Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

[TH-FF] Out of view - 17

Ahaa, här var näst sista kapitlet då. Läs + kommentera, som alltid(: <3

____________________________________

17. – Bill

Jag vet inte hur mycket tid som går medan jag sitter där på golvet, återigen med Toms hand i ett fast grepp mellan mina båda iskalla händer. Långsamt börjar skakningarna avta, ersättas av en ännu påtagligare tomhetskänsla, men mest av allt trötthet. Det känns som en mörk filt av trötthet kommit smygande och lagt sig över mig. Huvudet känns plötsligt som det är för tungt för nacken att bära upp, så jag lägger mig helt enkelt ner på golvet. Kryper ihop till en liten boll tätt intill Tom, både för att hålla värmen och för att känna att han är där, att han inte är borta, inte är död. Länge ligger jag bara och lyssnar till hans andetag, ser på hans ansikte, på hur utandningsluften får dammet på golvet att virvla. Hans andetag är inte alls lika mödosamma och ytliga nu, utan låter mer som om han sover. Jag lägger plötsligt märke till hur stilla och tyst allting är runt omkring oss. Det hade till och med kunnat vara fridfullt om det inte varit för vad som precis utspelat sig i det här rummet, blodet och hopplösheten.
Jag rycker till då jag tycker mig känna en svag ryckning gå genom min brors hand, som jag ligger och kramar lika hårt som om den vore den enda fasta punkten i livet.
”Tomi?” frågar jag andlöst, lika försiktigt som om jag var rädd att förstöra någonting genom att bryta stillheten. Först tror jag att jag bara inbillat mig, att min längtan att få se honom vakna och finnas där för mig igen spelar mig ett spratt. Men sedan känner jag hur hans fingrar sluter sig om mina, hur hans hand kramar min tillbaka.
”Tomi…” andas jag igen, och min röst låter både rädd och lättad.
Han svarar inte, men medan jag låter blicken glida över hans ansikte slås ögonen upp, och hans bruna blick möter min. Han ler svagt, ett leende som sedan förvandlas till en grimas och han stönar svagt. Jag känner hur den lilla värmen som kommit då han vaknade genast försvinner ur min kropp, lämnar den lika kall och stel som innan.
”Tomi?” viskar jag för tredje gången, denna gång uttalat med ett frågande, skrämt tonfall.
”Aj, fan… Ja, Billie, vad är det?” stönar han och grimaserar igen medan han ser uppfodrande på mig. ”Ha-har du ont?” kraxar jag. Dum fråga, jag vet, men det finns inte tillräckligt mycket kvar av mig för att komma på något bättre just nu.
Han ler snett och kvider sedan till av smärta.
”Kattjävel! Det känns som om någon har grävt diken i min rygg, fyllt dem med frätande syra och sen tänt på hela skiten som en jävla maj-brasa!” stönar han, men även om det märks både på beskrivningen och hela hållningen i hans kropp hur ont han har, så är hans ord, röst och blick som salva på såren för mig. Han är inte borta. Den gamla vanliga Tomi finns fortfarande kvar hos mig, för mig. Lättnaden är så stor att mina tårkanaler verkar återhämta sig ögonblickligen, för nu forsar tårar ner för kinderna på mig igen. Tror aldrig jag har gråtit så blandade tårar. Eller ja, självklart är tårarna dem samma, men vad jag menar är att jag gråter dem med så otroligt blandade känslor.
Jag vet inte vad jag ska svara, vet inte vad jag ska säga överhuvudtaget, så jag bara nickar svagt och fortsätter gråta.

Efter en stund öppnar Tom munnen för att säga något, men så stelnar han till och ser ut att lyssna.
”Du, Bill, jag tror det kommer någon” informerar han, lika lugnt som om… tja, som om allt var som vanligt, och vi befann oss tryggt i en helt vanlig soffa framför en helt vanlig TV i något helt vanligt hotellrum någon helt vanlig stans.
Jag känner hur jag blir alldeles stel i hela kroppen. Snabbt vänder jag på huvudet, lagom för att se dörren flyga upp med ett brak, och Georg komma inrusande i rummet.
”Bill! Bill, nu är jag…” hojtar han, men avbryter sig sedan och stirrar på oss som om vi var ett par av hans otvättade strumpor som av någon anledning råkat hamna i kylskåpet, eller kanske bara rätt och slätt som om vi var två spöken.
”Bill, Tom? Ni… jag… Vad fan är det som…” stammar han och ser helt förvirrad ut. ”Trevligt att se dig också, stora G” flinar Tom, och det hörs hur han anstränger sig att låta lika skämtsam och glad som han brukar, men tyvärr hörs det minst lika tydligt hur grovt han misslyckas med det.
”Men scheisse, Tom! Kolla på din… din rygg!” utbrister Georg och pekar med ett darrande finger på Toms blodfläckade tröja. Tom himlar med ögonen, grimaserar igen och suckar: ”Jo, tack, jag känner det”. Georg skrattar till, ett halvt nervöst, halvt oroligt och helt förvirrat skratt. Sedan ser han på mig, och när han öppnar munnen känner jag bara på mig att han tänker fråga något i stil med vad det är som händer, eller kanske varför jag inte har någon tröja på mig. Och eftersom jag inte orkar med några sådana frågor, och inga andra heller för den delen, så skakar jag bara svagt på huvudet. ”Vi berättar sen. Nu vill jag härifrån…” mumlar jag, och min röst innehåller så mycket längtan, så mycket trötthet att det liksom får mig att känna dessa känslor ännu tydligare. Det låter kanske konstigt, men det är ungefär som om mina ord ger luft åt känslorna, och därför gör dem verkligare på något sätt. Nu vill jag härifrån!
”Ja…”, det syns hur Georg anstränger sig för att ta sig samman, sväljer hårt innan han fortsätter: ”Ja, visst, nu ska vi härifrån”. Men när hans blick lämnar oss och han för första gången ser sig ordentligt omkring i rummet, möts han av nästa obehagliga överraskning.
”Men vad… åh, fy fan!”, all ansiktsfärg försvinner och han ser ut som om han ska få ett nervöst sammanbrott när som helst. Snabbt viker han undan med blicken från mannens kropp, och fäster den återigen på oss. ”Ja, eh… Just det”, han harklar sig och kliar sig i nacken. Om jag hade orkat hade jag tyckt synd om honom. Stackarn, det kan inte vara lätt att behöva stå ut med tvillingarna Kaulitz, och dessutom klara av det så bra som han gör, och dessutom i den här helsjuka situationen.

”Saki väntar med bilen utanför. Men hörni, så fort vi kommer härifrån förväntar jag mig en…” han kastar en skygg blick runt i rummet, och fortsätter sedan: ”En jävligt bra förklaring till detta helvete”. Både jag och Tom nickar stumt, och Georg ser lite nöjdare ut. Långsamt kliver han fram till oss, sätter sig på huk och ser för första gången mer bekymrad än upprörd, arg och oförstående ut.
”Ni ser förjävliga ut” informerar han, och med ett skevt leende sträcker han hjälpande fram handen. Tom kastar, av någon konstig anledning, en lite frågande blick på mig, innan han tar tag i Georgs utsträckta hand och låter sig dras upp på fötter. Han är stel i ansiktet och ögonen är alldeles blanka av smärta, men han beklagar sig inte, går bara tyst med på att Georg lägger hans arm över sina axlar för att hålla hans ostadiga kropp uppe.
”Klarar du dig?”, Georg ser frågande, bekymrat ner på mig, medan han håller ett stadigt tag om Toms ena arm. Jag nickar svagt, men vet sedan inte hur jag ska bära mig åt med omöjligheten att resa mig upp utan hjälp. Jag menar, hur får man kroppen att lyda hjärnan? Det som jag alltid tagit som en självklarhet, känns plötsligt övermänskligt svårt att utföra.
Georg står och ser begrundande på mig en stund, verkar vänta på att jag ska lyckas med det där omöjliga, det där som jag dumt nog nyss sagt att jag skulle klara av.
”Okej, jag hajar” suckar han tillslut, men först efter att jag gett honom många hjälpsökande blickar. För att säga det högt skulle aldrig falla mig in. Det skulle helt enkelt vara under min värdighet att be om en sådan självklarhet, särskilt när jag först sagt att jag klarar mig själv. Dumt.
Men hursomhelst, så är han ju nu så otroligt vänlig nog att begripa varför det inte ”händer något”, så han flinar lite svagt och sträcker ner sin lediga hand. Jag greppar den, ryser av hans varma hud i kontrast till min egen iskalla.
Och när jag så äntligen står upp och vinglar som en för lång och för smal båtmast mitt ute i värsta havsstormen, eller ännu bättre – värsta monsunen, kan jag inte hindra att jag återigen börjar skaka och klappra tänder av kyla. Utan ett ord kränger Georg av sig sin bruna skinnjacka, med visst besvär för att undvika att tappa en blek och slapp Tom i golvet, och lägger sedan bestämt den varma jackan över mina bara, skakande axlar.
”Idiot…” mumlar han. Jag vet inte om han syftar på mig, sig själv eller den som utsatt mig och Tom för allt det här, men det spelar ingen roll. Idioter är vi nog allihop ändå.

Vi blir stående en stund, jag med ett fast grepp om Georgs för stora jacka, för att hålla så mycket möjligt av kylan borta, Tom som står med slutna ögon, tungt lutad mot Georg, som mest av allt ser rådvill ut, som om han undrar hur i hela fridens dagar han ska bära sig åt för att få ut de två medtagna Kaulitz-tvillingarna härifrån alldeles själv.
Och som en räddande ängel från ovan dyker plötsligt en lång, bredaxlad och välbekant figur upp i den uppfläkta dörröppningen. Saki ser lugnt från den ena till den andra, och fäster sedan blicken någonstans rakt fram, liksom för att inte favorisera genom att se på någon speciell.
”Jo, jag tänkte att ni kanske behövde lite hjälp?” brummar han, och jag är nära att börja gråta igen. Gamla hederliga Saki, alltid så lik sig själv, och alltid som den där trygga skyddande handen som vakar över oss alla. Men usch, så sentimentalt det blev här nu då… Men ja, hursomhelst så är jag fruktansvärt glad att se honom.
”Jo, det kan nog behövas. Ta Bill du”, Georg nickar och ser också han otroligt lättad ut. Och jag orkar inte ens bry mig om att han talar om mig ungefär som om jag var en av gitarrerna Saki brukar få hjälpa till att bära till och från olika platser, beroende på vart de för tillfället behövs i ännu en slutsåld konsert.
Och Saki bara nickar lydigt, stegar fram till mig och tar ett stadigt tag om min arm, föser mig bestämt framför sig ut ur rummet, tätt följd av Georg som släpar på Tom.

Snart sitter vi alla tryggt instoppade i den svarta bilen med tonade rutor som står parkerad utanför det fallfärdiga rucklet vi precis lämnat. Och plötsligt sköljer lättnaden över mig, tillsammans med en övermäktig trötthet. Räddade, vi är räddade, och äntligen kan jag få slappna av, sluta mina trötta ögon och bara… bara domna bort i glömska, om så bara för en liten stund, så kan jag säga att det åtminstone är en oerhört välkommen sådan.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
johannaa_ - 4 apr 08 - 15:59- Betyg:
Så bra!! :D:D ska genast läsa nästa! :D
FortessOfTears - 20 feb 08 - 16:43
JAG....HAR.. MISSAT! :O *andningssvårigheter*
ÅÅH, herderliga gamla Sakigubben :D Och Georg också såklart ^^
YEEY :D Jennifer goes happy (: Nu ska jag läsa nästa :D <33
wtb483 - 20 feb 08 - 15:44
jättebra :D
Solstorm - 20 feb 08 - 12:46
tackar<33 :)
Mangasagan - 20 feb 08 - 09:31- Betyg:
GAAAAAAAH!! Du räddade dom!!!!<3 Applåder x10000000000 till dig xP (och givetvis till Georg och Saki också^^)
Superbra<3
LisaHoglund - 19 feb 08 - 19:22- Betyg:
OMG, de blev räddade! :D :D :D Tjohoo! Applåder till Georg och Saki :D Skiiiitbra!!! <3
M-424 - 19 feb 08 - 18:22- Betyg:
Oo gud du rädda dom<3 God bless you xD<3 Mycket bra var den iallafall:)
Solstorm - 19 feb 08 - 11:03
håh x) tacki<33
ska börja skriva på sista kapitlet så fort jag kan.. ska bara rita klart min senaste Bill-teckning först (nån annan som brukar rita TH också? xD) <33
woops - 19 feb 08 - 11:01
Underbara människa, hur kan du skriva så jävla bra?
Jag är alldeles för trött för att orka skriva en längre kommentar, men se det som en bra sak¨; jag är på urspårande homur HAHAHAHHA, jag menar HUMÖR såkart xD HUMOR. Gud... förlåt.
Hur som helst, du skriver totalt underbarast :)
<3 på den här novellen
EmelieCarlsson - 19 feb 08 - 05:40- Betyg:
Sjukt bra! :D
KleineTomi - 18 feb 08 - 23:34- Betyg:
ojojojoj!Jag är mållös IGEN!Hur bär du dig åt människa???
LilaCitron - 18 feb 08 - 22:30- Betyg:
Ååååh NEEEJ den är snart sluut, och Ååååh JAAAA den är skit
bra ju!!! , <33 Det sista kapitlet måste vara ruuskigt bra
annars .. Kastar jag vattenballonger på dig! , :D
loversarelonley - 18 feb 08 - 21:20- Betyg:
shit vad bra fortsätt!!! 1000 poäng till dig
Nattros - 18 feb 08 - 21:14- Betyg:
gud vad sjukt bra! Jag äger verkligen på kommentarer (ehm :S) men aja, bra iaf! :P

Skriven av
Solstorm
18 feb 08 - 21:10
(Har blivit läst 290 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord