Flickan |
Flickans kropp förvrids i smärtor. Hon känner hur hennes hjärta knyter ihop sig som en liten skrynklig boll, hon känner alltid så här. Hon hatar sig själv, allt hon är och allt hon blivit, allt. Hon kan inte beskriva känslan, inte sätt fingret på det men hon vet när den ska träda fram, när dess makt ska ta över och inte låta hennes gå förrän allt är klart. Hon är äcklig, skitig och allt som hör till. Hon är en flicka med mörka tankar, krossat hjärta och frysta tårar. Men på utsidan ler hon. Utsidan är hennes skydd, utsidan är det dom vill ha. Dom kan aldrig ta hennes själ ifrån henne men ändå känner hon sig tom, tom på allt för bakom fasaden finns det en själ, fast dock är söndertrasslad.
Men varför gör flickan det här? Varför gör hon så? flicka har ett svar. Dom har nått flickan behöver, något viktigt, något som får flickan att göra det om och om igen, det kallas pengar.
Och varje gång när hon ligger där sluter hon sina tunna ögonlock över de kastanjebruna ögonen, för då tror hon att hon inte finns, för hon tror att om hon blundar tillräckligt hårt så skulle hon inte vara kvar när hon åter öppnade dom, men så tedde sig det aldrig. För när hon öppnade dom var allt det samma. Men det är just under de få korta sekunderna då hon fortfarande hoppas som får henne att vilja möta morgondagen, för tänk om hon en dag skulle vakna upp någon annan stans, tänk om. Det kanske låter fånigt, barnsligt och larvigt men du kan omöjligt veta hur hon känner. För under hela hennes tolvåriga liv har hon lärt sig att ta han om sig själv, att ta dagen som den kommer och hon har även lärt sig att kärlek bara existerar i vissa världar, men inte i hennes. Det är en verklighet bortom allt för oss, bortom gränser och inne i mörkret men om vi någon gång skulle hamna fel eller bara snubblar till lite så skulle vi falla rakt in i den, vi skulle falla rakt ner till botten och det skulle göra dig lika ont i dig.
Men flickan har drömmar, drömmar om att någon gång få känna sig älskad, att få känna sig behövd och accepterad. Men ändå vet hon att hennes öde är lagt och att det aldrig kommer att ändras. Det är därför hon gråter varje gång när hon ser en dotter skrika till sin mor att hon hatar henne. Hon kan inte förstå att dom kan göra så, de är behövda, de har någon som älskar och accepterar dom. Men dessa människor tar allt för givet, dom förstår inte att dom är lyckligt lottade, dom förstår inte att det finns människor som skulle göra vad som helst för att uppleva några få sekunder av deras liv.
Flickan går på gatan utanför ett stort tegelhus, inne ser hon en familj som sitter och skrattar tillsammans, hon vet inte hur det känns, hon vet inte hur det är men hon vet att hon vill ha det. Flickan stannar till och ler. Den kalla vintervinden smeker hennes smutsiga ansikte. Hon vill inte gå där ifrån. Hon vill bara stå där och låssas att värmen sluter sig om henne, hon vill bara stå där och låssas att hon tillhör någon, att hon tillhör familjen. Hon sätter sig ner i den kalla snön, hon blir blöt, men det märker hon inte. Hon är inne i en annan värld, i en bländande och magisk värld. Det blir allt kallare och kallare. Delar av hennes kropp har frusit till is, det är inte konstigt hon bär inte så mycket bara en stor kofta och trasiga byxor, men flickan känner inte det, hon känner bara värmen som kommer från den brinnande brasan. Hon vill aldrig mer känna sig smutsig och äcklig igen, det är därför hon aldrig kommer att resa sig därifrån, aldrig.
Flickans sista sekunder i livet fylldes av lycka och glädje. När hon öppnade sina ögonlock igen befann hon sig någon annan stans, hon svävade på moln så vita, högt ovan jorden. Flickan log när hon med ett kliv steg in genom den stora, guldiga porten. Flickan hade somnat i sina drömmar och vaknat i en annan värld, precis som hon önskat.
|
|
|
|
