Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Vårt mörker.

Vad jag tycker om dig borde du inte veta. Risken finns att du då sjunker längre ner i det avgrundsliknande hål du lever i.
Varje gång jag ser dig har du sjunkit ett snäpp längre ner och det tycks bara vara jag som ser det. Om andra hade lagt märke till ditt mörker så borde det åtminstone ha funnits någon som ville försöka hjälpa dig. Men det finns det inte. Du vandrar omkring med tunga skor, släpar dig fram mellan tankar och verklighet.
Jag brukar komma på mig själv att undra vad du tänker på där du sitter nersjunken i din stol och hakan i handflatorna.
Du ser inte oss och vi ser inte dig, utom jag. Jag ser dig och ditt mörker sträcker sig mot mig med spretande fingrar.
Din beniga kropp och dina svarta ögon besöker mig om natten och petar på mig, det gör ont. Jag kan inte komma undan dig, även om du inte är där.
Varför kan jag inte släppa taget?
Vad jag tycker om dig kanske du borde veta, trots allt. Jag hatar dig för att jag inte kan släppa dig. Vi har aldrig talat med varandra, aldrig bytt blickar, men ändå har du blivit en del av mitt liv. En viktig del av mina tankar.
Du kanske bör veta det, för du finns faktiskt. Du är en del av oss, även om alla andra är självupptagna svin. Jag finns, och jag är en del av dem…
Eller?
Att leva i ditt mörker är en trevlig upplevelse, jag trivs där för jag är inte ensam. Vi vandrar omkring tillsammans, förbi tankar och verklighet. Utan att prata och utan att utbyta blickar. Visste du om att jag fanns?
Plötsligt en dag såg jag dig inte längre. Du kom inte gående med din beniga kropp och dina svarta ögon. Ditt mörker rev i mig och jag blev lite och rädd.
Jag var helt ensam.
Att få veta var du fanns var inte särskilt svårt och jag var inte rädd när jag kom in på avdelningen med vita väggar och oranget golv. Du satt uppkrupen i en vit, kall säng och din beniga kropp pekade mot mig. De svarta ögonen utbytte min blick och jag log i vårt mörker. Blomman som jag höll i famnen sträckte jag fram och du tog emot den utan att säga något.
Visste du vem jag var?
Du sade att du kände igen mig och jag nickade och log.
Att sitta på sängkanten bredvid dig gav mig ett lugn som jag aldrig på känna på innan.
Din vita sjukhuströja var pösig och hängde över kroppen, men jag såg att din bröstkorg rörde sig upp och ner.
Att sträcka fram handen och bli välkomnad i din gjorde mig varm. Du var kall, men jag värmde dig. Min kropp var stor och varm och den ville höja sig över dig som ett skyddande torn. Den ville hålla dig säker från allt farligt och tillsammans kunde vi leva i vårt mörker.
Där spelade varken kön, vett eller lagar någon roll – vi behövde bara varandra och vårt mörker.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Myth
14 nov 06 - 19:15
(Har blivit läst 116 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord