Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

[TH-FF] Out of view - 4

4. - Bill

Plötsligt börjar det hända saker ute i korridoren. - En dörr öppnas och slås sedan igen med en ordentligt ilsken skräll, sedan hörs springande steg som avlägsnar sig. Bara någon minut senare, öppnas ytterligare en dörr, eller om det är samma, och en aning lugnare steg dunsar mot den tjocka mattan utanför min dörr. Det knackar på dörren, och blir sedan tyst en stund. Sedan verkar personen där ute inse att dörren inte är låst, och öppnar den. Jag behöver inte vända mig om för att känna igen min tvillingbrors något oroliga och ganska irriterade röst. ”Bill, vad är det som…”, där avbryter han sig, och jag känner på mig att han står och stirrar konstigt på min rygg. Förbaskat också, att man alltid ska bli störd när man verkligen behöver få vara ifred!
Sakta, med en trött suck, vänder jag mig om och möter Toms blick. Han står där, slarvigt iklädd en jättelik mörkblå t-shirt och ett par säckiga grå byxor, svart pannband och en matchande grå- och blåmönstrad keps över de uppsatta dreadsen. De bruna ögonen stirrar på mig som om jag vore någon grotesk blandning mellan huggorm, kackerlacka och fågelspindel, och jag får en känsla av att mitt nuvarande tillstånd inte går något vidare ihop med hans sinnesstämning.
”Är du full!?” kraxar han chockat. Hans ansikte speglar någon slags blandning mellan förvåning, misstro, oro, ilska, förvirring och trötthet.
Men jag hinner inte ens öppna munnen för att svara, för plötsligt slängs dörren upp, och Tom blir tvungen att hastigt ta ett steg åt sidan för att inte träffas av den. Georgs bredaxlade, långhåriga skepnad står i dörröppningen, inramad av det svaga gula ljuset utifrån korridoren. ”Bill, har du sett…” börjar han, men även han avbryter sig, stirrar från mig till Tom och tillbaka igen, ser helt paff ut. ”Är du full?” utbrister han, och får det att låta som om det vore den mest otänkbara saken i världen, och dessutom den värsta. ”Och vad håller DU på med?” fortsättar han, den här gången vänd mot Tom, som gör en sur grimas till svar.
Själv rycker jag bara på axlarna åt dem båda, förstår inte riktigt vad det där sista betydde – Vad har Tom nu ställt till med? Och förresten, vad har jag själv lyckats ställa till med?
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, när båda deras blickar samfällt vänds mot mig igen. Detta delvis för att tungan ligger som en tjock, död klump fastklistrad mot gommen på mig, och delvis för att jag inte har någon lust att ljuga – sanningen verkar de ju förresten ha konstaterat alldeles utmärkt själva.
Jag fäster min stirriga blick på den mörka träpanelen till vänster om Tom och Georg, har ingen lust att möta deras uppspärrade misstrogna blickar heller, och dessutom måste jag erkänna att jag har en aning svårt att fästa blicken på deras suddiga, mörka gestalter i det dunkla rummet.
”Är han full?” kväker Georg igen, denna gången vänd mot Tom, som bara rycker på axlarna. Båda två ser chockade och totalt förvirrade ut, ungefär som om de alltid sett mig som en liten snäll, gullig och helt ofarlig kattunge, och det sedan visat sig att jag minsann både har tänder, klor och ett stort jävla hål i röven att skita med.

Plötsligt gör rummet en extra häftig snurr framför min blick, och jag vacklar till, flaxar hjälplöst med armarna för att försöka återfå balansen, vilket misslyckas totalt. Tom skyndar fram precis när mina spagettiben viker sig under mig, och jag rasar ihop över Toms ena axel. ”Hjälp till!” morrar han över huvudet på mig, och Georg skyndar fram. Han drar bestämt upp min blyklump till högerarm och lägger den över sina axlar. Sedan hjälps de åt att släpa med min motspänstiga gelékropp in i det mörka rummet. Det dunsar till, och Tom svär rakt ut i mörkret. ”Men vad fan, kan någon tända det jävla lyset!” fräser han, och jag skulle gissa på att han precis slog tån i någon illvilligt utstickande möbel. ”Visst”, det är Georg brummande röst som hörs någonstans till höger om mig. Jag känner hur hans trygga axlar plötsligt försvinner under min bortkomna arm, och jag är återigen nära att falla. Tom svär så det osar igen, tar klumpigt ett stadigare tag om mig. Sedan lyses plötsligt hela världen upp i vad som känns som en explosion av vitt ljus. Jag kvider till, det gör så förbannat ont i mina redan svidande ögon.
”Så där, ja” nickar Georg nöjt bortifrån dörren, där han står med ena handen på strömbrytaren. Jag får lust att ryta åt honom att släcka det förbaskade nyårsfyrverkeriet han precis tänt framför min dimmiga blick. Men eftersom den döda klumpen till tunga fortfarande inte vill samarbeta med min såkallade hjärna, så blir min utskällning mest ett obegripligt sluddrande. ”Såja, ta det lugnt nu, Billie”, Georg går åter fram till mig, tar hjälpsamt tag i min arm igen. Jag får lust att slå till honom - vad fan ska han prata med mig som om jag vore ett litet korkat barn för!?
Ilsket öppnar jag munnen för att vräka ur mig en passande kommentar till mitt nuvarande humör, men både Tom och Georg bara stirrar på mig, ser ut som två levande frågetecken.
”Mehn vad fahn, schtå inthe bahra där schom två jähvla dumma schtatyer!” sluddrar jag surt, och avslutar sedan detta med en präktig hickning. ”Bill, jag tror att…” börjar Georg alvarligt, och ser på mig med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.
”Äsch, schluta schpela duktig farscha nu, schtora G! Jahg måschte faktischt…”, jag viftar ltie menande med ena armen för att avsluta meningen, medan jag mödosamt plutar övertydligt med munnen i ett försök att få fram något vettigt, vilket jag antar att du själv hör hur bra jag lyckas med?
”Håll käften nu, Bill.” suckar Tom medan han och Georg hjälps åt att dumpa mig på den välstrukna sängkanten till dubbelsängen som står mitt i rummet. Men självklart lyssnar jag inte på Tom, både för att han inte lägger någon större kraft i orden, för att jag inte har som vana att lyssna på min tvillingbror, och för att jag är alldeles för uppe i varv för att lugnas ner så lätt.
Och tydligen är det inte bara mina spagettiben och suddiga blick det är fel på, utan jag verkar ha tappat ryggraden också. För när de släpper taget om mina kalla armar är jag när att bara tippa åt sidan över sängen. Men min älskade räddare i nöden, Tom, ser problemet och tar återigen tag i min arm. Han sätter sig på huk på golvet framför mig, lägger armarna i kors medan han stöder armbågarna på de uppdragna knäna, och betraktar mig med bekymrade bruna rådjursögon.
Jag kan inte låta bli att fnissa till, samtidigt som en jättelik fyllehickning letar sig upp i min värkande hals, vilket får det att låta otroligt komiskt, enligt mig själv. Därför blir jag naturligtvis tvungen att både skratta och hicka lite till.
Georg, som står till höger om mig vid fotändan av sängen, utbyter en blick med Tom, innan både återigen ser på mig. ”Är det någon idé att…?” börjar Tom försiktigt, men stora kloka Georg bara skakar stumt på huvudet. ”Nej, knappast – inte i hans tillstånd. Vad fan har det tagit åt honom, tror du?”. Återigen rycker Tom på axlarna, ser oerhört trött och uppgiven ut, vilket nog borde ha fått mig att tycka synd om honom, men tyvärr så är jag alldeles för upptagen för att bry mig om någon av dem just nu.

Och förresten, så fortsätter de bara sitt förtroliga mumlande om mig I TREDJE PERSON, som om jag inte var där. Detta gör mig otroligt sur, vilket jag bara kan komma på ett sätt att visa det på – genom att inte lyssna eller bry mig om deras existens överhuvudtaget. Dessutom så har Jag precis kommit på att ”Blinka lilla stjärna” är en otroligt bra, alldeles för underskattad låt. Och för att understryka min åsikt i detta, öppnar jag resolut munnen, slickar bort lite saliv som runnit i ena mungipan, och börjar skråla på just ”Blinka lilla stjärna”.

Och plötsligt, mitt i alltihop bestämmer sig min mage för att det tydligen är dags för lite nattlig motion, och vänder därmed helt sonika ut och in på sig själv. Jag, som förövrigt är mitt uppe i en utdragen, otroligt falsk ton i refrängen, överraskas totalt av dess plötsliga lust att utföra gymnastiska övningar på elitnivå. Och eftersom min kropp som sagt inte riktigt är på något tillmötesgående humör, så måste jag skylla det som händer på att jag helt enkelt inte KAN hindra det.
Jag halvt faller framåt, och hela min dagsranson av snabbmat, läsk, sprit och gud vet vad för skit, väller upp, ut - rätt i famnen på min tvillingbror, som råkade ha oturen att befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt, så att säga.
”Men uuurk! BILL, VAD FAN!” tjuter Tom och far förfärat upp på fötter, medan han äcklat glor ner på den gröngulbrungråbeigeaktiga sörjan som täcker hela framsidan av den stora t-shirten. ”Och du håller käften – DET ÄR INTE ROLIGT!” lägger han ilsket till vänd mot Georg, som snabbt sätter handen för munnen och harklar sig, vilket inte lyckas dölja flinet på hans läppar.
”Schit, föhrlåt!” sluddrar jag ursäktande, men blir sedan tvungen att snabbt sätta handen för munnen för att hejda ÄNNU en spyattack från att spruta över min bror. Tom hoppar snabbt åt sidan, med en nästan rädd blick på mig. ”Vänta, jag kommer snart”, Georg hytter med ena pekfingret åt mig, liksom för att säga att jag bara ska sitta alldeles stilla, inte röra mig eller ens andas tills han kommer tillbaka.
Han skyndar iväg, och återvänder snart med en lysande neongul plasthink, som han bestämt ställer ner på golvet mellan mina knän (och fråga mig inte vart han fått den ifrån, jag har inte den blekast aning).
Jag lutar mig tacksamt över hinken, spyr, andas, spyr, hostar, tar en paus, spyr lite till. Och till sist, när min mage verkar ha lyckats med den beundransvärda bedriften att verkligen tömma ut varenda liten droppe illaluktande maginnehåll, rätar jag sakta på ryggen igen. ”Känns det bättre?” frågar Georg och kommer fram till mig, sätter sig på huk där Tom förut satt. Jag nickar darrigt, känner mig plötsligt så liten och svag, och dessutom huvudverksbombad och dödligt trött.
”Va-vart gick Tom?” frågar jag ynkligt, och Georg rynkar ännu mer bekymrat på ögonbrynen, lägger en hand på mitt jeanstäckta knä. ”Han gick och tvättade av sig, överlät åt mig att ta hand om dig. Är det ens någon idé att fråga vad du har sysslat med ikväll?” säger Georg försiktigt, men ändå stadigt. Jag ser en aning förvånat ner på hans hand, som på något sätt känns som om den är menad att vara tröstande, medlidande och beskyddande. Min förvåning över gesten kan jag väl förklara med att det inte är särskilt ofta vi visar sådana omtänksamma känslor mot varandra inom bandet.
”Nej, fråga inte. Det ser du väl ändå själv?” muttrar jag med ett halvhjärtat försök till att vara ironisk. Georg suckar, ger mitt knä en lätt tryckning och reser sig sedan upp. ”Du ska nog lägga dig och sova nu” säger han. Jag höjer på ögonbrynen mot honom. ”’Ska’? Och sedan när började du bestämma över MINA handlingar i MITT liv?” fnyser jag, men min röst låter nog mer trött än sur. ”Som du vill”, Georg slår uppgivet ut med armarna. ”Men jag tycker i alla fall att du borde det, vi har en intervju och en fotografering imorgon. Och dessutom reser vi vidare till nästa stad, vilken det nu var…?” informerar han, innan han börjar gå mot dörren. Jag suckar, låter huvudet sjunka ner mot bröstet, och får då syn på den kräkfyllda plasthinken. ”Du!” ropar jag, och Georg stannar upp med handen på dörrhandtaget, ”Ja?”. ”Kan du ta med den här när du går?”, jag sparkar menande på hinken, och när han ser väldigt motvillig ut skyndar jag mig att göra mina berömda, enormt bedjande hundvalpsögon. Och även om de inte blir så bra som de brukar när jag är på topp, så fungerar det i alla fall. Georg suckar igen, gör en min som ser ut att säga ”Åh, herre gud, varför utsätter jag mig själv för detta?”, sedan kommer han fram och lyfter upp hinken i det runda svarta plasthandtaget. ”God natt” säger han över axeln, och försvinner sedan ut genom dörren, som går igen med en smäll, som jag tycker kan passa bra att avsluta det här kapitlet med. God natt.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
jagvetattduvet - 24 okt 08 - 17:16- Betyg:
MMMMMERRRR
Solstorm - 30 jan 08 - 19:15- Betyg:
danke,danke,DANKE SCHÖN!<33 (min tyska är SÅ bra, inte *host* xD)
Och ey, woops, inte avundas mig, du skriver så otroligt mycket bättre själv<3
woops - 30 jan 08 - 18:44- Betyg:
Gulliga, underbara Bill, vill bara hoppa in i datorn (?) och krama hon (ehm, eller inte xD). Naaw, vad förvirrad han verkar vara :')
Skulle helst läsa igenom resten nu, men både motionscykeln och SO-boken kallar ^^
Btw, vet inte om jag kan ge dig mer beröm än jag redan har gjort, men du ÄR verkligen otroligt duktig! Avundas dig massor <3
wtb483 - 19 jan 08 - 19:04
hahaha skitbra !!
Solstorm - 18 jan 08 - 20:55
heheh, aa (A) ^^.
Tack då, kul att ni tycker det är kul<3 xD
LisaHoglund - 18 jan 08 - 16:59- Betyg:
Hahahaha, shit vad jag skrattade åt Blinka lilla stjärna och när han hickade sådär xD Men det var hur bra som helst! <3
FortessOfTears - 14 jan 08 - 09:38
HAHAHAHAHAHAAHAHAHAAHAHAHA, det är verkligen tur att jag är ensam hemma , eftersom jag sitter här och GAPFLABBAR xD
Jag har precis upptäckt att jag har väldigt konstig humor :D
Men bara så du vet, du skriver BÄSTIGAST <3333333 :D
Solstorm - 12 jan 08 - 14:20- Betyg:
hehe^^, jah, uhm... ttack xD
M-424 - 12 jan 08 - 13:55- Betyg:
HAHAHAHA Bill full? hahaha xD Jättebraa och Fortsättning är ett måste!<33
Solstorm - 12 jan 08 - 10:51
ttack<3
Har inte hunnit/orkat/haft lust att skriva nåt mer, så jag vet inte.. KANSKE nästa kapitel kommer ikväll, men bara kanske. ^^
EmelieCarlsson - 12 jan 08 - 10:41- Betyg:
Jättebra! ;) Längtar till nästa kapitel xD
Airya - 11 jan 08 - 22:38- Betyg:
så jävla bra, fan jag började skratta när Bill kom tänka helt plötsligt på blinka lilla stjärna, mem sjukt bra :D <3
loversarelonley - 11 jan 08 - 19:37- Betyg:
haha bra fortsätt (:
Solstorm - 11 jan 08 - 18:58- Betyg:
hah, okey, ska försöka skriva mer då :p
TACK<3
BlodRosen - 11 jan 08 - 18:55- Betyg:
MEEER!^^
Niice - 11 jan 08 - 17:56- Betyg:
Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeera ! :)
Mangasagan - 11 jan 08 - 16:22- Betyg:
Jättebra<3
Fortsätt!!<3
HilfMirFliegen - 11 jan 08 - 16:16- Betyg:
Bra! Bra! Bra! =) meeera!
etsigav - 11 jan 08 - 16:07
hahah.
jättebra.

Skriven av
Solstorm
11 jan 08 - 15:35
(Har blivit läst 419 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord