Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Poeten av glas

jag bor i ett hus fullt av ensamhet
jag vet inte var ensamheten kommer ifrån, men den finns
jag bor i ett höghus, ett sånt där som i New York
väldigt nära en butik, dit ingen går
jag bor nära min skola, ungefär femtio meter i från
mitt huvud brukar explodera av alla minnen som är där inne
som inte vill vara där, som inte ska vara där
jag är inte ensam egentligen, det bara blir så ibland
knytnävar och vassa saker var mina bästa vänner
allt är borta nu, men jag saknar det så jävla mycket
demonerna som jagade mig om natten, har försvunnit
men dom finns kvar, i mitt minne
i min själ, dom bor där
alla levande varelser, speciellt dom på fyra ben
hade jag ingen som helst respekt för
jag vet inte, kanske är jag egoist
jag var ensam om dagarna, det var jag
då blir man egoist, när man inte har någon att dela med
ingen att leka med om kvällarna när man inte kan sova
ingen att viska med om allt som hänt dagen innan
ingen alls, bara den fyrbenta osociala jävla katten
som jag absolut inte respekterade
om jag kollar på mina armar så har dom fortfarande blåmärkena kvar
fast dom egentligen försvann för längesen
alla slog mig, jag tror dom tyckte det var kul
visst gjorde det ont, men jag hade ju inget att klaga över
även när jag kollar nu, så finns dom kvar, blåmärkena
men egentligen är det ju ingenting där
bara massa sår, en massa sår ifrån ingenstans
att raka mig under armarna har blivit mer komplicerat
det kan jag erkänna, men nuförtiden orkar jag inte göra nåt sånt längre
för vem skulle bry sig om en ledsen tjej med blåmärken över hela kroppen
skulle lukta svett?
jag gör allt för att vara glad
jag blir glad så fort någon ringer mig
jag blir glad så fort någon jag gillar är i närheten
jag blir glad så fort någon säger hej till mig
men jag vet inte varför
jag skriver dikter
överallt, i trappan
i sängen, vid datorn, på golvet, vid köksbordet, ja, överallt
visst är Angela ett vackert namn?
det borde vara ett vackert namn på en vacker flicka
istället är det på MIG!
varför? varför?
egentligen är jag inte ful
bara det att jag har inbillat mig det, eftersom alla andra tycker det
barn är hemska, så jävla hemska
första dagen i skolan, hon är 6 år
Angela är nervös, orolig, för att alla ska hata henne
första dagen i skolan
Angela mår inte alls bra
första dagen i skolan
Angela går förbi ett gäng killar
första dagen i skolan
dom kallar henne fetto
första dagen i skolan
Angela gråter i "mysrummet"
första dagen i skolan
Angela kräks av orolighet, ensamhet, allt
första dagen i skolan, Angela åker hem efter halva dagen
samma saker hände varje dag, dom första 3 åren
Angela sätter sig ner, en tjej sätter sig bredvid henne
Angela tänker;"vad ska hon nu hitta på för dumt?"
tjejen säger;"hej,du ser ensam ut." "ska vi leka?"
Angela blir chockad, men glad
Hon säger ja
självklart, liksom
Andra dagen med nye kompanjonen
"jag heter Lisa"
"jag heter Angela"
vi klättrar i berg
det är kul
tills jag ramlar, det gör ont
Lisa skrattar
jag förstår inte varför
alla drömmar jag har haft om våran vänskap är .. försvunna
jag reser mig långsamt upp, låtsas-skrattar och försöker vara som hon
jag vet ju att det inte går att vara sig själv
jag är 9 år
allt händer så snabbt, vi flyttar, mina minnen blir värre
Lisa försvinner helt och hållet ur mitt minne
jag går kvar på piss-skolan, lika rädd varje dag
jag får mer slag
jävla fittungar, jag ville slå dom medvetslösa
och det vill jag fortfarande
ensam varje dag
slår mig och skriker, varför händer det här?
blåmärkena är större än någonsin förut
allt är större nu
allt förutom ungarnas hjärta
deras hjärtan verkar visst bara krympa
alla kallar mig fula saker
jag förstår fortfarande inte varför
inte alls faktiskt, jag menar, vad är det för mening med det?
konstiga, märkliga saker händer med mig
mitt huvud blir tungt, och allt blir suddigt
demonerna attackerar mig mitt i natten
dom skriker att jag är konstig
och att jag inte borde existera överhuvudtaget
jag håller med dom, men skriker åt dom att försvinna
dom vägrar, så jag skriker ännu mer
det måste ha varit ett riktigt helvete för min mor
fyfan, jag ångrar allt jag gjort
jag ångrar allt jag inte gjort också
äsch, allt går så snabbt, man hinner inte med att gråta
mor är borta mer och mer, mer och mer
till slut ser jag henne inte längre
aldrig, faktiskt
Jag är 11 år, och går i fyran
alla är försvunna, nu skiter dom i mig
demonerna är på mig fortfarande, men jag har lärt mig
att om jag inte bryr mig, så orkar dom inte tjata
så jag är tyst, alldeles tyst, hela tiden
till slut slutar allt att fungera
jag önskar att jag var död
men jag dog aldrig, nej, jag lever ju än
undrar varför?


Lisa heter egentligen något annat
(det kommer INTE ett till kapitel.)
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
StewlKvinnan
16 jan 07 - 05:26
(Har blivit läst 251 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord