Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Den sista dagen

Hon kände sig tom inombords, han hade lämnat henne.
Hon kände hur en tår sakta rullade ner över hennes varma,röda kind.
Den värme hon hade haft inom sig var nu borta, förvandlad till en rum av rädsla
Hon tog tag i bordet hon hade inom räckhåll, hon kände någon slags yrsel.
Hon hade aldrig känt så här förut och nu tänkte hon inte bara på att hennes livs kärlek just hade lämnat henne på felaktiga grunder utan den här yrseln..vart kom den ifrån?
Hon var tvungen att sätta sig ner på det nystädade golvet.
Allt snurrade runt henne och ett sus i öronen kom allt närmre henne.
Hon reste sakta på sig, hon var tvungen att ta sin medicin.
Det var nog därför hon kände som hon kände, i alla fall så försökte hon inbilla sig att när hon väl kommit fram till den lilla asken med piller så skulle allt bli bra igen. Men sanningen var ju den att hon visste att orsaken kunde vara en annan, sjukdomen som hade präglat hennes kropp så länge, kroppen kanske inte orkade mer även fast hon hade kämpat så länge.
Hon visste att sjukdomen snart skulle ta över henne men då hade det ändå inte känts lika dant som nu, för då hade hon någon vid sin sida. Då hade hon honom och hon visste då, att så länge hon hade honom så skulle allt vara bra.
Hon berättade aldrig något för honom, ville inte oroa honom och hon ville heller inte bli påmind om sin sjukdom varje gång hon såg honom.
Han kom och räddade henne, som en riddare på en vit häst som hon alltid hade fantiserat om. Men nu var det över, när hon hörde ordet över eka i hennes huvud kändes det som om en kniv i hennes hjärta stack till. Hur kunde det vara möjligt?
Hon hade lyckats ta sig upp hela vägen uppför trappan nu, och hon öppnade sakta dörren till toaletten. Yrseln grep tag i henne igen och hon var nu tvungen att krypa mödosamt på golvet. Hon tog tag i handfatet och lyckades dra sig upp och öppna badrumsskåpet. Där stod den och hon fumlade med burken ett tag men till slut så fick hon upp den men lite väl kraftigt så alla piller flög nu ut på golvet. Hon kände sig bara tyngre och tyngre och hon kände hur något var på väg att ta kontroll över henne. Hon visste på något sett att det var döden. Hon kröp in i sovrummet och la sig i sängen, hon såg fotografiet som hon hade på honom vid nattduksbordet. Hon tog det i sin famn och upptäckta att hon var alldeles blöt om kinderna. Hennes enstaka tårar hade nu bildat floder. Hon hade nästan accepterat döden, men inte en ensam död utan honom.
Inte att hon skulle behöva dö och samtidigt veta att ingen kommer sakna henne.
Hon hade ingen längre, han var den enda. Han var den som räddade henne från ensamheten men svek henne igen, antagligen för någon annan.
Hon kände hur kroppen började släppa taget ur henne och hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Hon höll fotografiet mot bröstet och sakta somnade hon in...
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
vattendroppe - 27 nov 05 - 11:06
Gud vilken fin!!! den var underbar!!!

Skriven av
vissenblomma
29 jul 05 - 00:09
(Har blivit läst 318 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord