons klister – hörde jag en baby gråta. Jag ställde mig genast upp och sprang in i vardagsrummet där världens sötaste unge satt i soffan. Babyns namn var Lukas och han var ungefär fjorton månader gammal – okej, så han kanske inte var någon liten baby längre. Lukas hade svart, underbart mjukt, hår och gröna kattögon. Han kunde gå – bara han hade någon att hålla i sig i – och för bara ett par månader sen hade han börjat lära sig prata. Än kunde han bara säga pappa, Anna, Sebbe, titta och sådana där ord. Pappa och Marcus hade adopterat den här gullungen när han bara var sex månader gammal.
Jag plockade upp den gråtande sötnosen och han slutade gråta direkt. Istället log han brett och gav ifrån sig ett av sina gulliga små skratt. Jag log också och gnuggade min näsa mot hans vilket resulterade i ännu mer skratt. När Anna såg det rusade hon in och började klänga på mig.
”Nej! Inte rättvist!” Jag log bara och satte Lukas på höften innan jag gnuggade min näsa mot Annas också. Hon fnissade. Ibland undrade jag hur gammal hon var egentligen.
Jag reste mig, fortfarande med Lukas på höften, och tog upp hans blåa napp som låg i soffan. Jag stoppade nappen i hans mun och gav honom sen till Marcus som stod närmast. Sen tog jag väskan och gick uppför trappan till mitt rum. Mitt rum låg längst bort i den smala korridoren och hade bara ett stort fönster som vette mot sidan av trädgården. I rummet hade jag en säng, ett skrivbord med en dator, en tv och en nyligen inköpt radio.
Jag dumpade väskan på golvet innan jag slängde mig raklång på sängen.


Lite över fem ropade pappa att det var mat. Jag satte mig som ”inte vid datorn” på msn och gick ner. Alla andra var redan där så jag satte mig på min plats mellan Lukas och Anna.
Som vanligt när Lukas blev sur och vägrade äta så fick jag mata honom. Jag kunde som vanligt inte låta bli att undra vad de gjorde när jag inte var här.
Klockan var någonstans mellan halv nio och nio när Marcus kom nerför trappan efter att ha nattat Anna. Jag och pappa satt i köket med uttryckslösa ansikten. Marcus gick direkt in i själva köket och började göra sin specialitet; chokladmjölk med vispgrädde och en bit choklad.
En stund senare ställde han en kopp framför mig och satte sig sen bredvid pappa. Båda tittade uppmanande på mig. Jag satt tyst och snurrade sakta på koppen. Pappa suckade.
”Det är inte bara Nina, eller hur?” Jag skakade långsamt på huvudet och tog sen en snabb klunk av chokladmjölken. Marcus flinade och sträckte sig fram för att torka bort lite av grädden som hamnat på min överläpp.
”Berätta nu.” Jag tittade på pappa som såg på mig med en blick som jag aldrig kunnat säga nej till.
”D-Det…” Jag harklade mig. ”Det började en ny kille i min klass idag.”
”Åh! Han som du berättade skulle komma?” Jag nickade jakande åt Marcus.
”Mm. Han såg mig och Kevin… ja, ni vet… idag, och jag bara skrek nej när han undrade om Kevin och jag var… tillsammans. Jag vet inte vad det är med mig.” Jag drack lite chokladmjölk till och suckade sen. Marcus och pappa utbytte en blick, men jag såg det inte.
Plötsligt kunde vi höra Lukas gråta från övervåningen. Jag reste mig för att gå upp och lugna ner honom – plus att jag ville slippa prata om det här mer. Innan jag hunnit göra som jag ville reste sig pappa istället och skakade på huvudet.
”Jag tar det. Du fixar detta, va?” Det sista var riktat mot Marcus som nickade. Pappa försvann uppför trappan och jag drack lite mer av chokladmjölken som börjat svalna.
Vi satt tysta och en stund senare tystnade gråten där uppe. Marcus suckade och slutade vrida på sin förlovningsring.
”Varför tar du inte och berättar lite mer om den nya killen?” Jag nickade långsamt och började berätta allt som hänt idag som handlade om Liam. Hur hans svartvita hår såg så lent och mjukt ut att jag ville dra fingrarna genom det, hur otroligt vackra, och på samma gång sexiga, hans blå ögon var, att han var från Malmö, hur sexig hans röst var när han pratade, att han hade gett min teckning en komplimang, att han kommit på mig och Kevin mellan lektionerna och hur snäll han varit mot mig på lunchen.
Efter att jag hade berättat allt det drack jag ännu mer chokladmjölk medan Marcus satt tyst. Tillslut öppnade han munnen.
”Sebbe?”
”Mhm?”
”Jag tror du är kär.”



Jag älskar kommentarer och kommentarer älskar mig
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Eclipse - 29 jun 11 - 20:08- Betyg:
han är så gullig med barnen! *kär själv* Så jätte bra skrivet! ;3
Uzumakinaruto - 15 jan 11 - 17:51- Betyg:
.
Uzumakinaruto - 15 jan 11 - 17:51
buhuhuhu, du får skriva min deckare tycker jag Q_Q
lezz - 18 dec 10 - 20:49- Betyg:
Jag har precis hittat denna novell och tänker läsa alla delar som kommit ut nu ikväll om jag hinner! :-) du är riktigt duktig på att skriva! <3
Rainbow-escape - 14 aug 10 - 19:58
Du!
Måste!
Fortsätta!
Ge!
Oss!
Del!
Tre!
Nu!
@__@
mecki - 14 aug 10 - 02:57- Betyg:
men du kan ju inte sluta där jueeee!!!
posta del 3 nu så slipper du dö 8D
Sabbe_sabbe - 14 aug 10 - 00:10- Betyg:
håller med alla andra! mer mer mer nu:D
poetensvilkor - 14 aug 10 - 00:02- Betyg:
men gulle <33 älska anna hone skitsöt ^^ UHm... Liam e het och öh... ja men skriv snart igen så blir lilla Bunny Glad 8D

Skriven av
-FarAway
13 aug 10 - 22:58
(Har blivit läst 536 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord