Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Apelblomsgården – Sång från dött barn.

”Ingen vet vad som försiggår på Apelblomsgården
för fru och barn syns aldrig om våren.”


Kap 1. Blodröda äpplen.

Maria tyckte om det nya huset, ett ruckel sa vissa men Maria höll inte med. Det var ett stort blodrött hus med vita fönster och dörrar och trädgården var enastående, Stora äppelträd som doftade av vita blommor på sommaren och röda äpplen på hösten. Huset hette Apelblomsgården, namnet kom förmodligen ifrån äppelträdgården. Det hade varit obebott i flera år så Maria hjälpte hennes mamma att städa bort de många spindelnät som verkade finnas i varje vrå, i varje rum. Hennes mamma Karin hade alltid drömt om ett eget hus och när hon skilde sig från sin andra man så tog hon tillfället till akt och flyttade från den lilla 4.an i Stockholm och till det stora huset i Bydalen, bostadsområde norr om Sundsvall.

- Maria! Ropade mamma ifrån köket. Kom och hjälp mig ställa in köksbordet!
- Ja, jag kommer mamma! Ropade jag tillbaka, jag hade stått och beundrat sitt nya rum, ljusblå väggar och en fin utsikt över trädgården, ett perfekt rum för en blivande tonåring. Jag fyllde 13 om en månad men jag tänkte fortfarande på mig själv som 10 år, men det sa jag inte till någon, det skulle ha varit pinsamt.
- Nu! Skrek mamma, och det lät som om hon hade fastnat så Maria rusade sig ner för att hjälpa till.
- Nu är jag här sa jag glatt och skuttade ner för trappan.
- Äntligen! Pustade mamma, inklämd i mellan ett stort ek bord och spisen. Var har du varit? Jag har ropat på dig i evigheter!
- Förlåt mamma jag kollade bara omkring skrattade jag med ett stor leende, jag var på strålande humör!
- Aja jag förstår dig. Det är underbart här! Skrattade mamma och tog ett stadigare tag om bordet. Hjälp mig att sätta det till rätta Maria, det är jätte tungt.

Efter att ha stretat med det tunga bordet och tillhörande stolar hela eftermiddagen så traskade Maria upp till sitt rum för en väl förtjänt sömn. Rummet glödde svagt i den sena solen och fick äppelträden att kasta märkliga skuggor på golvet och väggarna. Maria dunsade utmattad ner på sängen och stirrade upp i taket. Ett plötsligt ljud hördes och hon satte sig upp igen. ”Hade hon drömt?” Det lät som svaga knackningar ifrån den ena väggen och hon gick fram och lyssnade med ena örat tryckt i mot den. En svag röst hördes, en ljus barn röst roslig och härjad. Hjärtat höll på att stanna i bröstet ”Var det någon instängd här? Här i huset?” Hon tryckte örat tätare i mot väggen och nu kunde man höra en pojkröst sjunga en sorglig melodi och Maria kunde nätt och jämt urskilja orden.

”äpplet röd och fint, hör min lilla sång.
Be att mor min, vaknar någon gång
Blomman klar och vit, se ut över vägen lång.
Se om far min, far bort någon gång.
Hjälp mig, blomman vit
Se om han kommer hit.
Öppnar vårt trånga hem
Och agar mor igen."





Maria kunde inte tro det hon hörde, rummet verkade försvinna runt henne och allt hon kunde höra va pojkens sång. Plötsligt hördes ett gällt skrik och Maria trillade baklänges av förvåning, hon slog i huvudet i sängkanten och allt blev svart. Pojken verkade gå ut och in i hennes drömmar. Han var liten, inte mer än 6år och han hade stripigt halmgult hår som fall ner över hans smutsiga magra ansikte. Han var väldigt mager och man kunde ta han för ett lik. Ögonen var vattnigt blåa och uttryckte inget annat än sorg som fick Mira att rysa och vakna upp ur hennes drömmar med ett ryck. Mamma stod lutad över henne med ett oroat uttryck i ögonen.

- Hur gick det gumman? Vad hände frågade hon lugnande.
- Ömm... Öhh svarade jag och reste sig på armbågarna.
- Nå? Sa mamma och hon började låta svagt irriterad.
- Nej, inget mamma. Det är lugnt jag lovar. Jag trillade väll bara lite.
- Hmhm sa mamma och tittade oroat på mig. Gör inte så, du skrämde mig, jag hörde någon som skrek och skyndade mig upp och här låg du. Hennes ögon granskade mitt ansikte noggrant. Gå nu och lägg dig, det är sent.

Hon gav henne en oroad blick och gick ut ur rummet. Tankarna gick runt i huvudet på henne, ”var det hon som skrek? ”Hade hon drömt alltihopa?” Den där pojken, han hade verkat så verklig. Det magra ansiktet, det insjunkna vattniga ögonen. Maria ryste till igen. Det måste har varit hennes fantasi, inget annat. Hon la sig ner på sängen igen, med huvudet fullt av tankar.

Nästa morgon var allt som vanligt, med undantag av den onda bulan i bakhuvudet, ständigt påminnande om den märkliga händelsen förra kvällen. Till frukost åt Maria rostat bröd med äppelmarmelad på (husets specialitet.) Mamma var fortfarande upprörd över gårdagen och hon sneglade misstänksamt på Maria och tillslut fick hon nog och sa med irriterad röst.

- Vad? Va är det mamma? Jag trillade bara. Det gör alla ibland, det var väll lite halt efter vi skurade golvet.
- Ja, jag vet sa mamma och tittade ner i sin kaffe kopp, det är inte det jag är så förbryllad över.
- Vad är det då frågade jag mycket förvånad.
- Det var det där skriket sa hon. Det lät inte som du, det lät nästan som en vuxen kvinna men det lät liksom ihåligt om du förstår vad jag menar gumman?

När hon såg hennes oförstående ansiktsuttryck så gav hon upp och stirrade ner i sin kaffe kopp igen. Utanpå kanske Maria såg lugn ut men inombords så skrek hon efter svar. ”Var det då inte hon som skrek? Finns pojken? Vad finns innanför den väggen?” Hon la ner min macka och gick upp på sitt rum igen.

Väggen såg oskuldsfull ut i det starka morgon ljuset och Maria betraktade den noga. Sakta gick hon fram till den och tryckte örat tätt intill, inget hördes, hon tryckte hårdare och höll andan i hopp om att det kanske skulle få det att höras bättre. Hjärtat dunkade i bröstet, det var totalt tyst om man bortser ifrån mammas gnolande nere ifrån trädgården.

Plötsligt bankade det till, en golvplanka knarrade, hjärtat dunkade krampaktigt i halsen nu och... PANK! Dörren bakom henne slogs igen och pojkens sång blandades med höga skrik från en kvinna och en mans röst som lät lika ondskefull som döden den själv. Allting snurrade och Mira kunde inte stå still, skriken och hårda slag dominerade över allt ljud och sången blev allt högre och högre och gråten steg plötsligt, allt stannade. Maria såg sig omkring allt var tyst igen och ingen var där. Hon snurrade runt, ingen där, hon andades ut igen och satte sig på sängen. ”äpplet röd och fint...” Maria rykte till och vände sig hastigt om.



Kap 2. Dolda rum.

Varenda hår på Maria kropp reste sig då upp och hjärtat sprang iväg tillsammans med hennes mage, Hon såg rätt in i de ljusblå vattniga ögonen på en död halmblond pojke. Hon skrek till och hoppade baklänges ner på golvet.

- Det är ingen fara ha sa han och rösten lät avlägsen som om det hade kommit ifrån rummet bredvid.
- V-va? Stammade jag och jag mådde smått illa av stanken han hade nog aldrig tvättat sig i hela sitt liv.
- Det är ingen fara lilla mor fortsatte han och såg i mot väggen vi kommer ut snart, mor lilla ,det är ingen fara.

Han vände sig om och stirrade rakt på Maria men ögonen var så insjunkna att man bara såg små glimtar av ögonvitan. ”Be att mor min, vaknar någon gång. Blomman klar och vit, se ut över vägen lång.” sjöng han. Plötsligt öppnades dörren och en storväxt man klev in. Redan på utseendet såg man att han var mycket full. Den lilla pojken ryggade så häftigt tillbaka att man föll i mot väggen där nu ett handtag som Maria aldrig hade sätt tidigare. Mannen kom vinglade och hon såg nu att han höll en flaska i handen med texten ”Herr Ekskog’s bästa brännvin” som han riskabelt svingande i luften.

- var är horhelvetet!? sluddrade och höjde obehärskat rösten

Den redan lik bleka pojken blev blekare än papper.

- M-m-m-or s-sover stammade han fram och tryckte sig i mot dörren.
- SOVER!? Röt mannen och tog tag i håret på han och släpade i mot dörren, medans pojken skrek hjärtskärande och han snodde sig sig som en mask. Far! Far nej! Låt mig va, far, far! Bedjande han men mannen släppte inte taget.

Ur den dolda dörren kom en mycket, mycket mager kvinna med samma halmblonda hår som pojken ut skrikande.
- Bengt! Bengt! Låt pojken vara, han har inte gjort något!

Bengt vände sig hastigt om och såg på kvinnan som nu darrade som ett asplöv.

- Där är du horhelvete! Vad gör pojkvasken utanför dörren!? Hans ansikte var blodrött.
- Han, han, han stammade hon och kastade sig över pojken.
- Han vadå?! Skrek han, och var är min mat!?
- Kvinnan kunde fortfarande svara, hon darrade förmycket.
- Ni djävlar duger inte till något, kom med här! Röt han och tog tag i kvinnan.
- Nej! Neeeeeeej! Skrek hon och klöste han i ansiktet och på armarna.

Maria såg ner på pojken som satt i ett hörn och med skrämda ögon och mässade ”äpplet röd och fint, hör min lilla sång.” Om och om igen medans han vaggade fram och tillbaka med händerna hårt tryckta i mot öronen. Kvinnan fortsatta skrika när mannen försökte bära ut henne och med ett kras så hade han slagit flaskan i huvudet på henne. Pojken skrek och kvinnan föll ner död på golvet i en hög av blod och glassplitter. Mannen tog tag i han och kastade in han i det dolda rummet, vred om mässingsnyckeln och kastade ut den igenom det trasiga fönstret. De förtvivlande bultandena och pojkens skrik tryckte på trumhinnorna och Mira höll för öronen och blundade hårt. Allting snurrade
och Maria vaknade kallsvettig i fotändan av sängen, darrande och vättskrämd.



Kap 3. Mässingsnyckel.

Det hade redan börjat skymma och Maria fann sig själv ensam i ett tyst nu riktigt kusligt rum stirrande ut i tomma luften. En obehaglig känsla av att inte vara ensam grep tag i henne och hon reste sig snabbt upp och sprang ut ur rummet med andan i halsen, ”vad fan hände!? Hur?” Var några av de tankarna som virrade runt i hennes hjärna. En annan var att hon inte vill vara kvar i huset, hon vill aldrig vara där! Väl ute på verandan så stannade hon och vände sig om, huset var inte alls så inbjudande och hemtrevligt som innan.

Hennes blick fall på hennes sovrumsfönster som nu var rent och lagat. En plötslig rörelse syntes och Maria slog bort blicken, ”Det kan inte vara på riktigt, Det går inte vara på riktigt... Men... Det måste ha... Men hur?” tänkte hon och såg upp till fönstret igen, den var borta. Hon började tänka på det dolda rummet och nyckeln som hade kastats iväg, ”vad hade hänt med pojken?” Hon ville helst inte tänka på hur det skulle se ut i det nu men nyfikenheten var för stark. Hon började gå till buskarna under fönstret.

Maria letade tills mörkret föll över Apelblomsgården och hon hittade ingenting ”inte så konstigt, det måste ju ha hänt för över 200-år sen” tänkte hon och reste sig upp. ”vad var det där?” Något svagt blänkande låg i mellan två blommor. Maria var nära på att tappa hakan av detta. Det låg en rostig nyckel och runt den låg lite glassplitter, Hon tog upp den och granskade den noga och hon kände skräcken komma krypande. Det hade hänt, det spökade, rummet existerade.

- Maria! Skrek någon. Hon hoppade till, det var mamma.
- Ja mamma? Skrek hon tillbaka
- Var har du varit hela dagen? Och varför ser ditt rum ut som ett bombnedslag? Sa mamma
- Jag bara letade efter något ljög hon.
- Ja men du får ta upp glaset på golvet. Du kan trampa på det, och gå och lägg dig. Suckade hon och gick in igen.

Glaset? Vilket glas? Tankarna for runt i huvudet på henne när hon gick upp till sitt rum för andra gången. Mamma hade rätt, det var fullt med glas där kvinnan hade blivit dödad men inget spår av blod. Maria ställde sig framför väggen och letade efter någon ingång. Känslan av att bli iakttagen tog till orda igen och hon hade stor lust att bara springa ut. Hon gick fram och kände på väggen, hon ryste till, på väggen satt en utbuktning som hon inte hade sätt innan och innan hon hade hunnit tänka sig för så slet hon upp en bit av tapeten och ett rostigt gammalt nyckelhål syntes.

Allt kändes så overkligt och skrämmande och hon ville igentligen inte veta vad som skulle hända om hon öppnade. Hon började svettas ”nu är jag har men vad ska jag göra?” tänkte hon och backade tillbaka. I ögonvrån såg hon hur dörren sakta stängdes, gnisslande och trögt. Hon var nära på att skrika högt när dörren hårt smällde igen. ”Va inte så feg” tänkte Maria och så tryckte hon skakande in nyckeln och vred om.

Stanken av 200 år gammalt kött och damm slog i mot henne likt en katapult och Maria böjde sig ner och kräktes. Hon kunde inte se den hemska synen av det ruttnande rummet och ryggade tillbaka och stötte till någon eller något som var stor och luktade starkt av sprit.

- Och vart ska du hördes Bengts sluddrande röst och de stora händerna var kalla som is.

Maria skrek till och slog i panik när han med sina stora döda kropp tryckte in henne i rummet.

- Ni djävlar duger inte till något hördes hans ihåliga röst och dörren slöts.



20 år senare:

Jakob tyckte om det nya huset, ett ruckel sa vissa men han höll inte med...
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
stella - 14 aug 05 - 06:23- Betyg:
otroligt bra!
flickan - 14 jul 05 - 21:12- Betyg:
spännande och fängslande!! en riktig rysare!! skitbra skrivet!!

Skriven av
SofiaS
14 jul 05 - 04:23
(Har blivit läst 399 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord