Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

~.~.~When you close your eyes~.~.~ [th-ff] del 2

"Här kommer ännu den del utav When you close your eyes!" *flygvärdinne röst*
iaf, jag lägger in denna nu & så kanske ni får del tre imorgon beroende på om jag hinner skriva något, elr inte ! (; menmen (:
enjoy<3


kapitel 2 - memories you don't forget

Han tog ett hotfullt steg fram emot mej. Jag tryckte mej hårdare mot väggen och kämpade emot tårarna. Hans kalla handflata träffade mej över kinden och jag föll ner på alla fyra. Kämpade emot tårarna. Fick inte visa mej svag - det skulle bara bli värre då.
"Vad har jag sagt om att rymma? Är du en liten fegis? En ynkrygg?" hans hånfulla röst fyllde hela mitt huvud, "KOLLA PÅ MEJ!" skrek han plötsligt och jag kämpade med handen för kinden för att kolla upp på honom.
"Du är värre än din bror, du är inte värd att vara min dotter," han sparkade till mej i magen, så att jag tappade andan för en stund. Jag slog i väggen, när jag rullade omkull utav hans spark.
Tårarna rann över. Jag ställde mej upp på alla fyra och försökte komma upp på benen igen, men han satte en utav sina stora fötter på min rygg och tryckte till så jag damp ner med magen i golvet igen.
"Så klen är du," sa han hånfullt, "Du kan inte vara min dotter," sa han till sej själv.
Min läpp hade spruckit då den slått i golvet och jag kände den varma salta smaken nudda min tunga.
"RES DEJ UPP DÅ!" ropade han. Jag hade inte ens krafter kvar till att försöka andas. Jag kände hur rummet började snurra runt omkring mej, hur smärtans mörker välkomnade mej. Och jag sjönk gladeligen in i det. Inte det minsta rädd. Bara lättat över att det kanske var över nu. Att allt skulle sluta, att jag skulle få starta om.
Jag hörde avlägsna steg, på väg emot mej. Stegen kände jag så väl igen. Dörren slogs upp. Ljus spred sej i de annars så mörka rummet och jag kisade för att se någonting.
"Nejla!" hörde jag hur hans vackra röst sa och hur han sedan sprang fram till mej.
Han lyckades få upp mej i hans knä och kramade försiktigt om mej.
"Lucas?" viskade jag, men han sch:ade mej bara.
"Nejla, Nejla, Nejla," viskade han och pussade mej försiktigt i pannan. "Det är snart över," viskade han och det var det sista jag hörde innan jag sjönk in i medvetlöshetens värld...


Väckarklockans gälla signal hördes och jag satte mej käpprak upp i sängen.
"Nejla! Stäng av den jävla klockan!" hörde jag Lucas mörka morgonstämma säga. Han slog upp dörren och nyvaken och förvånad Lucas stod där. Jag klickade av klockan. "Hur är det med dej?" viskade han och jag kände nu hur de salta tårarna rann längs mina kinder.
Lucas hoppade smidigt upp i min säng och omfamnade mej.
"Det var bara en dröm Lucas," mumlade jag men besvarade hans kram.
"Men jag vet vad du drömde om," viskade han i mitt hår och jag tryckte mej mot hans bröst.
"Så fort jag stänger mina ögon ser jag honom framför mej," viskade jag och kände hur nya tårar rann ner längs mina kinder.
"Sch," viskade han och vaggade mej fram och tillbaka.

Jag satt bakom honom på pakethållaren och höll ett hårt tag om honom.
Aldrig att jag låter dej gå, gubben.
Natten hade varit hemsk. Massor utav minnen, ifrån förr, hade plågat mej.
"Vi är framme," sa Lucas och jag vaknade upp ur mina tycka-synd-om-mej-själv-tankar. Jag släppte motvilligt taget om honom och hoppade sedan av cykeln.
"Vad har du först?" frågade han och jag var tvungen att tänka efter.
"Historia," sa jag efter en stund, "tror jag," Lucas skrattade.
"Kan du fortfarande inte schemat? Vi har fan gått här i snart två terminer!" sa han och slog ut med armarna i en menande gest. Jag himlade med ögonen.
"Jag har ju dej, så vad ska jag med en papperslapp till?" sa jag och log ett charmigt leende.
"Jo, de iför sej," sa han och sträckte på ryggen. Han kastade min rosa ryggsäck till mej och jag fångade den med nöd och näppe. Han vände sej om och började gå emot huvudbyggnaden. Jag log mot hans ryggtavla.
Vad skulle jag vara utav dej, bro?

Första lektionen var inte historia som jag trott, utan matte. Och till min förfäran hade vi ett oförberett prov.
Matte är inte precis ett utav mina starkaste ämnen, för först och främst är det så tråkigt att man dör och sedan så när vi väl har det är våran lärare nästan aldrig där. Eller han öppnar dörren åt oss, skriver upp våran närvaro och sedan sticker han och dricker kaffe och äter tårta i lärar rummet. Och tror du det är någon som jobbar när inte han är där? Nej, just det! Ingen jobbar. Förutom två, och dem sitter oftast längst bak i klassrummet. De så kallade töntarna.
Inte för att de jobbar på lektionerna utanför att dem inte har några kompisar, för att dem inte vill ha några kompisar.
'Alexander sålde femton lotter och Martin tio. Hur många procent utav lotterna sålde Alexander?'
Vem i hela världen bryr sej om hur många procent lotter Alexander sålde?! Jag suckade och började istället kladda på pappret vi fått.
Någon busvisslade bakom mej och jag ryckte till.
Tom Johansen satt bakom mej och log ett snett leende, som troligtvis skulle se charmigt ut, men han misslyckades totalt. Jag kollade frågande på honom och sedan ner på pappret. Jag vände på det snabbt och kände hur en knallröd färg spred sej i ultra fart över mina kinder.
'Tom<3' hade jag kladdat på pappret och det var det Johansen måste ha sett!

"Du ser generad ut?" var de första Lucas sa när han såg mej, "Vad har du nu gjort?" han suckade och jag gav honom en sur blick.
"Det är inget," mumlade jag. Men tankarna ifrån matte lektionen surrade omkring i mitt huvud som galna bin.
Tänk om Johansen tror att det är han jag gillar? Fast gillar jag Tom, Tom Kulitz alltså? Varför skrev jag överhuvdtaget hans namn? Kan man gilla någon fast man inte själv vet om det?
Jag suckade tungt och slog mej ner på en bänk där Melody och hennes pojkvän, Vargen, satt. Fråga mej inte varför han kallas för Vargen. Fast iför sej, så skulle jag inte heller vilja heta Valdemar!
"Är det sant att du har gjort slut med Johan?" sa Vargens mörka stämma och jag nickade kort. Han höll sina tatuerade armar kring Mell som halvt sov emot hans axel. Jag kollade på klockan.
Det var fredag vilket betydde att vi hade en 1 ½ lång håltimma, sedan hade vi en tråkig svenska lektion och sedan hade vi en 40 minuters lunch! Jippie, för dem som skrivit schemana! Eller inte...
Jag reste mej upp och började gå emot caféterian, där jag hoppats på att några sociala personer skulle hålla till.
Men självklart hittade jag inga. Jag gick fram till alla klassers scheman som hängde på en vägg inne i caféterian och letade upp 8E:s schema. Tom och Bills klass. De slutade om tio minuter och jag suckade.
Tio minuter skulle jag väl klara av?
Jag kände hur någon la en hand på axeln och jag vände mej om. De välkända blågröna ögonen stirrade jag rätt in i de mjuka läpparna öppnades och började forma ord:
"Nejla, menande du verkligen det du sa igår?" han såg så sårbar ut där han stod. Jag nickade kort och puttade demostrativt bort hans hand ifrån min axel. Jag vände mej hastigt om och gick ut ifrån caféterian.
"Nejla! Vänta!" hörde jag hur han ropade efter mej. Men jag ignoerade honom.
Jag fortsatte korridoren fram men plötsligt kände jag hans hand på min axel igen.
"Nejla!" sa han och drog runt mej så jag stod mitt emot honom. Jag kollade på honom, men sa ingenting. "Förlåt," sa han och omfamnade mej sedan. "Jag älskar dej!" mumlade han. Jag kände hur jag snart skulle explodera utav ilska och puttade argt bort honom.
"Förlåt?" sa jag och kollade argt på honom, "Det är inte mej du ska säga förlåt till!" skrek jag och alla som stod i korridoren kollade på oss. Johan verkade förstå vad jag menade och rynkade på näsan utav avsmak.
Jag såg i ögonvrån hur Tom och Bills klass kom gående med böckerna i famnen.
"Glöm mej bara," sa jag och viftade med armen och gick där ifrån. Jag gick emot Tom som stod vid en utav bänkarna och verkade vänta på Bill som la in sina böcker - i skåpet under Johans.
"Vad var det där om?" viskade Tom när jag kommit upp vid hans sida. Jag skakade bara på huvudet åt hans fråga. Bill ställde sej brevid oss och kollade forskande på mej.
"Vad är det?" frågade jag tillslut.
"Inget," sa han snabbt och vände generat bort blicken. Jag skakde nästan omärkbart på huvudet åt honom.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
love_tokio_hotel - 6 feb 09 - 16:31
bra
enannansak - 6 feb 09 - 15:38
Wiho, det var braaa :D !
Lite kort bara .. >< :P
Skynda med nästa (; !

Skriven av
vargunge
6 feb 09 - 15:32
(Har blivit läst 267 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord