Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

om mycket -> ointressant

Var ska jag börja? Var ska jag börja berättelsen om mig själv? Ska jag börja med lögnerna, hatet, smärtan? Eller sorgen, vreden, slöjan för mina ögon? Jag vet inte själv. Jag vet ingenting längre. Vill bara dö. Fast egentligen vill jag leva, men inte om det ska vara så här. Inte om det ska göra så ont att leva. Jag måste tänka på att andas. Att försöka andas när smärtan blir för stark, när lungorna flämtar efter luft. Hur kan ni inte se någonting? Jag har skrikit så mycket, så många osynliga skrik. Jag kanske skriker för högt? Så högt att ingen orkar, inte vågar lyssna. Är jag så liten? Så värdelös? Jag bad aldrig om att födas, jag bad aldrig om livet. Kan ni låta mig dö? Det har jag verkligen förtjänat. Allt jag rör vid ruttnar. Smulas sönder. Håll dig borta från mig! Jag är inte bra, inte bra för någon. Jag tycker att jag har gett så tydliga signaler till er, jag vill inte längre. Rakbladet är min bästa vän. Min enda vän. Sviker aldrig, finns alltid till hands när jag behöver det. Ersätta smärta med smärta. När den fysiska smärtan besegrar den psykiska, när jag får känna mig fri i en enda sekund. Då allting lättar, ingenting finns förutom jag. Det är värt det. Varenda jävla blodsdroppe som pulserar ut ur armarna, benen. Det är värt allt. Det är ingen som förstår det. Förstår inte ärren, förstår inte såren. Hur länge ska jag dölja det för er? Hur länge ska jag spela teater, hur länge ska jag orka? Jag vet att det finns människor som jag kan prata med, jag vet att det finns de som lyssnar. Men kommer de att vilja lyssna på mig, på alla mina mörka tankar? Kommer de att kunna se kaoset i mitt huvud? Kommer de att kunna laga mig? Kan jag bli hel igen? Finns det nog mycket lim? Jag vet faktiskt inte, hela jag är täckt av osynliga ärr. Jag har en trasig själ, den är döende. Knappt synbar längre. Åh, det finns så mycket som jag skulle vilja säga till er, så mycket som längtar efter att få komma ut. Jag kan prata i timtal, men ändå aldrig säga det jag egentligen vill. Det som jag behöver prata om. Jag säger bara en massa struntsaker, sådant som ingen annan bryr sig om. Jag vågar inte berätta, kan inte berätta. Det känns inte som att jag lever längre. Jag trevar i mörker, jag söker efter ljus. Men det enda ljus som jag ser, är förbjudet. Det är fegt att inte vilja leva. Jag är dum för att jag inte orkar älska livet. Jag är dum för att jag inte orkar se. Jag är tom. Tomheten ekar, växer sig till ett vrål. Det dånar när jag försöker minnas, när jag försöker att tala. Ljudet överröstar allt, dränker mig i sorgens djupa hav. Ser ni inte att jag drunknar? Att jag inte har någon luft? Ni måste bära mig, jag orkar inte själv. Jag kan inte leva.

Jag är ingen fjäril, kommer aldrig heller att bli det. Så nu vet ni vad som väntar. Detta är en saga utan lycklig slut


"Det snurrar för fort, karusellen slutar aldrig att gå. Mina återkommande tankar, minsta lilla felsteg väcker dem – lättväckta små odjur! Precis som man slår ihjäl en insekt slår jag ihjäl mig själv. Bryter sönder bitar fastän det finns så lite kvar. Jag gör mig bara mindre samtidigt som jag växer. Men det var nog aldrig meningen att jag skulle bli som de andra, aldrig ska jag kunna känna mig riktigt normal. Förutom när jag plockar upp rakbladet förstås. Ett snitt här, ett snitt där – var ska det blöda idag? Vad ska jag försöka gömma i någon vecka framåt? Vad ska jag straffa mig själv för den här gången? För när man är stum kan man inte tala, och de verkar inte förstå att jag bara behöver ord som är på riktigt. Ord som verkligen betyder någonting utan att bli överflödiga, utan att jag ska försöka känna mig duktig. När jag inte kan tala måste jag försöka förklara mig på något annat sätt, naturligtvis på sätt som är förbjudna och fortfarande tabubelagda. Och jag avskyr när de säger till mig att jag är så duktig på att skriva, borde inte det hjälpa mig att förklara? Att det måste vara lätt för mig att berätta (mitt livs historia)? Men vad finns det egentligen att berätta när de tror att de vet allt? De säger att jag inte är ensam, jag behöver inte känna mig ovanlig, det är fullt normalt att reagera så som jag gör. En skymt av galenskap har de inte sett till (men för din skull gör jag vad du begär), jag är fullt normal. Men vilken normal person böjer sig över rakbladet när ingen ser, vilken normal person drömmer om blodbad? Det finns ingen, absolut ingen, som skulle kalla mig normal om de visste vad jag går och tänker på (och ja, jag har tänkt ut vad som ska göras, mer plågsamt kanske det kan bli, jag vet bara inte hur). Och jag tycker fortfarande inte att de är värda någonting (de tycker likadant om mig), de ska inte komma undan så lätt. Eller så är det just det de ska. Jag kanske bara ska strunta i dem och försöka leva själv, så gott det nu går. Jag kanske bara ska glömma dem och deras kroppar, deras ord, deras iskalla beteende, deras hånleende ansikten? Fast vad vet jag, jag är ju bara liten och dum (trögtänkt har jag hört)? Jag kunde inte tala då, och jag kan inte tala nu – hur ska de då få veta sanningen? Det finns ingen som förstår vad jag vill med mitt liv – inte ens jag. Men varför ska jag leva om det bara är skit, om det inte finns någonting som är värdefullt på riktigt? Varför ska jag tvinga mig upp ur sängen varje morgon, när jag bara vill ligga kvar och försvinna, när jag bara vill dö? Varför ska jag plåga mig själv så mycket när det ändå inte är värt mödan? Om bara någon kunde ge mig verkliga svar som är helt rimliga, utan att ljuga om hur många det är som älskar mig, att ingen vill se mig död. Men jag vet så mycket bättre, jag har lärt mig så mycket mer. Om ni verkligen vill se mig död så förbjuder ni mig ännu mer, säger ni att jag inte får ger ni mig bara mer ångest, till slut klarar jag det inte. Säger ni ”hoppa” så hoppar jag, ungefär så mycket är livet värt i mina tankar. Och jag önskar att jag kunde flyga, att jag hade vingar som kunde ta mig bort härifrån. Jag önskar att jag vore starkare, att jag inte vore så här jävla svag, för jag orkar verkligen inte leva längre. Jag orkar inte se så många olyckliga människor, så många förstörda liv. Jag vill inte bära andras bördor, det blir för mycket för mig, jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte. Jag vill inte ha hennes liv i mina händer, jag kan inte rädda henne, jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte. Och jag får så dåligt samvete när jag inte kan, jag avskyr att vara otillräcklig. Jag avskyr att vara medveten om min egen otillräcklighet. För när jag såg in i hennes ögon var de så plågade, jag vet att de har sett mer än vad de borde ha sett, jag våndas när jag ser hur döda de ser ut att vara. När jag tänker på hennes sköra kropp och vet att de har varit där, när jag vet vad hon har utsatts för, då mår jag illa. Och om jag för en stund glömmer bort allting, glömmer vad som har hänt, och senare kommer på det igen, är det som att slås ner av en blixt. Jag avskyr mina fruktansvärda minnen, små fragment som helt plötsligt spelas upp i huvudet, när som helst, hur som helst. Och jag vet inte hur jag ska bli av med dem utan att bli av med mig själv, mina våldsamma scener i huvudet. Gång på gång överfaller de mig så plötsligt, och jag vet snart inte vad jag gör om de inte försvinner. Mitt monster inuti bara river och sliter, vill se mitt blod, vill se mig död. Viskar saker till mig som ingen ska behöva höra, skriker åt mig om jag gör fel. Och precis som jag tror att vi är kvitt, dyker det upp igen, vill åter se mig lida och plågar mig dubbelt så mycket som tidigare. Det älskar att se mig gå sönder, att flyta bort i vattnet tillsammans med de övriga spillrorna. Blödande skärvor och kvävda skrik har tillsammans blivit min vardag, det går inte en minut längre innan de dyker upp. Och jag gav alla min version av lögnen, men de avfärdade den som skit så fort jag räckte fram den. Sedan dess har jag lovat att stå i främsta ledet, men som så många gånger jag tidigare har lovat, gick allt förlorat. Hon verkade så vara så förtvivlad när jag träffade henne, nästan panikslagen vid tanken att de kan komma igen. Men när jag försökte förklara hur allt ligger till lyssnade hon inte på mitt tomma prat. Hon har nog förstått att mina ord inte betyder någonting, att allt jag säger kanske bara är bluff. Men vad hon inte vet, är att jag kan förändra allting fastän jag är så oförmögen till de mesta andra saker. Hon vet inte att det är jag som har största makten till förändring. Och jag känner mig så falsk när jag sviker henne igen, när jag lämnar henne i sticket en gång till. Men jag har svurit på att jag kommer tillbaka, jag har svurit på att jag inte lämnar henne då. Jag blev så bestört när jag såg hans leende, och tillsist insåg att han log mot mig. Varför ödslar han tid på mig när han kan hitta någon annan som är bättre för honom? Jag orkar inte slåss, jag kan inte hålla värmen ändå – det spelar ingen roll. I mitt slagsmål mot skuggorna förlorar jag alltid, jag har inte någon chans mot mig själv. Jag undrar hur länge han har förstått, hur länge han har misstänkt någonting. Min berättelse började som ett misstag – och slutade i total katastrof. Men ännu vet han inte allt, och jag kommer aldrig att berätta för någon. De vill att jag ska prata så mycket, men det finns saker som saknar ord och förståelse. Jag kommer aldrig att kunna förlåta dem för vad de gjorde, men jag fick mitt straff för dumheten. Ingenting förvånar mig längre, allra minst honom, han är beredd på vad som helst. Jag vill inte skrämma honom, även om han säger att han älskar mig, men han kanske inte stannar kvar om jag berättar det sista. Grand finale utan tävlande – vilken miss! De kan inte ge mig någonting, jag är så mätt på information. Man kan inte alltid förklara varför man handlar på ett visst sätt, man kan inte alltid försvara sig. Jag är så utled på att bara finnas, jag vill vara någon annan. Jag vill inte längre vara så fel, jag avskyr att vara så svag. Tiden står stilla fastän mitt liv rusar iväg utan kontroll, lika tomt som jag känner mig. Tom utav bara helvete (jag förstår inte varför jag svär så mycket) Besvikelsen över att han inte ringer när jag behöver honom som mest. Skammens lysande rodnad – det kanske är jag som har gjort fel? Men jag vill inte ringa och störa honom om han inte vill prata med mig, jag vill inte vara till besvär. Jag förstår honom om han är utled på mitt eviga tjat om perfektion, jag förstår honom om han hatar mig över allt annat (det gör jag också). Och när han äntligen ringde var det som om en stor tyngd lyftes från mina axlar, det var helt plötsligt väldigt mycket lättare att andas. Några få ord kan betyda så mycket, bara han visar att han bryr sig är jag nöjd. Men jag kan inte förstå varför jag alltid börjar att gråta, jag vill ju inte visa mig svag för honom, han måste tro att jag klarar mig själv, han får inte vara orolig. För honom måste jag inte vara stark egentligen, men jag vill att han ska tro att allt är bra, att jag orkar. Hon säger att det är barnsligt, och han säger att jag inte får. Men om jag är barnslig då, om jag bryter mot alla regler? Vad har jag kvar då? Kommer han att lämna mig, eller är det bara tomt prat? Det är värt att offra så mycket, men jag kan inte offra honom, även om allt är hopplöst. Men var ska jag göra av med all ångest när det blir för mycket, vad ska jag göra när allt är totalt kaos, när allt är svart? Vad ska jag göra för att få bort det onda, för att få bort smärtan? Och jag påminns ständigt om hur det är att vara jag, jag avskyr alla drömmar, alla tankar, jag vill vara någon annan, någon perfekt, någon fullkomlig. Inte jag. Jag kan aldrig bli bra på riktigt, jag kan bara låtsas. Och jag ska aldrig mer försöka tvinga henne, jag ska låta henne få välja själv. Jag vill inte tjata på henne om hon inte vill, jag orkar inte bråka mer om det. Bara för att någonting ska ändras måste jag krypa för henne, fastän hon vet att jag hatar att visa mig så svag. Om hon inte kan göra minsta lilla ändring måste jag lämna henne igen, men jag vet att hon inte klarar sig själv. Jag är stark, och hon är svag - eller var det tvärtom? Jag märkte aldrig att hon fick övertaget, jag upptäckte aldrig att hon stal min makt, den är förlorad för all framtid. I ett rum med rosor kan man inte leva, jag förblöder av alla taggar, jag sticker mig alltför ofta på dem. Om det bara fanns lite intresse kunde jag utöka det, men när hon väljer att inte bry sig finns det ingen utväg längre. Och jag bara växer och växer, men jag blir aldrig någonting annat än fel. Och även om man kan tycka att det inte spelar någon större roll kvävs jag av ångorna, jag dör av ångesten. Jag skulle vilja vara så mycket mer kompetent, mer stabil och mer normal. Jag skulle ge vad som helst för att få bli riktigt normal och slippa mina förbannade tankar. Om det så krävs att någon ska dö på kuppen är det värt allt. Deras tomma ord som ändå betyder så mycket, mer än vad de någonsin kan ana. Hon vill dö en plågsam död, hon sa att hon vill det, varför inte leva när det gör mer ont? Jag vet aldrig vad jag ska svara när hon frågar mig saker, jag hittar aldrig nog bra ord som gör att hon förstår. När jag tittade ut genom fönstret dök det upp en massa tankar. Tankar som saknar förståelse, de gör mig bara vanmäktig. En annorlunda värld mot ett annorlunda jag - det kan inte bli så mycket bättre. Det droppar bara mer från taken ju längre tid det går, tillslut svämmar det över. Men jag har inte tänkt att le mitt jävla låtsasleende, det tjänar ingenting till."
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
mojka
16 nov 06 - 02:53
(Har blivit läst 127 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord