Dikt no 13, Insomnia, oturstal |
Nu.
Här är den.
Klockan tjugo i fem, morgonen ljusnar natten. Julis sista ber farväl.
Med alldeles för mycket tankar, alldeles för mycket känslor, alldeles för förvirrad.
Trodde jag var smart, trodde jag äntligen hittat trådarna till mitt inre, kunna styra mitt känsloliv. Dela upp relationer, sortera känslor.
Inte röra, inte ens tänka på att röra frukt från träd som stått planterade i tre år.
Trodde jag hittat den där förbannade renheten. Fan ta sökande, fan ta idéer från andra.
Måste lita till mig själv, känslan som funnits där de senaste dagarna.
Den jag tömt besinningslöst ur, renat mig själv, gått framåt.
Trodde jag.
Är väl fortfarande barnet som träffar sin första vän, tonåringen som för första gången känner riktig kärlek. Inte heller denna gång har jag förstått hur allt fungerar.
Trodde att det här var annorlunda. Vet att det här är annorlunda, men hur?
Måste få vila, få klarhet. Bara för att se den raseras efter några veckor, dagar.
Men det är värt ett försök. Och ett till. För hela tiden kommer jag närmare, jag vet.
Och en dag står den där. Står hon där. Sanningen.
|
| Kommentarer | | whitepony - 31 jul 05 - 21:38 | Mycket bra skulle kunna instämma ordagrant,gillar sista raden
Står hon där.Sanningen.I mitt fall blir det "han"/flicka |
|
|
|
