Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Hålet i Himlen (Kap 1)

Kapitel 1


Ingen fick lämna platsen. Sara och Sofia satt på trappan till byggnaden och tittade på blodet i den snö som fanns kvar efter vintern. En kvinna stod bredvid poliserna och grät. Det var fortfarande ljust fastän klockan redan var fem.
– Gud, vad detta är jobbigt, klagade Sofia.
Sara sa ingenting. Hon frös så hon skakade. Polisen höll på att visitera varje elev på skolan i tur och ordning. Mordet på Marek i 8B hade inträffat för två timmar sedan, precis när skolan slutat för dagen
– Jävla razister, sa Sofia. Jag hatar dem så!
Hon tittade på Sara som fortfarande ingenting sa när en av polisen kom fram till dem.
– Det är din tur!
Sara reste sig och polisen började att känna på hennes fickor. Han tog upp något ur den ena fickan och visade upp den för Sara. Sara satte sig ner på marken och började att gråta. Pistolen som polisen höll var laddad.

Senare på kvällen satt Sofia hemma i sängen och grät. Sara i 7:an och Joakim i 9:an var misstänkta för mordet. Joakim hade haft en blodig kniv i fickan som polisen hittat.

Poliserna och sjuksköterskorna skulle just ta blodprov på Marek och jämföra blodet på kniven. Joakim och Sara satt på varsin stol och kollade på kniven och pistolen som låg på diskbänken. När de jämförde med kniven stämde blodet precis. Polisen var på väg fram till Joakim som stod och räknade tyst till tre. Sedan sprang han och Sara ut allt vad de kunde. Han ryckte åt sig pistolen och kniven. Poliserna sprang efter. Sara och Joakim hade ett försprång som blev allt mindre.
– Ta på dig en sån här! sa Joakim och räckte Sara en svart nylonstrumpa.
Han drog en likadan över huvudet. Sara kände sig som en rånare. Det var läskigt. De hoppade på en tom buss. När de sjönk ner på var sitt säte bredvid varann hörde de sirenerna. Sara tog pistolen och gick fram till chauffören.
– Kör nära vägrenen på höger sida! hotade Sara chauffören medan Joakim öppnade takluckan i taket.
Chauffören gjorde som hon sagt. Joakim hjälpte Sara upp på busstaket. När de passerade en sjö hoppade de. Kniven, pistolen och mobiltelefonerna hade Joakim lagt i en plastpåse så de inte skulle skadas.
Vattnet var iskallt för mars månad hade just börjat och lite snö låg fortfarande kvar på marken. Poliserna fick köra in på en parkeringsficka och sedan gick de in i skogen. Klockan var halv tio så det var nästan kolsvart. Poliserna hade sett dem springa upp mot skogen. Sara och Joakim hade tagit skydd under en gran.
– Hur sjutton kunde du göra så mot chauffören? skällde Joakim högljutt till Sara. Är du helt dum i huvudet eller? Han kan anmäla eller vad som helst! Vi är inte kriminella, bara för att alla tror det!
Sara började gråta.
– Förlåt! Jag visste inte vad jag gjorde, grät hon.
Joakim hyssjade henne. De hörde poliserna.
– Flickan är bara 13 och pojken 15. De kommer att dö här, sa den ene.
Varken Joakim eller Sara kunde urskilja vad den andra polisen svarade.
– De har hundar, viskade Sara.
Joakim smög sig fram från granen. Framför honom fanns ett stort berg.
– Där bakom står de, viskade han till Sara och pekade på berget.
Joakim ålade sig ut och ner till sjön strax före Sara. Poliserna höll på att flyga ut med en helikopter, men den hade inte kommit upp i luften än.
– Hoppa i! sa Joakim när de kom fram till sjön.
Båda två hoppade i och simmade in i ett dikesrör under vägen och ut på andra sidan. Där var det sumpmark, men när de väl kommit in i skogen hörde de ett dån.
– Skit också!! De har fått upp helikoptern, utbrast Joakim.
– Måste vi ge upp? frågade Sara oroligt.
Joakim skakade på huvudet
– Aldrig! Helikoptern kan inte se oss i skogen.
De sprang länge, i flera timmar, men i Sara och Joakims skog fanns inga poliser. Det var några minusgrader och de frös. När klockan var halv fem på morgonen la Joakim och Sara sig under en gran med kvistar över sig. Fem minuter senare somnade de fast de nästan frös fingrarna av sig.

Joakim vaknade ungefär vid niotiden av röster och skakade liv i Sara.
– Det är några här! viskade han och kikade ut mellan grenarna på granen.
Han såg tre småflickor i 5-års åldern. Det låg ett dagis femtio meter härifrån.
– Jag fryser! klagade Sara.
Hon grät nästan.
– Vi måste vara tysta, sa Joakim till Sara. Flickorna kan höra oss.
De satt heltysta tills en fröken ropade på flickorna:
– Fredagspromenad!!!
Flickorna rusade ut ur skogen.
– Fredagspromenad hade jag också på dagis, skrattade Joakim. Fast på måndagar.
De smög sig ut ur skogen och fram till baksidan av dagiset.
– Vi är i en annan ort! försäkrade Sara.
Joakim kikade försiktigt bakom knuten. Han såg fyra dagisfröknar och ca 25 barn ställa upp sig för promenad. När de gått gick han tillbaka till Sara.
– De låste dörren! sa Joakim. Men vi smyger oss in och lånar lite kläder.
De tog en stege som hängde på baksidan och ställde den upp mot ett öppet fönster på övervåningen. Där fanns ett rum med teaterkläder. Joakim tog en plastpåse som det stod Tempo på och la ner lite varma kläder. Sedan gick han ner till köket och nappade åt sig lite i kylskåpet plus dagens tidning som låg på bordet. Sara hade gått in på toaletten för att tvätta bort sitt kladdiga smink. De hade runnit när de simmade i sjön.
– Kom nu! viskade hon till Joakim när hon var klar.
Joakim skyndade sig upp.
När de gått ner från stegen hängde de den på rätt plats och sprang in i skogen. Sara tog upp tidningen från tempopåsen och började att läsa. Hon blev förskräckt när hon såg förstasidan.
– Kolla! sa hon och knuffade till Joakim.
Joakim vände sig och läste på förstasidan. “Mordmisstänkta Sara, 13 och Joakim, 15 försvunna”. De satte sig under en gran. Det var två nytagna bilder på dem.
– Läs! befallde Joakim.
Sara satte igång:
– “Mordmisstänkta Sara Andersson 13 och Joakim Lund 15 försvann igår vid 21.30 från polisstation i Örebro. De hoppade på buss 41 och flickan hotade busschauffören med pistol och befallde honom att köra närmare vägrenen, medan pojken öppnade luckan i taket. Pojken hjälpte flickan upp på taket och när de körde förbi en liten sjö hoppade de och sprang upp i skogen. Busschauffören säger: « – Det var jätteotäckt när den lilla flickan kom fram med pistol, så jag lydde henne. Jag vågade inte göra något annat. » Vid försvinnandet bar pojken ett par stora blåa Crocker-jeans och en svart JL-tröja med kapuschong. Han hade gymnastikskor och en blå täckjacka. Flickan hade tajta svarta jeans, en röd märkeströja med kapuschong och en tunn ljusblå vårjacka. Hon hade också gymnastikskor. Båda två är blonda. Flickan har hår till ner till höfterna och pojkens hår stod rätt upp p.g.a. hårgelé. Hans hår är ca 4 cm långt. Flickan har ett rött födelsemärke på kinden. Hon är ca 150 cm lång och pojken 175. Ungdomarna sågs senast vid en liten sjö på 41:ans busstak mellan Örebro och Hovsta. Ledtrådar lämnas till polisen i Örebro eller Hovsta snarast!”
– Din jacka är väl långtifrån ljusblå? skrattade Joakim.
Sara såg ner på sin jacka. Den var så lerig att man inte såg att den en gång hade varit blå.
– Vi måsta passa oss! sa Joakim och började ta ut kläderna från tempopåsen.
Sara tog på sig ett par grå omoderna byxor och en tjock blå fodrad polotröja. Joakim hittade ungefär likadana kläder. De tog också på sig varsin rufsig peruk. Saras peruk hade något längre hår än Joakims.
– Du ser ut som en luffare! skrattade Joakim.
– Du med! Men vad är det här?
Sara tog upp ett par gula strumpor i storlek 22.
– Från dom där lådorna där barnen förvarar sina extrakläder, förklarade Joakim. Skit i om de är för små. De sitter åtminstone på fotens undersida. Ungefär som hälstrumpor som ni tjejer brukar ha.
Sara fnissade och tog på sig strumporna.
– Vi luktar inte särskilt gott. Vi kan inte gå in i Hovsta om vi luktar så här, sa Sara. Alla kommer fatta att det är något skumt.
Joakim nickade och tog på sig sina våta gymnastikskor.
– Vad ska vi göra med våra våta kläder? frågade Sara.
– Lämna dem! svarade Joakim. Vi får lägga dem undanskymt under granen. De andra sakerna lägger vi i plastpåsen.
Joakim la i plastpåsen som de använt vid sjön också. De simmade över och sedan smög de sig längre in i skogen.

På polisstationen i Örebro stod det ett tjugotal civila medborgare med olika ledtrådar till mordet, men det var inga som stämde. Längst bak i kön stod Sofia.
– Har ni hittat dem? frågade hon med gråt i halsen.
Polismannen bakom disken tog med henne in på kontoret och förklarade.
– Det var inte hon!! skrek Sofia. Det var inte hon!!
Sedan var hon tvungen att hämta luft. Tårarna och sminket rann nerför ansiktet och den vita tröjan fick svarta ränder.
– Vi har inte hunnit att förhöra varken Sara eller Joakim! sa polismannan. De bara stack när vi fick veta att Mareks blod fanns på Joakims kniv.
– Vad ska ni göra om ni hittar dem då…???
Sofia lät arg.
– …döda dem eller?
Polismannen tog henne i handen för att lugna ner henne.
– Nej nej! sa han vänligt men lite tyst. Först ska vi förhöra båda två så vi vet säkert att det är de som gjort det. Om det är de så ska vi se vad vi ska göra. Både Joakim och Sara är under 15 år och då får de inte straffas…
– Joakim är 15! Han kan straffas! Och det var INTE de! skrek Sofia gråtande. Tänker ni sätta dem på fosterhem?!
Polismannen försökte trösta henne men Sofia bara slog omkring sig. Polisen tog tag i armen på henne.
– Du… sa han . Så fort jag får veta något ringer jag till dig först. Jag vet att Sara betyder allt för dig!
Han lät vänlig och Sofia kramade om honom och sprang hem.

I Joakim och Saras skog hade man inte ännu satt ut några poliser. Saras peruk var tung. Hon orkade nästan inte hålla huvudet uppe. Joakim tog av den.
– Jag kan sätta upp ditt hår! föreslog han.
Sara tog loss tofsen från handleden och gav den till honom som satte upp en konstig frisyr på huvudet. Joakim skrattade och sa att hon såg rolig ut. Sedan la han peruken i plastpåsen.
– Du måste ha den om vi går in i någon by, förklarade han.
De var ca 1 mil väster om Hovsta och hade bara passerat några småvägar.
– Om vi går ungefär 3-4 mil till så kommer vi till Karlskoga, sa Joakim. Då behöver vi bara passera småvägar.
– Okej! instämde Sara. Men då vill jag äta först.
De gick i ett par timmar till. Så tog Joakim fram två färdigbredda smörgåsar och en Ramlösaflaska. Han gav den ena smörgåsen till Sara. De hade inte ätit sedan lunchen i skolan dagen innan. Joakim var lika hungrig hon. Just då ringde Saras mobiltelefon. Hon tog försiktigt upp den ur påsen. “Privat nummer” stod det på telefonen.
– Ska jag svara? frågade hon.
Joakim sa ingenting.
– De kan väl ändå inte spåra oss? fortsatte Sara.
Hon tryckte på knappen och sa:
– Hallå…
Det var polismannen som pratat med Sofia, men Sara la på direkt. Joakim fick en förvånad min.
– Varför gjorde du sådär? frågade han lite irriterat.
Sara började att gråta.
– Jag var så rädd! grät hon. Rädd att han skulle hitta oss.
Joakim klappade henne på huvudet och tröstade henne. Sedan väntade han tills polisen ringde upp igen. De pratade länge tyckte Sara. Hon var yr så hon hörde inte vad Joakim sa i telefon. Sara försökte ropa på honom men hon fick inte orden i ordning. När Joakim lagt på och gick bort till henne igen hade hon svimmat.
– Sara??
Joakim försökte få liv i henne. Hon öppnade ögonen lite. Joakim la hennes huvud i sitt knä och smekte henne över håret. Han sträckte sig åt vattenflaskan.
– Drick! sa han försiktigt och hjälpte henne.
Hon fick lite mineralvatten i sig. Hon började hosta och kräktes upp vattnet plus maten hon åt.
– Vad sa han? frågade Sara så tyst att Joakim nästan inte hörde vad hon sa.
– Vi tar det sedan! viskade han och smekte henne i det smutsiga håret. Säg till när du kan fortsätta.

Sara och Joakims föräldrar ville inte prata om det som hänt. Polisen hade varit där och frågat om ungdomarna betett sig annorlunda den senaste veckan, men den enda ledtråd var att Sara hade varit deppig samma dag som mordet begåtts. Sofia och hennes mamma hade varit hos polisen många gånger. Ingen av dem tror att varken Sara eller Joakim begått mordet.
– Båda två var jättebra kompisar med Marek! försökte Sofias mamma säga.
– Och ni har inga bevis! fortsatte Sofia.
Polismannen blev tyst. Det var faktiskt sant. De hade inga bevis. Okej, kniven och pistolen låg i deras fickor, men dem kunde vem som helst lagt dit. Och om han mördat Marek skulle han nog gjort sig av med kniven.
– Vi ska undersöka saken, sa polismannen snabbt och gick in på sitt kontor.

Efter ett tag mådde Sara bättre så att de kunde fortsätta.
– Jag har ändrat våra planer, sa Joakim. Vi går norrut mot Nora istället för västerut. Det är inte lika långt.
– Smart! sa Sara ironiskt. Vilket håll är norr???
Joakim la huvudet i händerna och suckade högt.
– Helskotta! Vi har ingen kompass, sa han.
Han tog Ramlösaflaskan ur handen på Sara och drack en slurk. De gick rakt fram fast de inte visste vilket håll de var på väg åt. Det höll på att mörkna och båda två var trötta.
– Jag orkar inte mer! suckade Sara och satte sig ner.
Joakim nickade och stannade. Sara somnade på marken, så Joakim samlade granris och la under en gran. Han lyfte in Sara innan han somnade själv.

Det var Sara som vaknade först nästa morgon. Hon tittade på Joakims armbandsur. Klockan var bara halv sju. Hon väntade några minuter tills hon skakade liv i honom. De delade på en halv smörgås innan de gick vidare. Efter ungefär en timme kom de fram till en ganska tom lansväg.
– Titta! utropade Sara och pekade på en bensinstation som låg vid en rastplats nära vägen.
De gick i skogskanten fram till den. Sara fick pengar för att gå in och köpa. Joakim väntade utanför. Han hjälpte henne att få på peruken.
Det var tomt i butiken. Bara tjejen bakom kassan syntes till. Sara köpte coca-cola, frukt, kompass, tidning och lite mat. När hon betalade frågade hon tjejen i kassan vart hon var.
– Om du kör den vägen kommer du till Örebro, sa hon och pekade åt de hållet de kom ifrån. Och om du kör andra hållet kommer du till Lindesberg.
Tjejen bakom disken granskade Sara länge tills hon tackade och gick ut till Joakim för att börja förklara.
– Lindesberg ska vi till, upplyste Joakim. MVG i geografi.
Sara skrattade. De sprang in i skogen och fortsatte norrut.
Efter ett tag stannade de och började läsa tidningen. “Vi har inga bevis” stod det på framsidan. Sara läste högt för Joakim.
– “De försvunna ungdomarna Sara och Joakim har ännu inte hittats och har inte synts till sedan de hoppade från busstaket. Polisen tror att de befinner sig i närheten av Hovsta. Där hittade tre småflickor som går på dagiset ungdomarnas kläder under en gran. Dagiset hade inbrott samma dag. Inbrottstjuvarna tog mat, teaterkläder och även några av barnens privata ägodelar. Enligt polisen kan Sara och Joakim vara inblandade i stölden. Polischefen Ove Hagvall i Örebro har nu erkänt att de inte har några bevis. Hagvall säger: « - När vi hittade pistolen i flickans jacka och kniven i pojkens trodde vi att vi löst fallet. Ännu säkrare blev vi när vi fick veta att det var Marek blod på den, men precis när vi fick veta det smet ungdomarna. När Saras bästa kompis Sofia Gunnarsson frågade vad vi hade för bevis förklarade vi att vi hittat kniven i pojkens ficka, men den kan egentligen vem som helst lagt dit. Vi ska undersöka saken. Vi fick tag på pojken, men han ville varken lyssna eller säga något. Vi måste hitta dem. » Polisen är alltså utan bevis, men tvivlar inte på att ungdomarna är i livet.”
– Shit! skrattade Joakim. Småflickorna hittade våra kläder. Det trodde jag faktiskt inte.
– Men… sa Sara osäkert. Vi kanske ska åka tillbaka nu när de inte har några bevis.
Innan Joakim han svara hördes ett dån. Det var en polishelikopter på himlen. Men den kunde inte se dem. De gömde sig under en gran och efter ett tag hörde de röster.
– Tjejen på bensinstationen måste känt igen dig! viskade Joakim.
Sara fick en rädd blick och höjde handen till kinden.
– Mitt födelsemärke, andades hon och snuddade vid det. Hon kände igen mitt födelsemärke.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
familjeflickan - 22 dec 07 - 20:08- Betyg:
SPÄNNANDE!!
NeelyNelly - 30 jan 07 - 02:53
Spännande...ska läsa de andra också...=)
Sandra91 - 22 nov 05 - 01:41- Betyg:
Spännade spännade :) måste forts läsa ju ! :D

Skriven av
Englabarn
7 nov 05 - 06:49
(Har blivit läst 359 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord