Tankarna snurrar |
Känns ändå inte som att det hjälper det där. Hur ska det hjälpa att prata om sina problem? Att jag går dit och berättar hur jag mår tar ju inte bort mina problem..När jag kommer hem finns dom ju fortfarande där.
Känns jobbigt när jag bär på smärta och ångest och inte kan berätta det för nån. Ibland måste jag hålla allt inom mig. Oftast är det då jag mår som allrs värst och jag vill inte att nån ska bli besviken. Det är ju då som jag egentligen måste släppa ut det jag känner...Min mamma blir ledsen när jag berättar att jag mår dåligt. Jag förstår ju henne på ett sett. Jag menar, ingen vill ju se sitt barn fara illa. Min sambo som jag träffar varje dag, vill också se att det går bra för mig. Han trodde ju att jag kom ut ur depressionen efter att jag kom ut från psyk. Det verkade ju så iallafall till en början. Alltså att jag blivit frisk. Men jag fick väl ett återfall...
Skillnaden mellan nu och då är att jag sitter inte och spenderar varje minut med att planera mitt självmord. Idag har jag ju alla planer färdiga.
Då kände jag väl en frustration och desperation över min situation och mitt liv. Idag är jag mer lugn. Men rätt som det är får jag ju den där ångesten som får mig att vilja dö. Det är ju inte något speciellt som framkallar det utan det bara kommer. IDag går allt min väg..min sambo är god mot mig. HAn vet vad som händer om han strular till det.
Tar jag mit liv idag så gör jag det lugnt och sansat. Jag skulle göra det nogrannt. Det räcker med att nått går snett. Då är det kört.
För några dagar sen när jag stod i dushen så mådde jag väldigt dåligt..hade ångest och började föreställa hur jag skärde i mig själv.
(Har ju inte gjort det på ett tag nu eftersom jag lovat att sluta med det. Annars finns det risk att min älskling lämnar mig vilket då leder till min död) Iallafall, tankarna tänker jag ju inte cencurera så istället för att gör det i verkligheten så gjorde jag det i fantasin. Jag kunde nästan känna blodet som rann längs armarna..så plötsligt skramlade det till i badkaret och vid mina fötter låg nu en rakhyvel....
Hur förklarar man det då?Var det Slumpen? eller något övernaturligt? Var det ett tecken? Ville den onda som hälsar på mig då och då att jag skulle gå över från fantasi till verklighet? Sätta rakbladet mot handleden och skära upp riktiga sår? Hon har ju uppmanat mig att skära mig tidigare..Hon har skrikit att jag ska ta alla tabletter jag hittar och svälja dom i en klunk och hoppas på att jag dör.. Var det hon som fick rakhyveln att hamna där..När man tänker på trollen heter det ju..
Kan någon förklara för mig?
I förrgår när jag skulle gå och lägga mig så fick jag också känslan av att jag inte var ensam. Min älskling låg ju brevid mig i sängen men det var inte hans närvaro jag kände av utan någon annan. Så hörda jag hur nån viskade mitt namn. Blev först rädd..Men sen slutade det plötsigt..
|
|
|
|
