En stund |
en stund att tänka
en stund för mej själv
där bara jag finns, ingen annan
en stund i tystnad
inga andra omkring
en stund att vara mej själv
varje dag jag ljuger
varje dag och spelar
spelar ett spel, med min mask
min mask av sten
en hård mörk sten
obrytbar
ingen kan ta sej igenom
ingen har fått försöka
i stunden av tystnad
kommer man ofta på
märker man hur saker
inte alltid är som man trott
min stenmask
min hårda kalla mask av sten
är inte alls hård, och inte kall
den är väldigt mjuk, och skör
trycker du ditt finger mot den
så spricker den
viskar du ett felande ord mot den
så splittras den
i stunder av ensamhet
där bara jag finns till
kommer jag på saker
skuggan kan inte röra mej
inte heller oron
eller rädslan
när jag är alldeles ensam
skyddas jag.
av en tunn, tunn stenmask
och en bubbla
en bubbla av hopp
hopp om ett liv
en framtid
den är inte ogenomtränglig
den kan också krossas
om jag förlorar tro
och hopp
egentligen...när man sitter
i sin bubbla med masken tätt tryckt mot ansiktet
vad gör man väl då?
gömmer sej?
eller bara.. tar en paus..
egentligen.. är detta bara ord
ord sammansatta till någonting
som vi människor förstår
men .. vem bestämmer vad orden egentligen innebär?
ond .. vad innebär ond?
kär... vad innebär kär?
det är vi själva som
bedömmer innebörden av varje enstaka ord
vi bestämmer hur vi vill att dom ska vara
hur dom ska låta
hur dom ska kännas
så är en text som min så fel?
jag delar med mej av ord..
bara ord jag bestämt lite över själv
ord .. jag satt samman
till något läsligt för människan
i min bubbla.. tänker jag..
i bin bubbla försöker jag
ta av mej den mask som
tynger ner mej till marken,
men den är endå tunn som ett löv...
i min bubbla
tar jag av masken
sätter samman ord
från mitt eget hjärta
och är blott mej själv
mej själv
|
|
|
|