Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

not whitout you

Inte utan dig



Det regnade den dagen, stora grå svarta moln hängde över hustaken och hotade att bryta ut i en rytande storm. Och det var exakt det de gjorde i samma ögonblick du berättade det, eller i varje fall kändes det så inom mig. Ett hav av känslor, fyllda med både aggression, sorg och även saknad stormade genom mitt hjärta och min själ och ögonen hotade att svämma över av tårar. jag kunde inte fatta att det var sant att detta hemska faktiskt hade hänt oss.... vi hade känt varandra sedan barnsben, det betyder i femton- snart sexton år. Jag kunde inte tro på det. men jag kunda inte heller förneka det eftersom du sa det med tårar i ögonen.
- Mia... det är svårt att säga det här till dig men...men jag kan inte heller undhålla det för dig.
- Ja... vad? jag kände hur tålamodet höll på att spricka...säg det kom igen så svårt kan det inte vara. Men någonstans visste jag att det var något som var fel... riktigt fel. Hon hade varit till ögonläkaren pågrund av huvudvärk...kanske skulle hon få glasögon. men i samma ögonblick som hon kastade sig i min famn, lutade sig mot min axel och börgade snyfta, då visste jag att det inte var synen. sedan kom de...orden man önskar att man aldrig skulle behöva höra. Först en öronbedövande tystnad sedan;
- Mia... jag har cancer! Nu snyftade Wilma inte längre, nu storgrät hon.
- Så, så, det kanske inte är så farligt, läkarna kan säkert bota det. När jag sa det var tårarna inte långt borta
- Mia, har du någonsin hört talas om att läkarna har lyckats ta bort en tumör från hjärnan
- Nej...sedan slog det mig. NEJ! D..det kan inte vara sant.
- De säger att jag bara har högst ett halvår kvar att leva kanske bara någon dag om jag har otur, tänk bara någon dag, jag kan drabbas av något som gör att det utlöser kraftiga blodflöden, och det kan inte stoppas.! Wilma suckade djupt och tittade ner i golvet
- Men...läkarna kanske har fel....sade jag förhoppningsfullt, du brukar ju alltid vara optimistisk,kom igen nu
- Det där tror du inte ens på själv, sade Wilma till mig, och du vet ju att jag har haft hårda huvudvärks attacker och yrsel, och svimmat några gånger på kort tid, och dessutom har jag varit jätte trött.
- Nå, då får vi väl ändå lov att göra dina sista veckor i detta rike till dina bästa, var är den optimisten jag känner?
- En sak Mia vill jag att du ska ha klart för dig och det är att jag inte vill att du skall tycka synd om mig.
- Nej... det skall jag inte göra... men hur skall jag kunna leva utan dig? Nu droppade stora salta tårar ned för mitt ansikte och mina kinder blev alldeles svarta av mascaran som hade börjat rinna, trots att den var vattentät.
Sedan satt vi bara på Wilmas säng till det var dags för mig att gå hem. Det var med tungt hjärta jag lämnade henne där på sängen, hon såg så sårbar ut. hennes midjelånga lockiga , nästan vita hår låg utspritt på dynan och hennes ansikte var så blekt att det nästan lös i lampskenet.
Jag hoppades att det bara var en dröm, en ond dröm som snart skulle ta slut.


När jag kom hem den kvällen så berättade jag vad Wilma hade anförtrott mig. Mamma ringde upp Wilmas mamma och de pratade länge. Fören jag tillslut gick upp på mitt rum så åt jag en smörgås. När jag kom upp tog jag fram min allra hemligaste skatt som jag har under min kudde, ett foto av mig och Wilma när vi gick ut nian för bara några veckor sedan. Både jag och Wilma fyller år den första augusti och det var nu i den 29 juli och vi skulle ha ett stort mega party om två dagar. Men tillbaka till mig. Ja, ni kanske inte tycker att ett foto är en skatt men om ni skulle hålla av någon så som jag håller av Wilma så skulle ni förstå varför det var en skatt för mig.
När jag tittade på fotot så började tårarna rinna pånytt, axlarna skakade och jag sjönk ihop på sängen och låg där och grät tills jag somnade.

Jag vaknade med ett ryck av att telefonen ringde, yrvaket satte jag mig upp och såg att klockan var över tio.
- Mia, det är till dig, det är Wilma. Jag rusade ner för trapporna och slet telefonen ur handen på mamma och svarade;
- Hej, det är Mia
- Hej Mia, de e Wilma, har du lust att komma med till stan eller är du pank? jag tänkte att vi skulle ha gått till den där nya butiken, den var dom sålde kläder, smycken och skor i, jag skulle behöva nått läckert att ha på mig till vår fest, .. Nu måste hon ta en paus för att hämta andan.
- Jo, jag kommer gärna med, jag behöver också något att ta på mig till festen, vänta bara fem minuter, jag måste klä mig och äta något.
- Okej, skall vi ses vid ica affären?
- Oukej...vid ica om tio minuter.
- Hej då, älskar dig, vi ses snart
- De samma, bye bye!
Jag rusade upp för trapporna ,slet på mig en tröja och ett par jeans, tog en smörgås i handen, ropade hej då till mamma och på utvägen lyckades jag grabba tag i sin handväska.
När jag kom fram stod Wilma redan där och väntade på mig.
Till först gick vit till vår favorit boutique som heter An´s.
När vi hade strövat omkring i boutiquen en stund så hörde jag att Wilma ropade på mig
- Mia kom, jag har hittat de perfekta klänningarna till oss båda. Och mycket riktigt, där stod hon, iklädd en rosa klänning som inte ens nådde henne till knäna. Den ljusa nyansen fick henne riktigt att lysa och hon var så vacker att jag nästan blev tårögd. Hon stod där med det långa blonda lockiga håret som låg perfekt, sitt söta hjärtformade ansiktet och hon såg så lycklig ut att man skulle inte kunnat tro att hon dagen före hade fått reda på att hon var döende, men som hon hade sagt så ville hon leva livet ut medan det gick och när dagen med stort D var inne så hade hon åtminstone sett till att ha roligt in i det sista. Hon hade i varje fall fått mig att lova att jag inte skulle börja oroa mig fören sommaren var slut, för den här sommaren, skulle bli den bästa och kanske den sista i hennes liv.
Jag vaknade upp ur mina funderingar när Wilma räckte en ljusblå klänning, som var identisk med hennes egen.
- Här, sade hon och räckte mig klänningen, prova den.
- Okej, sade jag, men den kommer inte att passa lika bra på mig som på dig. Jag gick in i prov hytten och satte på mig klänningen, som otroligt men sant, passade utmärkt.
- Nej, den passar inte lika bra som på mig, den passar bättre, skrattade Wilma, men trots att hon skrattade så saknades den där lilla gnistan i hennes ögon som annars gjorde henne så speciell.
- Nej, den passar nog bättre på dig, men skall vi ta dem?
Jag och Wilma hade en tradition som vi nästan aldrig bröt, om vi var på samma fest så skulle vi ha likadana kläder i olika färger och oftast blev det rosa och ljusblått, så även denna gång. Vi gick till ett kafe´och jag tog en cappucino och Wilma tog en kopp kaffe, vi åt varsin bulle och äfter en stund skildes vi åt med löften om att vi skulle ringas i kväll.




Men hon ringde inte den kvällen och tillslut gav jag upp försöket att ringa och gick och lade mig.

När jag vaknade följande morgon insåg jag att någonting var fel, men sedan mindes jag. Wilma, hon hade cancer, jag ville bara dra täcket över huvudet och somna om, kunna uptäcka att det bara var en ond dröm. sedan mindes jag, det var ju idag som vår fest skulle vara.
- Miiiaa! du har fått ett brev, gastade mamma från nedre våningen.
Jag klädde på mig och gick ner. Redan innan jag öppnade brevet såg jag vad det var, jag var så upphetsad att fingrarna skakade när jag öppnade brevet.
- Jippiiii! jag dansade runt i köket,
- vad är det frågade mamma?
- Jag har blivit antagen!!!
- Antagen till vad då?
- Till musikhögskolan förstås! jag och Wilma sökte ju dit på våren,det är bara ca hundra nya elever per år som slipper in bland tusentals sökande , och nu har jag bilvit antagen!jag måste ringa Wilma!tjoade jag glatt och rusade till telefonen , slog hennes nummer och väntade andlöst på att någon skulle svara. Genast när jag hörde hennes röst utbrast jag i ett himmelens pladder
- Slapp du in? var min första fråga.
- Jo, men jag kommer inte att kunna åka! hennes annars så klara ljusa stämma var nu hes och grummlig, som om hon grät..men, det kunde ju inte vara sant, för den ända gången jag hade sett henne gråta, förutom när hon berättade om cancern, var när hon bröt armen i sexan, men då grät hon inte för att det gjorde ont, utan för att hon inte kunde vara med i ett rädda barnen projekt.
- Men..varför inte...?Sedan mindes jag, oj....m...men...jag tystnade, tårarna sipprade ner för mina kinder.
- Mia! jag kanske inte finns nästa höst, men hör noga på mig nu
du får inte låta det här förstöra din chans! hör du det Mia, hör du det, nu brast hennes röst och det blev bara till ett hest mumlande.

Jo, nog hörde jag alltid, men jag var för ledsen för att kunna prata. Med ett tyst
- Hej då, vi ses, lade jag på luren och gick upp på mitt rum och låste dörren.Där kastade jag ner mig på sängen och började gråta. Jag grät så länge att jag trodde att jag hade torkat ut, mitt ansikte kändes helt mosigt och mina ögon kändes ömma och sjuka av allt gråtande. Sedan tog jag mig samman, det var ju trots allt hon och inte jag som hade fått cancer, men hon var min bästis och jag hade känt henne hela mitt liv och om hon skulle dö, ja då skulle även halva min själ dö! så mycket betydde Wilma för mig. och eftersom det var vår dag idag så skulle vi ju inte stå på kant med varandra. Efter några funderingar hit och dit, fattade jag ett beslut, jag gick ner och hämtade min telefon, satte mig på sängen och tog ett djupt andetag. Jag lät signal efter signal gå fram, tillslut svarade en andfådd röst:
- Hos Johansson
- Hej, det är jag, Mia, är Wilma hemma?sade jag i ett enda andetag.
- Nej, jag var just på väg att ringa till dig, Wilma ligger på sjukhus!
- Va? men jag pratade ju med henne för bara två timmar sedan, jag var så chockad att jag knappt fick fram orden.
- Jo, efter att du hade ringt sade hon att hon mådde illa och sekunden efter det började hon spy blod, och ambulansen tillkallades.
- Hur är det med henne nu då, jag menar....kommer hon att klara sig? min röst lät lugn men inombords skrek jag, det kändes som om hele mitt inre hade spruckit i sömmarna och de var så sönderslitna att de aldrig skulle gå att lappa.
- Läget är än så länge ostabilt och jag vill att du kommer med mig till sjukhuset nu, för så länge Wilma är vid medvetande vill hon ha dig hos sig.
- Okej, kommer du efter mig nu?
- Jag är där om fem minuter.
De fem minutrarna var de längsta i mitt liv, att veta att ens bästis liv hänger på en skör tråd är inte roligt.
när de kom fram till sjukhuset visades vi till ett rum,vi fick ta på oss skyddskläder och sedan gick vi in i ett rum med fyra vita väggar, längs med den ena väggen stod en säng och i sängen låg det en liten gestalt, jag gick närmare. Där låg hon, insvept i en filt med en massa blinkande apparater omkring sig och dropp i armen.
- Hej.....det är jag, Mia, jag är så ledsen Wili, så ledsen! jag satte mig vid sängen i väntan på en reaktion och hennes föräldrar lämnade rummet, de hade sagt adjö, hennes mamma tittade ner på sin dotter med tårdränkta kinder, gav Wilma en kyss på hjässan och gick ut ur rummet.
Först hände det ingenting, men efter en minut ungefär så rörde hon handen mot mig, jag tog tag i den och höll den.
- Hej, viskade hon.....det är slut nu..förstår du , du skall åka till den där musikskolan utan mig, för jag kommer inte att finnas i morgon. Sedan var hon tvungen att dra ett djupt andetag.
- Sluta, du får inte säga sådär!!! såklart att du finns i morgon!mina axlar skakade av innehållen gråt, men jag tänkte inte visa till Wilma hur svag jag var.
- Det där tror du inte ens själv på! men vad som än händer, så skall du veta att jag alltid har älskat dig och kommer alltid att göra det, och oavsett vad som händer så skall vi alltid vara bästisar, föralltid! och med deorden trodde jag att hon avslutade vår konversation för hon slöt ögonen.
- Föralltid, svarade jag och nu kunde jag inte hålla
tårarna tillbaka, utan jag grät öppet, jag lutade mig mot Wili och vi grät tillsammans.
- Och lova mig en sak till sade hon plötsligt, att vad som än händer här i kväll så måste du åka till den där musikhögskolan, för det vet jag att är din högsta önskan , att få åka dit.
- Ja, svarade jag medan tårarna fortsatte att rinna, jag lovar dig att jag åker dit, men jag kan inte lova att jag kommer att ha roligt för det kommer att vara så tomt utan dig snyftade jag och lutade mig mot Wili och slöt ögonen.

Jag måste ha sommnat där på Wilis arm, för resten flöt som i en dröm, jag såg människor komma in i rummet, de tog Wi och jag blev hysterisk, skrek åt dem att hon bara sov, att hon snart skulle vakna, men jag fick bara lugnande ord, men ingen sade att visst, hon sover, hon kommer tillbaka. Inom mig hade jag någonstans förstått det, att hon var död, att hon aldrig mera skulle komma tillbaka men hela resten av mig ville inte acceptera det. sedan kom mina föräldar, mamma höll om mig och sade att allting skulle bli bra, att livet skulle fortsätta. Vi körde hem under tystnad, jag minns inget av den bilfärden, bara att de var tyst.
Sedan vaknade jag plötsligt av att det ösregnade, jag mindes vad som hade hänt men jag kunde inte gråta, jag kunde inte skratta eller prata, livet kändes så meningslöst, så höll det på i flera veckor, i skolan var alla jätte vänliga men allting verkade så överdrivet, ingen vågade riktigt prata med mig för att de var rädda för att säga något fel som gjorde det värre, och det kändes inte heller roligt. Visserligen hade mamma sagt attt jag fick bli hemma om jag ville men efter en vecka kändes det så meningslöst att jag gick dit, men vart jag än gick var det något som saknades, jag kunde inte göra något utan att jag såg hennes lee´nde ansikte framför mig, sedan såg jag den bleka flickan i sjukhussängen, jag kunde bara inte acceptera att hon var borta .

Tills en dag, jag skulle av någon andledning ha något från min skrivbors låda och med min vanliga tur hade ut allting på golvet, och det var inte vilken låda som hels, det var min och Wilmas samlarhörna,. Där hade vi samlat foton, minnen, biljetter från Borgbacken, ja allt möjligt, ända sedan vi var riktigt små. Jag skulle ösa in allt igen när jag såg ett foto med mig och Wili i sandlådan på, båda lee´nde och fulla med sand, då var det något som brast , jag började gråta, jag störtgrät i floder när jag samlade i hop bilderna, jag och Wili på ettan, tvån, trean osv, tills jag kom till niornas foto hade jag ändå kunnat behärska min gråt, men när jag nu såg det här fotot, taget för bara någon månad sedan, då blev gråten hysterisk och okontrollerad, Jag grät i flera timmar, och sedan när jag äntligen kunde stoppa gråtfloden, då kände jag att jag kunde acceptera det som hade hänt och det var en underbar kännsla. Jag hade redan bestämt mig för att inte åka till musikhögskolan, det kändes inta rätt att göra något ensam, som var meningen attt vi skulle göra tillsammans, men när jag fick se fotot så mindes jag mitt löfte och bestämde mig för att åka. Den dagen åkte jag även och besökte hennes grav, som jag inte hade sett sedan begravningen, jag hade inte vågat. två veckor efter det tog jag det största beslutet, jag åkte hem till henne, sattt i hennes rum och grät, då kom tårarna igen, hennes föräldrar sade att jag fick ta vad jag ville från rummet men det kändes konstigt, det enda jag tog var hennes parfym och hennes favorit bok, jag skulle precis lämna rummet när något fladdrade ner från bokhyllan. jag tog upp det för att se vad det var. Då kom tårarna, så som de aldrig förr hade kommit, de sprutade ut ur ögonen, benen vek sig under mig och tilllslut låg jag på hennes matta och hulkade. Det var ett fotografi på Henne, hon satt på en parkbänk och solen sken, hon hade på sig klänningen som vi hade inhandlat dagen för det hände, hennes hår föll i ljuvliga lockar omkring henne men det vackraste av allt var nog det som stod på baksidan: Kära Mia, när du läser detta är jag förmodligen i ett annat universum, jag fick i dag reda på att jag her cancer och inte så långt kvar att leva, därför tog jag detta fotografi till dig Mia, det är såhär jag vill att du skall minnas mig, glad och bekymmerslös, och, fast du inte ser mig, kommer jag alltid att vaka vid din sida.
Det här fotot ramade jag in och satte upp i mitt rum i musikskolan, för att jag alltid skall ha ett minnne av min bästis, och även om jag kan skratta nuförtiden så betyder det inte attt jag har glömt bort Henne, nej tvärtom, varenda gång jag skrattar så minns jag hur glad hon var. Hon var min bästis och jag glömmer henne aldrig.

Nu har det gått två år sedan det hände och jag kan fortfarande inte titta på det där examensfotot utan att tårarna börjar rinna, men jag hoppas att jag en dag skall kunna se på det och le, för Wili var en underbar person och jag skulle kunna ge vad som helst för att få henne tillbaka!
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Tanya - 18 nov 05 - 03:44- Betyg:
snyft en gång till
fridolina - 12 nov 05 - 01:29
nej, den är inte verklig...
satt bara en regnig dag och hade inget atrt göra så...
tack för kommentarerna
fialotta - 10 nov 05 - 23:16
den var verkligen sorglig. jag undrar om den är verklig?

Skriven av
fridolina
9 nov 05 - 23:54
(Har blivit läst 366 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord