Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

~ Keep breathing for me ~ Del 6

Okej, jag ber om ursäkt för att den här delen tog sån tid att komma! D’: Men har haft fullt upp och fortfarande massor av skit som måste tas omhand, så ja, är både väldigt virrig i skallen och sjukt stressad. Men här kommer del sex i alla fall, hoppas ni ska gilla den! Det blir väldigt känslosamt i slutet, kan jag ju säga, hehe ;)

Jag försöker faktiskt glömma det; Jennys död alltså. Och hade det inte varit för att jag tvingas leva ihop med en psykiskt störd morsa så hade det varit en baggis. Om jag sluppit möta alla dessa leende tavlor som hänger på väggarna likt reliker och skriker av blond skönhet och en ungdom som gick förlorad alldeles för tidigt. Jenny på Barbie, Jenny med grannkatten, Jenny med en av sina många pojkvänner, Jenny som fyllde år, Jenny Jenny Jenny. Det enda kort som finns av mig är ett på hela familjen samlad då Jenny fyllde fjorton. Mamma sitter med armen om sin äldsta och ler så tänderna nästan trillar ur munnen på henne, pappa sitter på andra sidan av Jenny och bredvid honom – med fast ändå inte – sitter jag och har en blandning av ilska och sorg utsmetat i ansiktet. Jag var tolv år men liknande mer en spinkig tioåring medan Jenny redan i tidig ålder utvecklat fylliga former som fick även äldre män att vända sig om henne med snuskiga tankar svävandes i skallarna. Jag ville döda dem allihop..
Så det är inte konstigt att jag drömmer om Jennys död om och om igen, tills jag vaknar skrikandes med tårarna trillandes längs kinderna och hennes namn som en vindpust på mina läppar. Att jag går runt ständigt med de där blå ögonen och blonda lockarna flygandes inom mig, alltid beredda att klistra sig fast på min näthinna. Att jag ständigt kan sluta ögonen, minnas hennes doft och mjuka röst och sakna, sakna och sakna…
Hon var 13 när de för första gången fick veta. Under ett halvårs tid hade hon klagat på svår migrän, synrubbningar och yrsel och mamma hade varit hysterisk. Titt som tätt åkte hon till läkaren med sin äldsta och tjöt hysteriskt denne rätt i ansiktet i vilt behov av en diagnos. Men hon fick ingen. Inte förens Jenny hittades medvetslös på sitt rum lyckades läkarna hitta felet: en stor hjärntumör. Som en mörk skugga fördunklade den röntgenbilden och från den dagen även mitt sinne totalt. Hon flyttade in på sjukhuset där mamma tillbringade varje liten sekund av sitt liv och jag som antingen satt hemma inlåst på mitt rum med ansiktet i kudden, eller ute i väntrummet med stirrig blick in i väggen. Jag glömmer aldrig doften av död som härjade där.
Och tiden som kom efter när operationen blev ett faktum och slutligen hur hon försvann; den glömmer jag aldrig. Så ja, jag kan fortfarande sluta ögonen och höra ljudet av mammas förtvivlade skri som ekade genom sjukhuset, pappas gråt och mitt inre som slocknade. Jag kan fortfarande höra ljudet av när jag la av. Klick! sa det. Klick med stort K.


Det var en rätt fascinerande liten hög av giftpinnar som bildats vid Cats fötter på säkerligen bara en halvtimme. Hur en person kunde få i sig så otroligt mycket gift och inte duka under, förblev för mig ett mysterium. Ändå sa jag inte emot, även om allt inom mig skrek i panik över hur mycket tjära hennes lungor antagligen skulle behöva släpa på. Det var intressant hur fort den där färgsprakande och mörka varelsen kommit att betyda för mitt liv på så kort tid. Inte för att använda klyschor; men det kändes faktiskt som om det var igår hon sparkat upp dörren till vårt klassrum, stövlat in i det och in i mitt liv. Och att föreställa mig rådjursflickan som gammal med grått hår, cancer och rökhosta var en bild som inte gick att se sanning i för mig; och ändå rörde jag inte en muskel för att få henne att sluta röka ihjäl sig själv.
”Vet du vad jag önskar ibland, Kim?” mumlade Cat med ens utan att se på vare sig mig eller cigarretten som tryggt vilade mellan hennes finger.
”Nej?”
Cat lät höra ett kort ljud jag tolkade som en suck varpå hon drog ett bloss på cigarretten, höll röken inne en stund och släppte sen ut den i ett moln av död.
”Att jag bara inte var här. Jag vill finnas, bara inte här. Typ bort, fattar du? Dra vartfansomhelst, bara inte här.”
Så uppgivet hon fick det att låta.
”Eskapism”, mumlade jag dovt varpå jag lyckades fånga Cats uppmärksamhet i form av ett ögonbryn som höjdes i oförstånd.
”Romantiken”, förtydligade jag snabbt och slog ned blicken. ”Svenskan, Upplysningen, ringer det en klocka?”
”Det enda som händer i mig är att en lust bildas som vill slå dig i ditt jävla bildade huvud.”
”Du skulle aldrig skada mig.”
”Inte fysiskt kanske.”
Tystnaden kom att sänka sig som ett värmande täcke igen och vi satt båda tysta en stund, försjunkna i såväl våra väsen som funderingar. Jag hade konstigt nog kommit att älska den tystnad vi hade tillsammans. Tystnaden i mitt hem skrämde såväl skiten som förståndet ur mig, men den jag och Cat delade hade kommit att bli så oändligt fridfull. Hade det inte varit för röken som hela tiden envist framkallade ett behov hos mig av att vilja hosta lungorna ur mig, hade den säkert varit riktigt trivsam.
”Vi gör det nu!” utbrast Cat med ens och fick mig att rycka till av förvåning.
”Vi gör vad?”
”Drar, bort, vi sticker, Kim!”
Mina ögon gjorde med ens sitt bästa att tränga ur sina hålor.
”Men skolan…”, stammade jag dumt och slog ut med händerna. ”Vi har matte och…”
Cats intensiva blick bragde mig ur fattning och fick något att stöna inom mig.
”Åt helvete med matten”, väste hon fram, skuttade ner från bänken, tillät den rökta cigarretten att ansluta sig till sina redan döda vänner och sträckte sen ut en hand mot mig.
”Vill du va med mig, Kimberly?” viskade hon med ens och mina ögon ville gå i kors.
Om du bara visste, Cat. Om du bara visste hur jag alltid får hejda min hand från att lyftas, läggas på ditt huvud och stryka över ditt hår. Hur jag sluter mina läppar för att de inte ska sluka dina. Hur jag lägger band på min kropp för att den inte ska kasta sig över dig, Cat. Om du bara visste, om du bara visste min vackra prinsessa. Om du bara visste hur mitt hjärta bankar för dig.
Och mina blå ögon sökte hennes, sjönk in och fann ett hem. Och kanske var det därför jag lyfte min hand, lät den läggas i hennes och känna hennes värme omsluta såväl den som hela mitt sinne. Och kanske var det därför jag lyfte mitt huvud, särade läpparna och sa:
”Ja.”

Platsen var vacker. Likaså var varelsen som satt bredvid mig med benen utslagna framför sig och kroppsvikten lutad i händerna som höll henne uppe. Vinden kom att stegras för att sen sjunka, men tog alltid en omväg för att leka i hennes långa hårslingor och få dem att dansa runt det där finlemmade ansiktet som alltid framkallade en suck från mitt håll. Jag ville begrava ansiktet i hennes knä och låta henne berätta sagor för mig, ville dra fingrarna genom hennes hår och viska i hennes öra hur vacker hon var, ville luta min kind mot hennes och sluta ögonen och bara glömma. Och inte sällan flög tanken om vem hon egentligen var genom mitt sinne, följt av bilden av hur hon halvt förstörd kommit stapplandes längs gatan då våra vägar korsats.
Vill du berätta för mig, Cat? Vill du dela dina spöken med mig? För jag kommer att lyssna, Cat, jag lyssnar alltid på dig.
Mina blå ögonen vändes bort och slukade den vilda naturen som fanns framför mina fötter. Cat hade tagit med mig till en plats högt uppe i skogen där hon visat mig sitt allra heligaste. Och nu satt vi på en hög platå som stupade ner i vattnet, som rasade av ilska nedanför oss; skrikandes om en säker död om vi kastades oss utför för att testa våra vingar.
Men ibland vill jag flyga, Cat, vill testa om jag kan och vågar. Är du modig, Cat, vill du vara modig med mig? För kanske kan vi flyga, Cat, om vi vågar vara modiga.
”Om jag lägger mig ner i gräset och blundar nu, då kan jag höra vinden sjunga”, viskade Cat med ens och min blick vändes mot henne, frossade i bilden av hennes sköna väsen. ”Om jag bara öppnar öronen och lyssnar; då talar hela världen till mig och säger att jag kan klara allt.”
Mina läppar särades som i ett försök att komma med ett poetiskt gensvar, men allt jag lyckades krysta fram var ett svagt suckande läte. Synen var så fulländad; synen av min nya vän. Det gröna och vilda gräset som vajade i vinden och smekte de slanka, smala benen, ljudet av brusande hav nedanför oss och bilden av träd och grön och orörd växtlighet i bakgrunden. Och sen hon – Cat – mitt i detta vilda paradis med det färgglada håret som en dansande aura runt hennes väsen, fick mig att se in i hennes själ och finna ett krossat inre. Och just då slog mig tanken som en blixt från klar himmel.
”Jag har inspirationen nu”, utbrast jag med ens och Cat ryckte till, såg frågandes på mig.
”Till porträttet”, fortsatte jag ivrigt, kastade mig över min väska och grävde frenetiskt i den efter block, penna och sudd. ”Till skoluppgiften. Jag har inspirationen, jag ser bilden framför mig nu!”
Mitt barnsliga tonfall i likhet med hur en femåring kvittrar dagen innan julafton, framkallade ett varmt leende i Cats ansikte och hon sträckte på sig.
”Hur vill du ha mig?” viskade hon lågt och jag spann inombords.
Sådär exakt sådär. Jag vill ha dig som du är, Cat, exakt som du är. Jag behöver ingen annan, ingen annan än dig, Cat.
”Bara sitt sådär som du gjorde förut; avslappnad, tillfreds, nöjd med allt. Luta dig tillbaka och se ut över världen.” Mitt tonfall gnällde i upprymdhet då jag satte mig tillrätta, placerade blocket på ett bekvämt sätt och satte pennan mot det.
Och Cat sträckte ut sig i naturen, blev ett med den och jag dog inombords.
Så, perfekt, precis så!
Som alltid då konsten tog mig med storm, fördes jag till en annan planet, en annan värld och en annan verklighet där bara jag och mitt skapande fanns. Pennan dansade över papperet och framkallade fina, mjuka linjer och drog ned mig i sitt djup där jag kunde känna känslan av det jag skapade. Svetten bröt fram, min blick blev intensiv som den hos en mentalpatient, och jag stirrade på världen, på Cat och bildade av min visa och den saga jag ville berätta på mitt papper. Och inombords sjöng mina tankar i kör.
Jag vet inte hur länge vi satt där, tappade både tid och rum när jag lät mitt konstverk ta form för att sen få liv. Och Cat rörde sig inte så mycket som en millimeter. Allt som hände var naturens förändring och små sensuella rörelser som gav liv åt såväl den som tavlan av det jag skapade. Och kanske, kanske var jag djupt inom mig lycklig just då.
Det var först när flickans intensiva ögon på bilden mötte mina, som jag kastades tillbaka till nuet och tappade pennan i gräset, studerade vad jag åstadkommit. Och för första gången på år och dar var jag nöjd med min skapelse.
Cat sträckte sig med ens efter den.
”Får jag se?” vad hon och jag växlade med blicken mellan henne och tavlan, tillbaka till henne och slutligen gav jag henne min bebis. Samtidigt inspekterade mina ögon henne febrilt när hon fick tag om blocket, lät blicken falla för att ta in det hon såg. Och något inom mig stegrades och började drilla när jag såg hennes ögon vidgas, hennes andning stanna upp och hjärtat för en sekund sluta slå, hur hennes knogar vitnade då hon grep om blocket och sen en suck av tillfredsställelse.
Hon kunde inte ha gett mig en bättre respons.
Sen lät hon blicken långsamt höjas tills den kom att bli ett med min. Och för en stund solade jag mig i hennes bruna ögon och kom att se en känslostorm rasa där inne; känslan av att dras mellan två världar och inte kunna bestämma sig.
”Den är helt fantastisk, Kim”, viskade hon med ens så lätt att det kunde varit kyssen av en fjärilsvinge. ”Det är det absolut vackraste jag sett i hela mitt liv.” Hennes ögon föll mot bilden av sig själv igen och hennes finger lyftes för att följa konturerna av sitt eget mjuka ansikte. Och när hon sen vände sig mot mig igen såg jag tårar i hennes ögon.
”Kan jag inte få den, Kim?” viskade hon med grötig stämma då hon tryckte mitt block till bröstet. ”Kan du inte kopiera den och ge kopian till Wendela, så jag får originalet?” Desperationen i hennes röst fick mitt hjärta att brista och börja blöda. ”Jag har aldrig fått något så fint i hela mitt liv, förstår du...”
Och när den första tåren kom att lämna hennes ögon började mina muskler röra sig, kände hur jag snabbt kröp fram till henne och tog henne i min famn. Och där satt vi sen; hon och jag i en sorgsen bild av en verklighet som tydligen inte gjort något gott för någon av oss. Återigen flög tiden iväg till en avlägsen plats medan jag höll Cats skakande lilla kropp i min då hon lät tårarna och sorgen efter något jag inte förstod, lämna hennes kropp och tyngas på mina axlar. Och jag hade hoppat för hennes skull, hoppat med mod eller utan om det gjort henne gladare. Jag ville se henne le mot mig, ville se det där tuffa komma tillbaka och hur hon gav ifrån sig sina rungande skratt, läxade upp andra och sjönk in i sin egen värld då hon målade.
Men den Cat jag såg nu var äkta; såväl var gråten som kom från hennes kropp och snyftningarna som lämnade hennes strupe. Och kanske, kanske var det, det vackraste av alltihop.
När hon slutligen blev slapp i min famn och lyfte sitt nakna ansikte mot mitt blev jag fullkomligt tagen av uttrycket i det. Hon la ifrån sig blocket på gräset tryggt bredvid sig, rätade på sig och fattade darrande min hand i sin, tryckte lätt och knuffade mig över kanten.
”Lämna mig inte, Kim”, viskade hon med en röst som hos ett barn som just förlorat det dyrbaraste hon haft. ”Andas med mig, för mig, Kim. Vill du det? Snälla, vill du det?”
Jag ville skrika, ville kasta mig om hennes hals och kyssa bort gråten från hennes kinder. Men samtidigt kastades rädslan över mig och samlades som ett mörkt moln – likt skuggan på Jennys röntgenbild – i mitt inre. Jag är inte homosexuell, jag känner inte så för den där mystiska flickan framför mig. Jag tycker om henne som vän, en speciell vän, okej? För straight är jag, som en jävla banan, som ett rör, som mig! Som Jenny… för hon var inget annat...visst var hon inte...Gode gud...
Men varför vill jag då inget annat än vara henne nära?
Men hade jag sagt nej till henne då hade det varit samma sak som att ta död på henne. Så därför tryckte jag hennes hand till svar, drog ned henne bredvid mig i det mjuka vårgräset och la hennes huvud mot mitt bröst.
”Ja”, viskade jag med en darrig stämma samtidigt som jag bad att den inte skulle svika mig. ”Ja, Cat, det vill jag!”
Och hur Cat kramade mig hårt, hårt som om hon var rädd att jag med ens skulle lyfta för att sen sväva iväg bort från henne, det sa mig att jag med ens kommit att bli betydelsefull. Jag hade betytt för Jenny, kanske mer än jag själv förstått, och innerst inne i sitt sjuka sinne tyckte min mor om mig. Ändå var det inte samma betydelsefullhet som för Cat. Något sa mig att den här tjejen var minst lika trasig som jag och i ett skrikande behov efter ömhet från någon som faktiskt brydde sig.
Så när jag slutligen lyfte handen för att låta den strykas försiktigt och frågandes över hennes hår var det som att komma hem.

Håhåjaja, här går det undan minsann ;) Ska försöka börja arbeta med nästa del så fort jag har tid, annars får ni ge er till tåls. Kommentera jävligt gärna och gör mig skitglad, va fan :’DDDDD
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Tiggarflikkan - 16 okt 09 - 23:18
''Och där satt vi sen; hon och jag i en sorgsen bild av en verklighet som tydligen inte gjort något gott för någon av oss''

Mot slutet blev jag btw helt tårögd.
NadaZero93 - 27 sep 09 - 21:36- Betyg:
vackert. "jag är inte homosexuell" förnekelse in i det sista...
bonnilie - 21 jul 09 - 20:12
mkt bra, känslosamt, vackert, gripande..
sandruskapuska - 8 maj 09 - 03:49- Betyg:
vackert *-*
-Cute - 18 apr 09 - 12:37- Betyg:
*mållös*
NeMriA - 2 apr 09 - 21:10- Betyg:
böböböböööö o.o
du är fan en Gud :O
*mållös*
Mp3 - 24 mar 09 - 19:53
så jävla vackert.
_Live_life_ - 21 mar 09 - 22:34
återigen, shit, oj, wow.
Jag är ordlös. och tro mig det inte ofta det händer.
dina ord är magi.
LikeBefore - 16 mar 09 - 11:55- Betyg:
habamamalalakakasasa...faaaaa? mihoubululbibamatasalekoki? :O
Allså snälla du. döda mig med din penna o ta mig till himelen...
kors i taket allså. var hittade du din talang? du är som bara.. oh gud ja vet inte va jag babblar om x)aaaahhhhhhhh.. allså ge mig mer snälla! ge mig mer snart! ge mig mer nu! jag känner mig som Kim, och Cat är den här texten xD
o men, kram på dig människa va <3
ta hand om dig o skriv meeerrrrraaaaaaa......


(blir arg på dikta.se nu för man kan inte ge 1000000000000000000 i betyg -.- dammit)
_mos_ - 15 mar 09 - 22:10- Betyg:
Asså. Jag vet inte ens om jag kan skriva nåt.
Du gör mig helt jävla mållös. Helt jävla mållös.
Så sjukt vackert är det.
PsychicPlay - 14 mar 09 - 18:50- Betyg:
men himla.. åh!
du skriver så otroligt fantastiskt.
just allt det
"Men ibland vill jag flyga, Cat, vill testa om jag kan och vågar.
Är du modig, Cat, vill du vara modig med mig? För kanske kan vi flyga, Cat,
om vi vågar vara modiga. "
otroooligt vackert, verkligen.

mihi, jag älskar hur di skriver
& får ihop det.
Om att båda är trasiga & behöver varandra..
*suckar av kärlek*
du är bäst. :* <3

Skriven av
EMORAiNBOW
14 mar 09 - 16:02
(Har blivit läst 396 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord