Förlora sin sista familj. forts... |
När hon kom ut ur huset hade Zaya två ränslar över ena axeln och ett koger med pilbåge och pilar över andra. I bältet vid midjan hängde en slida men en dolk instucken. Hon såg inte åt deras håll utan svängde runt hörnet på huset och försvann utom synhåll.
Jonah såg förvånat på mannen bredvid sig, som hade kommit ut en stund innan med frånvarande min. ”Vart ska hon?” frågade han utan att tänka på att han inte visste något om den sköna man som stod där.
”Antagligen hämta sin häst”, svarade Hatih tonlöst.
Jonah nickade och vände sig mot huset igen. Efter bara någon minut kom Zaya runt hörnet med en vacker hingst på släptåg. Han gapade åt överraskningen – han kunde inte tro att en familj som Zayas kunde ha en sådan ståtlig häst.
Medan han betraktade hästen vek sig plötsligt benen på honom. Han sjönk ner på marken innan han ens hann tänka.
Zaya släppte hästen och sprang fram till honom. ”Vad hände?” frågade hon när hon hade satt sig på knä framför honom. ”Mår du bra? Är det ryggen?”
”Jag vet inte”, svarade Jonah, skakade sedan på huvudet. Det blev svart för ögonen en stund. ”Nej, det är inte ryggen.” Han satte handen för huvudet, allra minsta rörelse gjorde honom yr.
”Vad är det då?” Hon tog bort hans hand, lade sin egen där istället. ”Du är ju varm, Jonah.” Handen gled ner på hans kind. Hon lade den vänstra på hans andra kind och såg in i hans ögon.
Han mötte hennes blick och märkte att hans egen var ostadig. Han blundade hårt innan han öppnade ögonen igen. ”Något är fel”, svarade han.
Zaya tänkte precis samma sak. Hans hud var brännhet och ögonen hade ett grått hölje. Dessutom talade han inte rent, utan sluddrade som en drucken. Hon tryckte milt ned honom på marken. ”Vila en stund”, förklarade hon. ”Vi fortsätter så fort du känner dig bättre, om inte annat får du rida på Kadil.” Hon strök hans hår en gång innan hon ställde sig upp igen och gick bort till hingsten.
Hatih kom strax efter. ”Vi kan inte vänta längre, Zayina”, sa han lågt. ”Far är tillbaka när som helst nu.” Hon lyssnade inte så han tog tag i hennes arm. ”Kan du höra på”, röt han.
Zaya svarade inte, hon ryckte bara åt sig armen och tog Kadils tyglar. Sedan gick hon mot Jonah igen utan att bry sig om Hatih.
Han suckade förargat och tog tag i hennes arm igen innan hon hunnit för långt bort. ”Stå still och lyssna.” Zaya stannade men vände sig inte om. ”Du har redan fått ett smakprov av vad min far kan göra, och jag lovar att du kommer att se mer, vare sig du vill eller ej. Men vi kan förhindra att vi får uppleva det just nu.”
”Ett smakprov?” Hans kusin vände sig fortfarande inte om, men om hon hade gjort det skulle han ha sett att ögonen återigen var gråa. ”Kallar du att hela min familj är död, för ett smakprov?”
Hatih visste inte vad han skulle säga. Zaya ruskade av sig hans hand. Hon fortsatte till Jonah igen. När hon kom fram såg han på henne.
Han sträckte upp en hand och rörde försiktigt vid hennes näsa och kinder. ”Du är skadad”, sa han sluddrigt. Han ruskade på huvudet och blundade hårt. När han öppnade ögonen igen var dom inte dimmiga längre, han sluddrade inte något mer när han fortsatte: ”Vem gjorde dig illa?”
Zaya tog hans hand och lade den på hans mage. ”Det är ingen fara, du är mer skadad än jag.” Hon mötte hans djupblå blick för en sekund – åh, den var vacker – sedan ställde hon sig upp för att stuva ner de två ränslarna i sadelväskorna, innan hon hukade sig bredvid honom igen.
”Har du någon släkt utanför staden?” frågade hon medan hon kände på hans panna.
Jonah tänkte efter. ”Jag har en faster som aldrig tyckt om Colcav”, svarade han. Han kunde inte förmå sig att säga far. ”Eller Ursuna. Men mig har dom nog aldrig haft något emot, tror jag. Hon och hennes familj bor i Savola. Varför undrar du?”
Zaya visste inte varför, men hon kände sig sorgsen av att säga det. ”Du kan inte följa med, Jonah.” Hon smekte hans kind. ”Både för att du är för svag, och för att det inte är ditt problem.” Hon tänkte på det Potrich hade sagt. Han har magi i sig, Zaya. Jag känner det lika väl som jag känner morgonbrisens dofter. Zaya var glad att Jonah inte kunde språket, för då skulle hon verkligen ha problem. Den gamle sa att hon var tvungen att träna upp honom, ingen annan kunde det, hade han sagt.
Hennes ord högg i Jonahs bröst. Han svalde. ”Varför sprang du? Vad är det som händer här? Vem är den där mannen som inte ens kommer här ifrån?” Han mötte hennes gröna ögon. ”Vad sa Potrich?”
”Jag…” Hon såg bort. Hon kunde inte svara, hon ville inte svara. Hon ville inte tynga honom med saker som han kunde undvika att veta. ”Det är inget du behöver bry dig om. Du har tillräckligt att tänka på.” Hon var på väg att ställa sig upp när han varsamt tog hennes hand.
”Snälla, Zaya”, bad han. ”Berätta. Jag måste få veta vad som händer.” Hans ögon var vädjande.
---------------------
Egentligen heter inte boken "Att förlora sin sista familj" utan den heter "Häxmästarens dotter. Ja, alltså en sak till ur min bok ;) läs om ni vill :D
|
|
|
|
