Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

utan dig klarar jag ingenting (del ett; saknad)

det är är första delen på min nya novell "utan dig klarar jag ingenting"
den här delen är inte lika dramtiskt som den prologen,
men ganska viktig dock, tror jag ialla fall.
har redan börjat med den tredje, men väntar med att lägga
in den, för att det inte ska ta så mycket plats.
kommer bli bättre sen.
kysss


Sitter själv inne i det nya rummet. Kan inte se skälet till varför det ska va såhär.
Jag klarar mig, det vet jag. Och det var exakt vad jag sa åt psykon och mamma för en vecka sedan.
Jag brukar klara mig, mer eller mindre i alla fall. Men ändå sitter jag här, till slut.
Det nya rummet är orange med en vit fondvägg och trägolv, nylagt. Förresten är allting nytt här inne, och i
resten av huset också.
Försöker minnas varför jag sitter här, och inte i mitt gamla rum med de urgamla, kornblåa tapeterna med segelbåtar på.
Tapeterna som jag då hatade, men som jag nu skulle göra allt för att komma tillbaka till, bara det blir som förut.
Utsikten är mycket finare här, än i det förra rummet. Där hade jag ett fönster med utsikt över en gata och Konsum.
Nu har jag två stora fönster och en balkongdörr, med tillhörande balkong såklart. Och utsikt över stranden och vattnet.
Så varför är jag ändå inte nöjd?
Självklart vet jag varför. Det är klart att jag gör. Vill bara inte tänka på det, vill inte att det ska ha hänt.
Jag blundar hårt och önskar,önskar,önskar, att när jag öppnar ögonen så ska jag vara tillbaks i mitt gamla,
fula rum. Det med båttapeterna, det nötta trägolvet och alla idolaffischer överallt. Det med ett enda litet fönster,
det rummet där allt var som det brukade.
Jag vill inte, kan inte, får inte minnas, intalar jag mig själv desperat. Fast mamma, fröken Fatima och psykon, ja alla, sagt åt
mig att det är bra att minnas. Men jag vill inte, det är för hemskt, det gör för ont. Jag tänker att om jag inte minns så kanske
det aldrig har hänt. Då kanske Petra snart kommer till mig, i mitt nya, fina rum, och slänger sig på sängen och noga kollar in
allt nytt. Då kommer Petra säga att det är mycket snyggare än mitt förra rum, men inte snyggare än hennes kille, Fredrik.
Jag öppnar ögonen, och blir besviken. Varför egentligen? Jag blir arg på mig själv, vad hade jag trott? Att allt det där skulle bli sant?
Vilken sann idiot jag är. Varför försökte jag ens att minnas, det är ju såhär det blir då.
- Marsissa, gumman, ropar mamma nerifrån. Du kanske borde sova nu, klockan är snart halv tolv.
- Okej mamma, godnatt, säger jag och inser plötsligt att Einstein kanske hade rätt.
Tid existerar verkligen inte längre för mig. Allt verkar flyta ihop.
Tar på mig natt t-shirten och borstar tänderna. Ta bort sminket och lägga fram kläder tills imorgron.
Sen kryper jag ned i min nya, vita säng och drömmer. Det är mardrömmen jag haft i flera veckor nu.
Hur jag ser abulansen åka iväg, medan jag sträcker min hand efter den, utan att nå.
Sen springer jag, så snabbt jag kan, efter abulansen. Men varje gång jag kommer nära försvinner den och
dyker upp ännu längre bort. Då hör jag Petras röst ;
- Lev för mig, Marissa. Ge aldrig upp! Lova, lova,lova....

Vaknar med ett ryck när väckarklockan ringer. Varför ringer den? Det är ju lördag idag, eller?
Men jag hasar mig upp i alla fall, skulle aldrig kunna somna om nu i alla fall.
Går ner i det nya köket, säger godmorgon till mamma, Chica, Markus (mammas nya) och lillsyrran Julie.
Mamma kollar lite oroligt på mig. Troligen för att jag ser hemskt ut.
Mamma,jag mår bra!
Hon ser på mig med en blick som säger "stackare", en medlidsam blick full av sympati.
Jag behöver den inte, så jag tittar bort, tänker att jag klarar mig.
Vi har ju flyttat upp till Markus nu, jag har ett nytt rum, vi har en 10 gånger så stor gård och en egen liten motorbåt.
Vi har hästar, hundar,katter, kläder, datorer, allt.
Men det finns ingen att dela det med. Bara Julie och Chica, min hund. Ja, och så kommer Peach och Rhonda hit då och då
för att kolla läget liksom. Sjyssta kompisar det där, faktiskt. Men inte alls som min Petronella.
Ja hon hette det, men hon hatade det, så alla kallar henne för Petra. Petra Cranberry Mc Kenley, min bästa vän i hela världen.
Nu i hela universum. Så sa man när man var liten, att "du är min bästa vän i universum", väldigt töntigt och överdrivet, men nu är det sant.
För jag tror hon finns där ute någonstans. Hon är den stjärnan som lyser klarast på himlen.
Jag blundar och ser hennes ansikte framför mig. Hennes skogsgröna, vänliga ögon, kanstade av glittermålade ögonfransar,
hennes leende läppar, målade med rosa läppglans och hennes hår. Det underbara blonda prinsesshåret alla tjejerna ville ha.
Jag kommer ihåg hennes slanka lilla figur klädd i söta små klänningar och kjolar dekorerade med rosetter. Hon älskade rosetter.
Hon hade små nätta fötter som hon brukade ha i små söta sandaler, med rosetter såklart. I hennes garderob fanns tusentals kläder, de
flesta med rosetter. Flera dussin diadem, smycker och skor. Hon var som en prinsessa, som en tonårsprinsessa.
Sen ser jag något betydligare hemskar, nåt jag inte vill se. Jag ska precis öppna ögonen, återvända till verkligheten, till korggungan på min balkong,
då jag kommer ihåg någonting.
Jag kommer och tänka på mitt löfte, jag lovade faktiskt att vara stark. Att forsätta leva, inte ge upp. Och jag vet att jag måste våga minnas,
om jag ska kunna vara stark igen. Så jag öppnar inte ögonen, återvänder inte, jag utmanar mig själv.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
woops - 18 maj 08 - 18:44
Styckena delar sig lite konstigt, men jag gillar verkligen sättet du skriver på!
Guldvattnet - 15 maj 08 - 21:40
fan va fin <3

Skriven av
NaNanB
15 maj 08 - 20:43
(Har blivit läst 207 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord