Dikt no 12, Istället för lyrik, förvirring |
Mitt huvud trött, av kroppens begär. Hem för kontemplation. En sista blick genom glaset bara.
Då.
Närmare
Ord. Bara ord. Men likförbannat. Ord. Nakna ord. Några få rader av elitens hantverk. Sobert, fulländat. Ett vapen. Väl smitt av smidiga händer. Men tveeggat, skärandes åt båda håll. Anklagande, erbjudande, eller? Alla dessa omskrivningar. Behöver renhet. Nu. Bokstäverna hånler åt mig. Från den lysande rutan viskar de om sin hemlighet. Fördolt. Eller står det där? Jag kan aldrig vinna över dem. De har överlistat mig. Dragit mig djupare in i metaforernas träsk. Hönor virvlar förbi, spottar på mig. Tjuv. Är det så, så du känner? Se på mina klumpiga svängar, min ängsliga hållning. Det känns. Du dansar lätt, jag släpar tungt. Mina ord kan aldrig mäta sig med dina.
Förstå.
Jag har inget att ge dig. En gång trodde jag ägget var en gåva, men nu förstår jag, det var ett lån. Med krav.
Förlåt.
Jag kommer sakna dig och pennan.
Mest dig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | skrattande - 31 jul 05 - 17:54- Betyg:  | Känns först konstlat, kanske mest pga titeln från Bob Hund. Även lite pårökt.
Sedan blir det riktigt bra. Skoj! Det är sällan jag tycker mig läsa bra poesi här. |
|
|
|
