[f] |
När jag sitter här på bänken intill ditt hus,
funderar jag på alla minnen som rusar intill mitt huvud.
Känner känslan av gemenskap, kanske till och med kärlek?
Jag vill så gärna tro på att det faktiskt finns en chans till lycka.
Men vart vänder jag mig när du inte ens ser mig?
Hur kunde jag vara så blind, tänka att vi kanske skulle dela samma passion?
Jag trodde verkligen att det var unikt, att intresset för mig fanns för åtminstone en människa.
Men så passerar jag dig, utan att du märker av det..
och jag ser ju nu, att du är precis som alla andra.
|
|
|
|
