Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Novell - Sara, Rasmus och hoppets bänk

Det var fredag och Sara var på väg till skolan, med uppsatsen tryggt i sin hand. Hon kände det sträva pappret mot huden, svalt och lugnande. Hon stannade vid bron, inte för att hon själv ville utan för att hennes hjärna inte kunde kontrollera fötterna. De tog stop när hon försökte ta ett steg, istället letar hennes blick sig ner över det becksvarta vattnet och hon leker med tanken på att göra det avgörande. Men hon ångrar sig när tankarna går till Rasmus, killen som bryr sig. Killen som visste allt om henne utan och innan, han som verkligen tycke om henne på riktigt och tog hand om henne på ett varsamt sätt. Han gjorde henne lycklig och fick henne för en stund att glömma problemen, de som gjorde henne svag och fick henne att falla ner i djupet. När Rasmus kom försvann problem som solen, som går ner långt bort i öst och han hjälper henne upp till ytan igen för att ta henne i sin famn.

Hon vandrar sakta till skolan, rädd för att komma fram och behöva möta allas blickar. Men hon tvingar sig ändå vidare, hon har lovat Rasmus.
Med allas blickar i ryggen passerar hon dörr efter dörr och hennes illamående växer sig starkare för varje steg. Hon är nära att vända om, bort från detta helvete som plågat henne så länge. Som en vilsen själ går hon rätt in i Rasmus trygga famn och hon sticker sin hand i hans.
Rasmus går försiktigt bredvid henne och deras steg styrs mot bänken, hoppets bänk. Hennes tankar går mot morgonen, tänk om hon hade tagit det avgörande steget? Då hade hon aldrig fått sitta här med Rasmus, den finaste killen på jorden. Hennes tankar äter upp henne inifrån och hon släpper hans hand som om hon bränt sig, om han bara visste vad hon hade tänkt på morgonen. Skulle han fortfarande stå vid hennes sida och hjälpa henne?
Han visste om hennes tankar men inte att hon så gärna ville ta det avgörande steget, hon vågade inte berätta. Rädd för att han skulle vända ryggen till.
De sitter där tätt intill varandra med vindens svaga bris lekandes i håret, värmen från deras kroppar värmer varandra och försiktigt trycker hon hans hand.
Deras läppar yttrar inga ord, det behövs inte då allt de behöver är ett ögonkast, ett leende. De vet att de är menade för varandra, de känner varandra utan och innan. Inga ord i hela världen kan någonsin bryta deras band.

De satt där tillsammans tills skolklockan ringde sin klagosång som fick Saras rädsla att växa sig starkare. Efter en viss övertalan följde Sara med Rasmus in, bort från tryggheten och hoppets bänk. Nu kände de båda att hoppets bänk hade hjälp henne. Den hade gett henne det hopp hon så länge behövt. Hon känner modet stiga och tänker att hon inte bryr sig om vad alla säger. Bara Rasmus fanns hos henne, skulle allt vara bra. Han är allt som betyder något för henne, han är hennes stöttepelare i vått och torrt och det var hon otroligt tacksam för. Hon känner sig som alltid stark i Rasmus närhet och vågar på sig att le lite svagt när folk vänder sig om för att kolla.

Dagen går sakta, sakta framåt och hon får svårare att andas för varje sekund som sakta tickar framåt. Hon sitter med håret slappt hängandes utöver hennes sköra axlar och hennes blick är fastnaglad på hoppets bänk där utanför. Det enda Sara visste var att hon var tvungen att klara hela dagen, för att bevisa att hon minsann kan. Ingen ska få trycka ner henne igen, aldrig. Hennes tankar vandrar sakta till Rasmus och hon tänker på när han log. Leendet var så förtrollande vackert och som en vårbris värmde det hela hennes hjärta.

När sista lektionen äntligen var över, kastade hon sig ut genom dörren rätt i Rasmus famn där hon tryggt kröp ihop. De stod där länge och bara höll om varandra, rädda att mista den andra. Det var allt de behövde. Närhet.

Hon tittar ner och tänker på breven hon lämnat till Rasmus och familjen. Hennes tankar går till hennes älskade föräldrar som så länge försökt hjälpa men utan resultat. De visste inte om att mobbningen var så intensiv som den faktiskt var och hade därför inte försökt så mycket som de kanske bordat. Den enda som visste allt var den underbara Rasmus och han skulle hon nu svika, hennes enda vän som alltid hade funnits där. Vågade hon svika honom så?
Hon blundar och ser scenen framför sig, så länge har hon tänkt på det här. Förställt sig hur det skulle kännas och när hon tar steget ut lyder hennes ord: "Förlåt mig Rasmus, jag älskar dig."
När hon rusar neråt i takt med sekunderna passerar hennes liv förbi i revy. De vackra stunderna med familjen, Rasmus och den underbara tiden då allt var bra, det får henne att tänka om. Förtvivlat försöker hon rädda sig från det här, men det är för sent. Hennes sista andetag blev i ren förtvivlan. Varför?

Begravningen var sorgsen, alla var där och kände sorg till och med hennes fiender som fått henne att må så dåligt. De som gjorde hennes liv outhärdligt och tvingade henne att ta det avgörande steget. Steget bort från omvärlden. De var där nu med den glasartade blicken fastnaglad vid podiet, när prästen talade om den vackra Sara. Sara som tagit sitt eget liv i rädsla för livet.
Inte ett enda ansikte var torrt när begravningen var över, överallt såg man tårarna leta ner sig för kinderna. En efter en gick de fram till kistan för att ta farväl. Farväl för evigt. De önskar att hon vore där hos de, men inget kan få Sara tillbaka.
Hon är för alltid borta.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
beirutthe2nd
16 nov 06 - 05:00
(Har blivit läst 307 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord