Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Mitt liv kap. 10

10.
Hela höstterminen gick, och jag mådde bara sämre. Det blev inte bättre av att min mamma slog till mig. Det var andra gången i hela mitt liv, så jag blev ju inte direkt misshandlad hemma, men ändå var jag lika rädd att gå hem från skolan som jag var att gå till den. I början på vårterminen i sexan, började jag prata med skolsyster. Jag berättade hur jag hade det hemma, men när jag började prata om det verkliga problemen, min självkänsla, självmordstankarna, att jag gjorde mig själv illa, mobbningen, verkade hon inte ens bry sig om. Det slutade med att soc kopplades in för någonting som aldrig hänt. Jag fick tid hos en psykolog på BUP och gick dit tre gånger. Men jag mådde bara sämre av det. Så jag bestämde mig. Jag slutade gå till BUP, nämnde aldrig igen det som hänt, och höll allting inom mig. Det blev bara värre så, men med förhoppningar om att allt skulle bli bättre i sjuan, såg jag fram emot sommarlovet. Jag hoppades att allt skulle bli bättre. Att jag för en gångs skull skulle kunna må bra.

Sommarlovet blev dock inte så bra som jag hoppats. Allting trappades upp. Jag bråkade mer hemma, bråkade med kompisar. Jag kunde bli arg för minsta lilla och bara stå och skrika utan anledning. Jag övergick från att skada mig med nålar och nagelsaxar till rakblad och knivar. Jag höll mig på ställen där ingen skulle se. Axeln eller låret. Så bada gjorde jag inte så mycket, att gå i bikini eller baddräkt skulle avslöja mig. Så kom då dagen jag skulle börja sjuan. I en ny skola, och förhoppningsvis, skulle ett nytt liv ta vid.

De första tre dagarna var det bara nya elever i skolan, eftersom att vi skulle lära oss arbetssättet. Man arbetade annorlunda, mer självständigt än i vanliga skolor. Så det började bra, och de första veckorna var också bra. Jag fick nya kompisar och stortrivdes. Nästan. Det var någonting i mig som fortfarande inte var som det skulle. Jag skadade mig fortfarande, nu mera, oftare och djupare. Jag hade också börjat spy upp maten. Allting jag åt var äckligt, jag var äcklig som åt maten. Men så, i mitten på terminen, brakade allt igen.

”Angelica, är det sant?”
”Vadå?” Jag tittade på Julia som kom emot mig.
”Det som alla säger, har du inte hört?”
”Hört vadå?”
”Om dig och Joseph.”
”Vadå om mig och Joseph? Vad är det med honom och mig?” Jag tittade oförstående på Julia. Joseph var våran lärare. Vad var det med honom och mig?
”Alla säger att de har sett er tillsammans.”
”Ja, men det är väl inte så konstigt, jag har ju PH-samtal med honom. Klart att de ser oss tillsammans.” Jag började fnittra lite. Det var inte farligare än att någon skämtade. Den tunga klumpen i magen började sakta lösas upp.
”Nej men, inte så. De säger att ni är ihop. Tillsamman. Ett par. Att de har sett er…” Jag stannade i en rörelse. Om det skulle vara möjligt hade jag frusit till is i det ögonblicket. Jag visste exakt vad Julia menade, och jag visste exakt vad som skulle hända. Det skulle bli precis så som i sexan med Erik. Den tunga känslan i magen kom tillbaka. Jag tog ett djupt andetag och tittade Julia i ögonen.
”Sett oss göra vadå?”
”Sett er… pussas. Alla pratar om det.” Jag suckade och kände ett starkt illamående skölja över mig.
”Jag måste på toa.” Jag rusade bort från Julia, in på toaletten, och spydde. Det kändes som om hela magen vändes ut och in. ’Vad hade jag gjort för fel den här gången? Varför var jag tvungen att genomlida allt igen?’ Jag svor åt gud, förbannade honom för allt han gjorde emot mig. När jag kände att paniken vällde upp inom mig, letade jag efter mitt vapen i handväskan. När jag fick tag på rakbladet drog jag upp tröjan och satte rakbladet mot min hud. Handen darrade medan jag gång på gång drog över det sköra skinnet och såg blodet rinna. Efter ett tiotal snitt slutade jag, stoppade ner rakbladet och välkomnade det lugn som själskadan gav.
”Angelica, vad gör du där inne?” Jag rycktes tillbaka till verkligheten när Julia knackade på dörren.
”Äh…Vad brukar man göra inne på en toalett?”
”Jag vet vad man brukar göra, men det tar normalt sett inte en halvtimme, har du somnat eller nåt?”
”Nej, jag är på väg.” Paniken började komma medan jag började torka bort blodet från armen. Fort samlade jag ihop mina saker och gick ut.
”Äntligen! Varför tog det sån tid?”
” Jag tror jag somnade i alla fall.” Vi log mot varandra och började gå mot matsalen.
”Titta där är hon ju! Angelica, stanna!” Jag vände mig om och stod ansikte mot ansikte med Klaus. Klaus från min förra klass som jag var livrädd för. Han hade hittills inte sagt någonting, men precis som jag vetat hela tiden, skulle den friden nu brytas.
”Vad vill ni?” frågade jag och stirrade på honom.
”Hur går det med Joseph? Har ni fått till det än?” Han flinade och hans kompis skrattade bakom honom.
”Har väl inte du med att göra.” jag började gå bortåt igen.
”Så det är sant alltså? Ni är ett par?” De började skratta. Jag kunde inte hålla mig längre. Ilskan blossade upp inom mig och jag vände mig mot honom.
”Jag är fan inte tillsammans med honom! Du är ju helt jävla patetisk som kommer på något sådant! Du är inte värd någonting ditt jävla kryp! Varför i helvete måste du jämnt ge dig på mig? Vad fan har jag gjort dig? Låt mig bara vara ifred din äckliga tönt!”
”Angelica, kom nu. Det räcker.”
”Låt mig va ditt jävla missfoster!” Jag stirrade på Julia och gick snabbt ner för trappan och låste in mig på första toalett. Väl inne bakom en stängd dörr kom tårarna. Jag grät och grät och grät, och det verkade som om det aldrig skulle ta slut. När jag slutade gråta gick jag ut. Ut från toaletten, ut från skolan. När jag stod på tågperrongen en liten bit från skolan kändes verkligen allting helt meningslöst. Det plingade till och en röst i högtalarna att tåget mot stockholm skulle komma vilken sekund som helst. Jag var helt besluten att hoppa framför tåget så fort det kom farande. Tåget kom, och tåget gick. Jag blev fortfarande stående på samma plats. Sakta började jag förstå att jag för misslyckad för att ens kunna ta mitt liv. Sakta sjönk jag ihop på perrongen och grät. Grät för att jag var så ensam.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
LoveAndSoul - 18 mar 08 - 21:00- Betyg:
Den var jättebra!

Lova Att Du Tar Hand Om Dig! <3
Wizy - 2 aug 07 - 00:18
Usch.. hemsk :/ som föregående sa; Stå på dig! Låt aldrig
mobbarna vinna!
SepeJessica - 1 aug 07 - 23:15- Betyg:
shit..har läst de andra delarna nu. blir det någon fortsättning?
stå på dig, låt inte mobbarna vinna, <3

Skriven av
kleckan
1 aug 07 - 22:34
(Har blivit läst 277 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord