"Rellafna Anroroh" - första fallet |
(den vart kanske lite lång, hehe^^. Hoppas ni orkar läsa ändå!)
Linda ser sig om över axeln, killarna närmar sig snabbt. ”Stanna, din jävla hora!”,
Vrålen ekar i huvudet på henne. Hon ökar flämtande farten, och sneddar tvärs över den hårt trafikerade vägen utanför skolan.
Bakom sig hör hon tjutande bromsar, ett skrik och en smäll.
Hon vänder ofrivilligt på huvudet, och ser därför inte vart hon springer, hon råkar snubbla omkull i gräset på andra sidan vägen.
Sakta reser hon sig upp igen, och spärrar förskräckt upp ögonen då hon ser killen som ligger mitt i en blodpöl på vägen,
framför bilen som halvt har kört ner i diket. ”Nej…” Viskar hon halvkvävt och tårarna börjar droppa ned för kinderna på henne.
Det var ju inte meningen att något sådant här skulle hända, det var det ju inte…
En av killarna, Mårten, vänder sig om mot henne. I en evighet, eller kanske bara i några sekunder, ser de på varandra.
Hennes tårfyllda gröna ögon möter hans smala illvilliga grå. Till slut bryter Mårten ögonkontakten:
”Din mördare! Du har fan mördat Niklas!” Vrålar han och spottar på marken framför sig.
”Kom igen, så dödar vi den jävla mördarhoran! Vi slår sönder henne, så att hon får veta hur det känns att dö.”
Säger han vänd till två av sina kompisar, lagom högt för att Linda ska höra vartenda ord han säger.
Linda hinner varken tänka eller förklara något, hon blir tvungen att sätta fart igen, och nu är det på allvar,
det känner hon tydligt. Hatet och hämndlystnaden är så stark bakom henne, att hon nästan kan ta på den.
I bakgrunden hör hon tjutande sirener på väg mot olycksplatsen.
Tårarna strömmar ned för kinderna på henne och gör allting suddigt, hennes axellånga svarta hår blåser i ansiktet,
så att hon knappt kan se vart hon sätter fötterna, men det spelar ingen roll längre, nu måste hon bara bort –
bort från killarna som vill döda henne.
Linda snubblar till och skrapar upp handflatorna på några vassa stenar då hon tar emot sig, men hon hinner inte känna smärtan,
bara upp igen – och skynda vidare.
Axelväskan dunsar mot hennes högra ben i takt med hennes steg.
”Jag måste till skogen, där tappar de säkert bort mig bland träden…”, På något sätt lyckas hennes chockade och utmattade
hjärna förmedla detta till resten av kroppen,
så hon styr stegen mot skogen – som också är den snabbaste vägen hem.
Linda stryker bort tårarna ur ögonen för att se bättre, och där! Framför henne står de höga mörka tallarna och väntar.
Hon suckar lättat, om det nu är möjligt när hon flåsar så att hon knappt får luft.
Väl Inne bland träden stannar hon, ingen orkar ju springa hur långt som helst. Benen viker sig under henne
och hon sjunker ihop mot ett träd.
Andhämtningen kommer i korta, flämtande stötar. Hon är alldeles blöt av svett, och ändå fryser hon så att hon skakar.
Linda stryker bort en klibbig hårslinga ur ansiktet och ser sig vaksamt omkring, men ingen syns till.
Hon sitter kvar och vilar under trädet medan hennes kropp sakta slutar skaka av chock och kyla.
Men hon vågar inte stanna kvar på samma ställe så länge, tänk om de hinner ifatt henne.
Det är inte så svårt att räkna ut vad som skulle hända då, så hon reser sig stelbent upp och börjar försiktigt ta sig hemåt.
Hela tiden har hon en gnagande känsla av att vara förföljd och iakttagen, men varje gång hon ser sig om är skogen tom,
mörk och tyst omkring henne.
Det enda som hörs är vindens vinande i trädkronorna, och lite prasslande bland löven. Hon ryser ofrivilligt till,
och en kall kåre löper längs ryggraden på henne.
Hon drar ett djupt andetag för att lugna sig själv, och ökar sedan farten – i den här skogen vill hon
inte vara längre än absolut nödvändigt.
Plötsligt, helt oväntat tar någon tag i henne bakifrån, lägger hårdhänt en arm runt halsen på henne och
trycker en kniv mot halspulsådern.
”Skriker du, så skär jag halsen av dig, fattar du?” Väser en välbekant röst i örat på henne. För säkerhetsskull lägger han
också sin fria hand över munnen på henne.
”Så vi fick dig till slut, nu kan vi äntligen ha lite kul.” Viskar han triumferande och skrattar ett tyst elakt skratt.
Och den där rösten, Linda är helt säker på at den tillhör Mårten, killgängets ledare.
Linda känner hur hon blir alldeles stel i hela kroppen av skräck,
men det tänker hon minsann inte visa för Mårten – så kul ska han i alla fall inte få ha.
Linda provar att röra lite försiktigt på sig, bara för att se hur han ska reagera. Knivsudden skär
blixtsnabbt in i halsen på henne,
kanske bara några millimeter – men ändå tillräckligt för att en liten rännil av blod ska börja rinna ned för halsen på henne.
”Var stilla! Annars har du snart inget huvud kvar på din värdelösa lilla kropp” Väser Mårten hotfullt.
”Fast det skulle väl inte göra någon skillnad, du är ungefär lika smart med huvud som utan” Lägger han till med ett hånflin.
Linda känner hur ilskan börjar vakna till liv inom henne, som en röd glöd som till slut flammar upp.
Dessutom känner hon hur det börjar värka i lungorna och svartna för ögonen - Mårten håller så hårt om hennes
hals att hon nästan kvävs. Hon måste ta sig låss och få luft, nu!
Hon lyckas få upp munnen, och biter honom hårt i handen som han håller för hennes mun.
Sedan svänger hon blixtsnabbt runt ett halvt varv och ger honom en spark mitt mellan benen så att han vacklar baklänges –
och tappar kniven, som flyger iväg i en vid båge och landar i blåbärsriset några meter bort.
Mårten vrålar, tappar sitt grepp om henne och tar sig för skrevet, medan han flämtar av förvåning och smärta.
Linda är inte sen att ta sin chans, med ett smidigt skutt är hon uppe på benen och springer snabbt som en flyende hjort därifrån.
”Stanna! Stanna!” Mårtens halvkvävda rop förföljer henne, men hon ignorerar honom totalt.
Hon har full möda med att komma därifrån utan att ramla över rötter och stenar.
”Men ta henne då, era idioter! Ta henne för helvete!” Mårten har rätat på sig nu, och ilskan blixtrar ur ögonen på honom.
Linda hinner inte reagera, två stora mörka figurer hoppar på henne så att hon faller baklänges med dem över sig.
Luften går ur henne med ett pysande ljud, och innan hon har hunnit återhämta sig är Mårten där.
”Håll fast henne, så ska jag lära fittan lite hyfs!” Säger han till de båda andra, och ler otroligt självbelåtet mot Linda,
som fortfarande ligger på den blöta marken med killarna över sig.
De rullar bort från henne, och intar istället sina platser på varsin sida om henne, med ett hårt grepp om hennes armar.
Linda känner hur vätan tränger igenom kläderna, och hon blir långsamt allt kallare.
Hon kippar efter luft och ser upp i Mårtens hånflinande finniga ansikte.
Förut betraktade Linda alltid Mårten som ganska liten och smal, men nu ser han helt plötsligt stor och hotfull ut.
Hennes förvirrade tankar avbryts tvärt av Mårtens iskalla röst:
”Jag ska lära den lilla skiten att man inte dödar Niklas, och sparkar Mårten Västlund ostraffat!”
Sakta går han fram till henne och ser ner på henne med en äcklad min, som om hon vore en stor hårig spindel
- eller en hora, som han uppenbarligen tycker att hon är.
”Låt mig vara, jag har inte mördat någon, jag har inte gjort någon av er något…” Linda försöker få rösten att låta självsäker,
men det blir mest ett ynkligt pip. Nu är hon illa ute, det kan vem som helst räkna ut.
Helt oförbetett måttar Mårten en spark, som träffar henne i sidan.
Linda kvider överraskat till och försöker dra sig undan, men det är som att smita från sin egen skugga.
Mårten sparkar igen, och igen, och igen…
Han siktar mest på benen och magen, men några gånger träffar hans känga i ansiktet också.
Linda känner hur blodet rinner nedför kinderna på henne, och hon kan inte göra någonting för att försvara sig.
Hon försöker ta sig låss, men de båda andra killarna håller fast henne som i ett skruvstäd – hon är helt hjälplös.
Linda biter ihop och försöker låta bli att gråta eller be honom att sluta.
Hon är inte svag, och hon tänker aldrig, aldrig någonsin att ge upp!
”Tänk på något fint… tänk på hur det var i somras, när vi var hos mormor och morfar, och åt jordgubbar, och badade…”
Linda försöker förtvivlat komma på något annat att tänka på, något som inte gör så ont.
Tillslut harklar sig den ena av killarna som håller fast henne lite försiktigt, och sparkarna upphör.
”Ja?” Mårten ser irriterat på killen, Stefan. ”Jo, jag tänkta att… det kanske räcker nu…” Säger han en aning tveksamt.
”Va? Vad fan säger du?” Mårten får genast en hård, hotfull klang i rösten, som man nog ska akta sig för.
”Jo, jag menar… Hon har nog fått tillräckligt nu” Stefans röst darrar en aning, men han ser stadigt på Mårten,
som till slut ger med sig.
”Jag hade ju tänkt döda horan, men okej, kör till” Säger han och vänder sig demonstrativt bort från Linda.
”Men kolla om hon har någon mobiljävel i den där väskan, och ta den! Hon ska inte kunna ringa snuten så fort vi är utom synhåll”
Säger han skarpt och pekar på Lindas axelväska, som nu är fläckad av både smuts och blod.
Linda är knappt medveten om vad som händer längre, hon vill bara sova
- slippa känna hur hela kroppen dunkar av smärta, slippa känna skammen över att inte ha försvarat sig, slippa allt...
De rycker omilt ifrån henne väskan och Mårten ger henne en sista spark, som för att säga att han inte tänker låta någon annan
bestämma när han ska sluta.
De bråkar en stund om vad det ska göra med Linda, men bestämmer sig sedan för att bara skita i henne.
”Om du skvallrar för Någon enda skit, så är du så jävla död man kan bli, fattar du det?”
Mårten ställer sig över henne igen, och knuffar till henne när han inte får något svar. ”Fattar du det!?” Upprepar han.
Linda nickar svagt, och vänder sedan bort huvudet. ”Bra. Och det är bäst för din egen skull att du inte ljuger…”.
De lämnar henne liggande där – mitt ute i skogen, sönderslagen, blodig och halvt medvetslös, och alldeles, alldeles ensam.
Senare vaknar Linda av att hon fryser, och hela kroppen värker som om hon hade blivit överkörd av en lastbil.
Hon ser sig förvirrat omkring och har först ingen aning om var hon befinner sig, eller vad som har hänt.
Men sedan minns hon, och med en grimas sätter hon sig upp. Försiktigt rör hon på armar och ben för att se om något är brutet.
Hon kan inte hejda en liten snyftning av smärta, men inget verkar i alla fall vara brutet.
”Jag Måste hem... Tänk om de kommer tillbaka - tänk om de ändrar sig…”. Sakta börjar hon resa på sig,
men hon kommer bara halvvägs innan hela världen börjar snurra framför ögonen på henne, och hon blir tvungen att
sätta sig ner igen.
Hon lägger huvudet mellan knäna och andas djupt några gånger, Innan hon försöker igen.
Den här gången går det bättre, men det dunkar så mycket i huvudet att hon blir tvungen att luta sig mot ett träd en stund.
”Å gud, hur hamnade jag i det här…” Viskar hon hjälplöst, och ser upp i den svarta, stjärnbeströdda himlen.
Och utan att hon kan hjälpa dig, så börjar tårarna rinna igen.
”Jag undrar hur många tårar jag har fällt idag? Det måste vara flera miljoner, och jag fattar inte ens vad jag har gjort för fel.
Varför måste jag alltid gråta? Det är alltid jag som råkar ut för saker… varför?” Hon vet inte varför, men hon säger orden högt,
bara för att höra sin egen röst, och till hennes förvåning känns det lite bättre.
Nu måste hon bara hem, som visserligen inte är så enkelt.
Vacklande och raglande börjar hon sin vandring, med många vilopauser och många uppmuntrande ord från sig själv,
som inte hjälper. Med mycket smärta och många, många bittra tårar vandrar hon genom skogen.
Linda öppnar, så tyst och försiktigt hon kan, ytterdörren till den lilla lägenheten som hon och hennes mamma bor i.
”Hoppas bara att mamma har gått och lagt sig nu, annars lär jag få ännu mer problem…” Tänker hon och suckar.
Och såklart krossas hennes önskan så snart hon trycker ned dörrhandtaget.
”Hallå? Linda, är det du? Vart har du varit?” Mammas röst låter trött och orolig.
Hon kommer ut i hallen från vardagsrummet, och tvärstannar när hon får syn på sin dotter.
”Men Linda! Å Herre gud…” Mamma blir alldeles vit i ansiktet och står ett ögonblick och bara stirrar
på den blodiga, trasiga saken som ska föreställa Linda.
”Vad… men… Å Herre gud… vad har hänt? Å Linda, gumman!” Hon tar två långa steg fram till sin dotter, och ger henne en hård kram.
Sedan får hon bråttom att dra sig undan när Linda jämrar sig svagt. ”Äsch, mamma. Det är inte så farligt…”
Börjar Linda invända, men hennes mamma lyssnar inte. ”Kom, sätt dig i soffan. Å kära någon, vart är telefonen nu då?”
Hon fladdrar runt i lägenheten och letar, överallt där en bärbar telefon absolut inte kan vara.
”Mamma, vad har du tänkt göra nu då?” Suckar Linda trött, hon blir alldeles yr i huvudet av mammas framfart genom huset.
Just nu orkar hon inte med det här, varför kan hennes mamma inte bara lyssna på henne?
Och inte fara runt som ett annat yrväder och göra allt värre än vad det redan är.
”Jag ska ringa till polisen, eller kanske till ambulansen… Å herre gud, var är den förbaskade telefonen!?”
Hennes mamma låter både rädd, orolig och ganska förvirrad.
”Mamma, det behövs inte, jag klarar mig…” Säger Linda, och försöker resa sig upp ur soffan
– men det går inte riktigt så bra som hon hade tänkt sig. ”Nej, nej! Sitt still och ta det lugnt.
Jag har hittat telefonen nu!” Ropar hennes mamma och viftade med den. ”Nu ringer jag till larmcentralen”.
”Mamma, jag behöver ingen ambulans” Säger Linda uppgivet, med särskild betoning på ordet Behöver.
”Kan jag inte bara få gå och lägga mig? Klockan är faktiskt …” Linda kastar en blick på sitt armbandsur,
som också verkar ha fått sig en och annan spark så att det inte fungerar längre.
”Den är 23:52, för att vara exakt” Säger hennes mamma och ser lite snett på sin dotter.
”Jo, okej, du får gå och lägga dig nu. Men jag ringer och pratar med polisen, så får de komma hit och utreda det här imorgon”
Säger mamma milt, och en aning lugnare än förut. Linda ger sin mamma en snabb och lite klumpig kram,
och haltar sedan in i badrummet. Hon tar en dusch innan hon lägger sig – en lång, varm dusch.
Hon spolar av sig allt blod, all smuts och alla tårar. Hon duschar så länge att badrumsspegeln blir alldeles immig,
för att försöka skölja bort minnena av den här kvällen - få dem att rinna av henne tillsammans med smutsen,
ner i avloppet, och aldrig mer komma tillbaka. Men det är förstås omöjligt - tankarna, minnena och känslorna sitter
som fastljutna inuti henne. Linda suckar, och stänger tillslut av duschen
– det blir trots allt dyrt med så mycket varmvatten, och de är ju inte precis några miljonärer.
När Linda har torkat sig står hon en lång stund framför spegeln och ser på sig själv - på sin misshandlade kropp.
Hon har stora blåsvarta märken längs hela sidorna och fullt med ömma svullnader på både armarna och benen.
Näsan har svullnat upp så att den mest liknar en potatis, och hon har en riktigt präktig fläskläpp.
Varje gång hon rör sig hugger det till i sidan – hon har antagligen brutit några revben.
Linda suckar och gnider sig i sina trötta ögon - vad har hon egentligen gjort för att förtjäna allt det här?
Hon tar på sig nattlinnet och går sedan och lägger sig. Men trots att hon är så trött att hon inte vet vart hon ska ta vägen,
så kan hon inte somna. Hela kroppen värker och varje gång hon sluter ögonen ser hon scener av allt som har hänt:
Killen som ligger framför bilen, livlös och blodig, Mårtens hånflinande ansikte, och alla sparkar, slag och kränkande ord.
Linda får överhuvudtaget inte mycket sömn den natten,
hon ligger och vänder och vrider på sig i sängen tills hon är alldeles insnärjd i täcket och nattlinnet.
Hon sätter sig hastigt upp och tänder sänglampan. Hon kan inte hjälpa det, men nu har hon tårar i ögonen igen...
Nästa dag åker Linda med sin mamma till polisstationen. Väntrummet de kommer in i är kalt och opersonligt.
Där står några soffor och stolar, och längst bort i rummet ligger en korridor med en massa stängda dörrar.
Lindas mamma struntar fullständigt i alla som sitter och väntar på sin tur, hon går rakt fram till
den unga ljushåriga kvinnan i receptionen, som nog skulle passa bättre att jobba in en klädaffär.
”Hej, mitt namn är Annica Nilsson. Jag skulle vilja träffa kommissarie Fors, som jag pratade med i telefon igår kväll”
Säger hon med bestämd röst – en röst som man inte kan säga Nej till.
”Ja, Vänta ett ögonblick, så ska jag se om han är anträffbar” Kvinnan lyfter en telefon, lyssnar och hummar lite i den,
och lägger sedan på. ”Ja, Kommissarie Fors säger att han kan ta emot er nu” Säger hon, och nickar mot den bortersta dörren i korridoren.
Kommissarie Fors är en kort man i 50-årsåldern, med valrossmustasch och ölmage.
Han sitter bakom sitt skrivbord när Linda och Annica kommer in i rummet. Han kastar en hastig
blick på Lindas blåslagna ansikte och haltande gång, men säger ingenting.
”God Dag” Säger han lite stelt, och nickar mot ett par stolar som står framför skrivbordet.
”Sätt er”. Linda sätter sig ytterst på kanten av stolen, hon är alldeles svettig om handflatorna och hennes mage är som en hård knut.
Annica ser lite på sin dotter, ”Vill du att jag ska vara med, eller vill du hellre klara av det här själv?”
Undrar hon, med en liten rynka mellan ögonbrynen. ”Nej, jag…” Linda harklar sig och ser besvärat på Kommissarien.
”Du kan gå ut, Jag klarar nog helst av det själv” Säger hon sedan, med en aning säkrare röst.
Annica nickar, och reser sig upp igen. ”Lycka till, gumman” Säger hon tyst, och lägger sin hand på
Lindas kind ett ögonblick, sedan går hon.
”Nå? Ska du ta och berätta vad det är som har hänt” Säger Kommissarie Fors lugnt.
Linda är tveksam till en början,
hon börjar hackande berätta, med många pauser.
Hon är inte säker på att hon vill blanda in polisen i det här. På något sätt känner hon på sig att det bara kommer att orsaka problem.
”Ursäkta, men om du kunde skynda på lite, jag har faktiskt andra fall att ta hand om också”
Kommissarien avbryter henne otåligt, precis när Linda ska berätta om bilolyckan.
Linda blänger argt på honom, vilken uppblåst snobbig idiot! Han är inte ett dugg intresserad av att hjälpa henne,
det märks ju långa vägar.
Kommissarien ser uppfordrande på henne när hon inte fortsätter sin berättelse. ”Ja, blir det något mer, eller?”
Säger han otåligt, och kliar sig lite på flinten. Då får Linda nog, hon reser sig tvärt upp,
så att stolen ramlar baklänges, och ser rakt på Kommissarie Fors. ”Jag tänker fan inte berätta någonting
för dig, din uppblåsta idiot! Du bryr dig ju ändå inte ett skit om vad jag har varit med om!” Spottar hon fram,
och vänder sedan på klacken och marscherar ut genom dörren.
Hennes mamma sitter i väntrummet och läser en dagstidning, och ser förskräckt upp när Linda kommer ut i väntrummet.
Linda tar ingen notis om henne, utan skyndar bara ut genom svängdörrarna, och bort till deras lilla bil som står parkerad utanför.
Efter en stund kommer hennes mamma också ut, och låser upp bilen. De åker därifrån under tystnad.
Annica har många fel och brister, men hon är bra på ett sätt: hon vet när hon ska hålla tyst, och inte fråga för mycket.
Men senare på kvällen, när de sitter vid middagsbordet, kan Annica tydligen inte hålla sig längre.
”Vad var det som hände hos kommissarien egentligen?” Frågar hon lite försynt.
Linda ser tvärt upp från sin tallrik med fisk, potatis och gröna ärtor.
”Jag vill inte prata om det…” Säger hon bara. ”Skit i polisen, de kan ändå inte hjälpa mig, de vill ju inte ens hjälpa mig!”
Fnyser Linda och reser sig upp utan att ha rört maten.
”Men gumman, vill du inte utreda det här?” Säger hennes mamma bekymrat, och reser sig också upp.
”Nej, har jag sagt!” Linda skrapar ner den orörda maten i soppåsen och ställer in tallriken,
besticken och glaset i diskmaskinen. Sedan marscherar hon, rak i ryggen och bara lite haltande, ut ur köket.
Hennes mamma ser efter henne, och ger ifrån sig en tung, rakt igenom hjälplös suck.
Precis när Linda kommer in på sitt rum ringer telefonen. Hon slänger sig på sängen, och hör hur mamma svarar där ute.
Det blir tyst en stund, sedan knackar det försiktigt på Lindas dörr. ”Linda, du har telefon”
Säger mamma och sticker in huvudet genom dörröppningen. Linda reser sig med lite möda upp från sängen och tar telefonen ifrån mamma,
medan hon vinkar åt henne att gå ut och stänga dörren bakom sig. ”Hallå?”.
”Hej Linda, det är Sara! Du, vad är det egentligen som har hänt?” Det är en av Lindas klasskompisar som ringer.
Linda undrar för ett ögonblick hur Sara överhuvudtaget kan veta att det har hänt något,
men fäster sig inte så mycket vid det just nu.
”Snälla, Snälla Linda, du måste berätta!” Sara låter snarare förväntansfull än bekymrad och oroligt,
men Linda börjar lydigt berätta. Hon måste få prata med Någon, för poliskommissarie Fors var inte precis den bästa tröst man kan få.
Linda sätter sig tillrätta på sin obäddade säng, och berättar. Hon berättar om hur killarna började tracka henne
efter skolan, hur hon obetänksamt hade gett igen, och sedan hade blivit jagad och kallad en massa saker.
Hon berättar om bilolyckan och den fortsatta jakten, om överfallet och rånet i skogen, och till sist om det misslyckade polisförhöret.
Sara är tyst under hela Lindas berättelse, till och med när Linda har berättat till punkt, säger hon ingenting.
”Hallå? Sara, är du kvar?” Undrar Linda, förvånad över att inte ha fått en kommentar som:
”Å guuuud, vad hemskt!”, eller: ”Åh nej, stackars dig, gumman! Jag skulle aldrig ha klarat av något sådant!”.
”Va? Jo, jag är kvar…” Säger Sara frånvarande. ”Du, förresten, jag måste sluta, men vi hörs senare…”,
Samtalet bryts, och i en lång stund sitter Linda och bara stirrar på telefonluren, som om den skulle kunna förklara
Saras underliga beteende.
Och när Linda försöker ringa upp, tutar det upptaget. Linda lägger ifrån sig telefonen på sängbordet,
och lutar sig bak mot kuddarna. Hon är bara så trött – både fysiskt och psykiskt.
”Linda!” Linda vaknar med ett ryck av mammas röst utanför hennes dörr. ”Linda, får jag komma in?”.
Hon sätter sig snabbt upp i sängen och gnider sömnen ur ögonen innan hon svarar. ”Javisst, kom in du bara”.
Annica kommer in i rummet och sätter sig försiktigt på sängkanten medan hon betraktar sin dotter ingående.
”Hur är det med dig, gumman? Du ser trött ut” Konstaterar hon.
”Du har inte ont någonstans? Kanske vi ändå skulle åka in till sjukhuset…” Lägger hon till med en bekymrad mammaröst.
”Nej då, det är ingen fara med mig.” Kväker Linda och ser ner på det blåblommiga täcket.
Hennes mamma höjer på ena ögonbrynet. ”Mamma, jag är bara lite trött, okej? Hade lite svårt att sova inatt…”
Säger Linda urskuldande. ”Kan du inte ta och berätta allt, gumman? Jag är faktiskt inte så insatt i det än,
vet du” Säger Annica och lägger försiktigt handen på Lindas knä, som om hon vore rädd att Linda skulle dra sig undan.
Men Linda sitter stilla och fortsätter att stirra ner på täcket, och på mammas hand på hennes knä.
”Va? Vad säger du om det? Så kanske jag kan hjälpa dig också…” Upprepar Annica, eftersom Linda
inte svarar på hennes fråga på en gång.
”Nej, jag behöver ingen hjälp ifrån dig!” Fräser Linda. Hon vet inte själv varför hon stöter bort mamma så här,
men det är nog för det där hotet Mårten gav henne i skogen: ”Om du skvallrar för Någon enda skit,
så är du så jävla död man kan bli, fattar du det?”
Hennes mamma ser sårad ut,
och reser sig upp från sängen. ”Jag tänkte åka och göra några ärenden, går det bra om du är ensam i några timmar?”
Säger hon med ansträngt glad röst. ”Ja, det är klart att det går bra, stick du bara!” Muttrar Linda utan att ens
försöka låta trevlig. Annica nickar och går sedan ut ur rummet utan att säga någonting mer.
Lite senare hör Linda ytterdörren smälla igen, och efter en stund startar bilen där ute.
Linda suckar tungt och lägger sig ned i sängen igen – lika bra att sova en stund till.
Men hur hon än försöker så kan hon inte somna, och tillslut blir hon så frustrerad att hon helt enkelt stiger upp.
Hon haltar runt i lägenheten en stund – som en gengångare, och sätter sig sedan vid köksbordet.
När hon har suttit där i ungefär en halvtimme och bara stirrat ut genom fönstret på den dystert blygrå himlen,
reser hon sig upp och hämtar telefonen.
Hon slår Saras nummer,
och den här gången är det faktiskt någon som svarar.
”Ja?”, Linda är nära att falla av stolen när hon hör rösten i andra ändan, snabbt som ögat slänger hon på luren.
Mårten! Var det verkligen Mårtens röst? Hur i hela fridens dagar kan Mårten svara i telefon hemma hos Sara?
Linda är helt paff, hon fattar absolut ingenting. Och till slut kommer hon fram till att hon måste ha
slagit fel nummer - och försöker igen.
När någon till slut svarar i andra ändan, är Linda nästan helt säker på att hon hade ringt fel förut,
för nu är det Saras röst som hörs i luren. ”Hej, det är Sara”. ”Hej, det är Linda! Har du tid att prata nu?”:
Det blir tyst i andra änden – väldigt tyst faktiskt.
”Eller är du upptagen?” Lägger Linda lite dröjande till. ”Nja, jo, lite upptagen är jag nog.
Men jag ringer upp dig om en stund, om det är okej?” Säger Sara, och Linda tycker att det ekar konstigt i luren,
som om någon tjuvlyssnar till deras samtal via en annan telefon.
”Ja, visst, men…” Börjar Linda, men Sara har redan lagt på.
”Men vad Sjutton är det med alla?” Frågar Linda flugan som surrar omkring i köksfönstret
– men den verkar inte heller ha något bra svar på den frågan.
Linda behöver inte vänta så länge som hon hade trott, efter bara tio minuter ringer telefonen.
”Hej igen, det är Sara. Vad var det du ville prata med mig om?”.
”Vad var det du var upptagen med, om man får fråga?” Säger Linda avvaktande, utan att svara på Saras fråga.
Hon kan bara inte sluta tänka på Mårtens röst i luren.
”Jag… äsch, det var inget speciellt.” Säger Sara lite undvikande och harklar sig. ”Okej, strunta i att berätta då”
Säger Linda bara, men samtidigt suckar hon inombords, att allt måste vara så krångligt jämt.
”Ska du göra någonting speciellt ikväll?” Frågar hon. ”Nej, hurså?” Sara låter lite förbryllad över frågan.
”Jo, jag tänkte att du kanske har lust att komma över till mig? Mamma skulle göra några ärenden,
så jag är ensam hemma” Säger Linda tveksamt. ”Ja, men det gör jag gärna. Jag kan komma nu på en gång, om du vill?”
Säger Sara med oväntad entusiasm.
”Okej, gör det”. De avslutar samtalet, och Linda fingrar lite frånvarande med bordsdukskanten
medan hon funderar på varför hon egentligen bjöd hem Sara.
Sara kommer, och de går in i Lindas rum. Sara är en lång ljus tjej med blå ögon och stora bröst
- En sådan som alla killar busvisslar efter när hon går förbi. Sara är verkligen raka motsatsen till Linda,
som är kort, smal, svarthårig och har gröna uttrycksfulla ögon.
Sara är dessutom nästan en 15 centimeter längre än Linda.
Sara sätter sig på Lindas säng och betraktar Linda en stund - ingen av dem säger något.
Tillslut tycker Linda att tystnaden börjar bli pinsam, så hon öppnar munnen utan att riktigt veta vad hon ska säga.
”Är vi vänner?”.
Sara höjer på sina perfekt plockade ögonbryn och ser förvånat på Linda. ”Klart vi är vänner,
vad är det för fråga egentligen?” Säger hon kort, och slänger nonchalant undan sitt ljusa hår från ansiktigt.
”Jo, jag vet. Men jag tänkte, riktiga vänner. Är du en sådan som man kan lita på i alla väder?”
Linda vet att hon antagligen låter helt knäpp, men hon struntar i det just nu. Det viktigaste är att hon får svar på sin fråga.
”Ja…antagligen är jag det” Sara dröjer på svaret med flit, och får det att låta helt falskt och fel.
”Okej, då litar jag på dig” Säger Linda och ger Sara en skarp blick som får Sara att liksom krympa ihop,
och inte verka lita självsäker. Linda sätter sig på sängkanten bredvid Sara. ”För jag tänkte nämligen be dig om en liten tjänst”
Lägger hon till, med en halvt viskande röst som får stämningen att bli ännu mer spänd mellan dem.
”Jaha? Och Vad är det för tjänst?” Sara ser misstänksam ut. Hon verkar inte riktigt säker på vad
Linda håller på med. Linda nickar lite för sig själv, och Sara ser ännu mer frågande ut.
”Vill du följa med mig till Mårtens hus inatt?” Linda går rakt på sak, och granskar Saras ansiktsuttryck noga
för att se vad hennes fråga ska få för reaktion.
”Till Mårtens hus? Inatt?” Sara ser ut som om hon tycker att Linda har förlorat förståndet helt och hållet.
”Ja, precis. Jag hade tänkt smyga lite på honom, och helst försöka hämnas på något sätt”
Förklarar Linda lugnt, som om det vore den självklaraste saken i världen.
Sara skruvar oroligt på sig och sneglar tveksamt på Linda. ”Nå?” Linda höjer på ett ögonbryn
och det rycker lite i ena mungipan - det är svårt att avgöra om det ska föreställa ett leende,
och Sara verkar ännu osäkrare. ”Ja… jo, men …” Sara harklar sig och försöker få tillbaka lite av
sin värdighet genom att sträcka på sig och se rakt på Linda. ”Jovisst, det kan jag väl göra” Säger hon tillslut.
”Bra. Tack så jätte- jättemycket” Utbrister Linda och ger oväntat Sara en snabb kram, med något
som ser ut som en blandning mellan ett leende och en grimas.
Då bleknar de sista spåren av Saras nonchalans bort, och hon liknar mer den gamla schyssta Sara.
När Sara har cyklat hem för att hämta grejerna de har kommit överens om att ha med,
letar Linda reda på papper och penna och skriver ett kort meddelande till sin mamma.
__________________________________________________ _____________________
Mamma
Har åkt till en kompis, d va inte så kul att va alldeles ensam här hemma. Tänkte att jag skulle sova över oxo.
Så får du va lite… ifred, du behöver nog få slippa mig ett tag J. Allt e bra me mig, oroa dig inte! Ses imorron.
Puss&Kram!
//Linda
Linda lägger lappen på köksbordet där Annica omöjligt kan missa den, och går sedan in på sitt rum.
Det värker fortfarande i hela kroppen, men Linda låtsas inte om det. Hon rotar igenom
garderoben på jakt efter några passande kläder. Tillslut tar hon på sig ett par mörkgrå jeans
och en svart långärmad tröja.
Sedan letar hon fram sin gamla ryggsäck och lägger ner ett rep, en ficklampa, ett par handskar,
och en kniv i. Det är en Morakniv som Annica brukar använda till att skära grönsaker.
”Men den kommer säkert till bättre användning nu” Tänker Linda sarkastiskt och knyter igen ryggsäcken.
Hon sätter upp håret i en slarvig hästsvans och går sedan ut genom dörren och låser efter sig.
Några minuter senare kommer Sara rullande ned för den långa backen på sin illgröna cykel.
Linda vinkar lite tafatt, och Sara bromsar in framför henne. ”Har du med dig allt?” Undrar Linda spänt.
”Ja” Nickar Sara, som ser minst lika spänd ut som Linda känner sig. ”Bra” Säger Linda bara.
”Vi kan väl inte sticka än? Jag menar, klockan är typ bara sju” Säger Sara och tittar på sitt armbandsur.
”Nej, det är kanske lite tidigt” Håller Linda med, och skrattar lite nervöst. ”Vi är nog inte några
superbra detektiver, eller hur?. ”Nej, inte precis” Ler Sara. Stämningen känns lite lättare mellan dem nu,
mer som det brukade vara förut. ”Vi kunde bilda en detektivklubb?” Utbrister Sara plötsligt,
och rodnar sedan lite över förslaget ”Nej, jag bara skojade” Skyndar hon sig att lägga till.
Linda skrattar lite halvhjärtat till svar. ”Jo, men det är väl ingen dålig idé, jag menar, man behöver ju
inte vara barnslig bara för att man spanar lite” Säger Linda. ”Men vi kan väl i alla fall börja med att hitta
på ett namn till oss.” Fortsätter hon och stryker irriterat bort håret ur ansiktet.
”Ja…” Sara lutar cykeln mot staketet och ställer sig själv lutad mot det, medan hon tankfullt biter på en rödmålad nagel.
Linda stirrar upp i den mörknande himlen medan hon tänker så det knakar - hon brukar
visserligen ha bra fantasi, men nu står det helt still i hjärnan på henne.
”Ja, jag har det!” Sara lyser upp i ett jätteflin och ser finurligt på Linda. Nu är hennes nonchalans
helt bortblåst och hon verkar bara glad över att vara med Linda igen.
”Vadå?” Linda ser misstänksamt på henne. ”Hororna anfaller!” Jublar Sara och snurrar runt
på stället och ser verkligen helt överförtjust ut över sitt eget förslag. Linda ser först misstroget på henne,
men kan sedan inte låta bli att skratta. Sara faller in i skrattet, och i en lång stund står de där och bara skrattar.
”Du är inte klok… Du är fan inte klok, Sara” Frustar Linda och håller sig för revbenen som skriker åt henna att sluta skratta,
men ändå kan Linda inte sluta. Tillslut rinner tårarna ned för kinderna på henne, om det är
smärtan eller skrattet som gör det vet hon inte, och hon bryr sig inte heller.
När de har lugnat ner sig lite, kippar Linda efter luft och säger ”Nej, jag har en bättre idé.”
Hon ler lite halvkvävt medan hon torkar tårarna. ”Vi ska ju vara lite finurliga också, så att ingen kan räkna ut
vad det betyder direkt”. ”Ja, säg det då!” Sara ser förväntansfullt på henne, och Linda ler brett.
”Rellafna Anroroh, Ska vi heta”. Sara ser först ut som ett levande frågetecken, men sedan går det sakta upp
för henne vad Linda har kommit på. Ett glittrande leende sprider sig över ansiktet på henne och hon kväver ett gapskratt.
”Du är ett Geni, Linda!” Flämtar hon. Linda ser nöjd ut, och blinkar åt den framåtlutade,
fnittrande saken som ska föreställa hennes kompis. ”Vi är ju lite bakvända vi också, så det
passar väl bra med ett bakvänt namn” Fnissar hon och Sara håller med.
”Nu ska vi ge dem - Rellaffna Anroroh ska visa vem det egentligen är som bestämmer!”
Viskar Linda när det börjar bli dags att ge sig av. Sara nickar stumt, och ingen av dem skrattar längre.
Linda sätter sig på pakethållaren till Saras cykel, och de ger sig iväg – Iväg till Mårtens hus för att Hämnas…
När de kommer fram till Mårtens hus är det nästan helt mörkt ute. Det är oktober,
men ännu har det inte kommit någon snö, så den mörka asfalten gapar upp mot dem. De parkerar
Saras cykel inne bland träden
i den lilla träddungen en bit ifrån Mårtens hus.
”Den skulle avslöja oss långa väger, som den ser ut” Muttrar Linda och nickar mot cykeln.
”Mobbar du min cykel!?” Viskar Sara argt – men det är en låtsad ilska. ”Jag tycker att den är grym,
alldeles illgrön” Fnissar hon. ”Jodå, frän och grym och allt sådant, men den skulle avslöja oss ändå”
Konstaterar Linda, och Sara nickar. ”Men kom nu, vi kan ju inte stå här och tjafsa hela dagen” Muttrar hon.
Sida vid sida smyger de iväg, och hela tiden ser sig båda två nervöst omkring. ”Det här känns inte bra…”
Viskar Linda och torkar sina svettiga handflator på jeansens framsida. ”Nej, men vi ska inte ge upp nu,
inte när vi är så nära” Viskar Sara tillbaka. Båda två rycker till när en gråspräcklig katt far ut från
en buske rakt framför dem. ”Jävla kattskrälle till att skrämmas” Muttrar Sara efter den.
Katten vänder sina lysande gula ögon mot dem, precis som om den förstod vad de hade tänkt göra,
och slinker sedan snabbt iväg runt hörnet till Mårtens hus.
”Har Mårten skaffat katt?”
Undrar Linda förbluffat. ”Nej, det är inte deras. Det är någon krake som brukar smyga omkring här i området bara
- antagligen hemlös” Säger Sara, och tystnar sedan tvärt. ”Jaså? Och hur kan du veta det?”
Linda ser granskande på Sara, men det är svårt att se hennes ansikte i mörkret.
”Jag… Alltså, en kompis till mig bor på den här gatan, och den där katten brukar vara på deras gård också”
Säger Sara. Linda nickar. ”Kom nu, vi måste kolla om någon är hemma” Säger hon och pekar mot
Mårtens hus, som ser tyst och mörkt ut.
Snabbt halvspringer de över vägen, in på gårdsplanen och runt husknuten. Båda två trycker sig
platt mot väggen medan och lyssnar intensivt. Inget syns eller hörs. Linda ställer sig på tå och
kikar försiktigt in genom ett fönster. ”Ingen verkar vara hemma” Konstaterar hon med en blandning
av lättnad och besvikelse i rösten.
”Var inte så säker på det…” Viskar Sara, så tyst att Linda knappt hör vad hon säger.
Linda ser frågande på henne. ”Vad menar du?”. ”Äsch, inget speciellt. Kom nu!” Sara tar henne
i armen och drar iväg med henne runt nästa hörn av huset.
”Har du funderat på Hur du vill hämnas?” Frågar Sara när de återigen står lutade mot tegelväggen.
”Mjaa…”. ”Ska det föreställa ett ja?” Frågar Sara halvt irriterat. ”Nej, eller jag menar…
Jag har nog inte bestämt det än” Säger Linda trött. Hon har plötsligt ingen som helst lust att verkställa sina Hämndplaner,
hon har mest lust att åka hem och lägga sig i sin mjuka säng och sova resten av livet.
Sara suckar djupt och uppgivet, och blir sedan alldeles stel i hela kroppen. ”Vad är det?”
Frågar Linda och hjärtat börjar banka hårt i bröstet på henne. Men Sara hinner inte besvara hennes fråga.
En mörk skepnad lösgör sig från resten av skuggorna och kastar sig över Linda, som tappar balansen
och vacklar mot Sara.
”Nej! Vänta, sluta!” Hon hör Saras arga röst bredvid sig, men hon kan inte se något – någon har
slängt något över huvudet på henne, en säck eller liknande.
Linda försöker kämpa emot,
men hennes misshandlade kropp tillåter tyvärr inte det, och hon blir bortsläpad över gården.
Hon hör fortfarande Saras arga röst, men den är allt avlägsnare. Linda hör hur de öppnar en dörr,
och hon blir inknuffad genom den. Linda snubblar över något på golvet som hon inte kan se,
och ramlar huvudstupa in i väggen på andra sidan rummet. Hon hör ett hest skratt bakom sig,
sedan smäller dörren igen med en skräll.
Linda sliter äcklad av sig säcken hon har över huvudet, och slänger den på golvet.
Den luktar starkt av damm och råttpiss. Det finns inga fönster, och är alldeles kolsvart i det lilla rummet
hon är instängd i - det verkar vara något slags förråd. Ryggsäcken, är den kvar? Eller hann de ta den?
Hon famlar över det smutsiga golvet med händerna. ”Var är den, var är den?! Den MÅSTE vara här!”
Viskar hon förtvivlat. Hon känner någonting mjukt, och ja! Det är ryggsäcken. Hon öppnar den snabbt,
och längst ner i botten hittar hon den, kniven.
Hon trevar sig fram till dörren,
hittar låset, och sticker försiktigt in knivsudden i det. Hon vänder och vrider på kniven några varv,
men det händer ingenting annat än att det gnisslar och gnäller förfäligt. Linda svär ilsket och ger
dörren en hård spark, som inte resulterar i något annat än att det hugger till som av ett knivhugg i sidan på henne.
Linda sjunker uppgivet ned på en smutsig låda som står på golvet. Hon lutar huvudet i händerna
och stirrar tomt ut i luften, det enda ljuset i det lilla förrådet är en tunn springa runt dörren,
så det finns inte särskilt mycket att titta på.
Linda rycker överraskat till när hon hör några dunsar och skrik precis utan för dörren, sedan vrids en
nyckel om i låset. Linda ställer sig, så snabbt hennes kropp tillåter, upp och kisar för att se vem
som står i dörröppningen. ”Sara!” Utbrister hon lättat. ”Sch!” Väser Sara och ser sig om över axeln.
”Kom, skynda sig!” Hon sträcker farm handen och griper tag i Lindas arm, ”Kom, nu ska vi härifrån!”
Säger hon med Intensiv röst, som får Linda att genast lyda, utan att ställa någon av alla de frågor
som surrar i huvudet på henne.
De springer så snabbt som det bara är möjligt, men det går inte särskilt fort - Lindas kropp vägrar att tillåta
något sådant, hur mycket hon än försöker och vill.
Men tillslut kommer de ändå fram till den lilla träddungen och slänger sig upp på Saras cykel.
Först då märker Linda att Sara håller i en väska – en väska som hon känner igen.
”Men, Sara… är det där min axelväska?” Utbrister hon, och hejdar sig precis när hon ska sätta sig
på pakethållaren till cykeln.
”Ja, det är det. Men jag hinner inte förklara nu, de kommer säkert efter oss alldeles snart” Viskar Sara,
och hennes röst är ansträngt lugn. Men paniken finns där, den ligger och gnager alldeles under ytan.
Linda sätter sig snabbt på cykeln, och de far iväg, så fort Sara bara kan trampa med Linda bak på pakethållaren.
De cyklar hem till Sara, eftersom det är närmare än till Lindas hus. De sladdar in på gården,
och lämnar cykeln olåst. ”Kom, vi måste in” Flåsar Sara och går före upp för grusgången till
det gula radhuset. ”Det är ingen hemma, mamma och pappa skulle på någon fest, och brorsan
är väl hos sin tjej” Säger hon och låser upp dörren. Linda kliver in i hallen efter henne,
och Sara låser dörren efter dem, ”Bara för att vara på den säkra sidan” Viskar Sara, och Linda nickar instämmande.
De går in i Saras ostädade rum och Linda sätter sig på sängen och ser uppfordrande på Sara.
”Nu får du allt ta och förklara lite grann här” Säger hon bestämt.
”Jo, jag ska göra det nu” Säger Sara trött, och slänger sig också på sängen. ”Men först måste du
lova att inte bli arg!” Hon ser på Linda med sådant allvar i blicken att Linda måste tänka efter både en
och två gånger innan hon svarar. ”Ja… jag lovar” Säger hon tillslut – ”Berätta nu”. Sara nickar och börjar berätta:
”Det är alltså så att jag känner Mårten och det där killgänget han brukar hänga med ganska bra,
jag har varit med dem en hel del, faktiskt. Och förut var jag ihop med en av de yngre killarna i gänget, Stefan.
Så man kan säga att jag viste om överfallet på dig, det var liksom planerat” Sara harklar sig,
och vågar inte riktigt se på Linda, men hon fortsätter ändå: ”Så när du ringde och ville prata förut idag,
var Mårten hemma hos mig, det var därför jag var ”liite” upptagen, förstår du.”. Linda nickar,
”Jag hörde Mårtens röst i telefonen första gången jag ringde” Säger hon kort. Sara svarar inte på det,
hon koncentrerar sig på att äntligen säga sanningen, som då är svårt nog. ”Och när jag hade varit hos dig,
och vi hade bestämt om det där ”Nattliga besöket” hemma hos Mårten - så skulle jag åka hem
och hämta lite saker, vet du.
Och… Jag pratade med Mårten om det. Så han visste hela tiden om att vi skulle smyga hem till honom
och spionera, och kanske hämnas”
Sara drar ett djupt darrande andetag och fortsätter sedan vidare: ”Men jag hade ingen aning
om att han hade tänkt… Jag menar, jag visste inget om att han hade tänkt ”Göra sig av med dig nu,
en gång för alla” Som han sa” Nu sneglar Sara lite försiktigt på Linda, men hennes ansikte är helt uttryckslöst.
”Men jag har faktiskt ändrat mig - jag vill inte vara kompis med dem längre. Jag insåg att
Du är en mycket bättre vän, en sådan som man kan lita på i alla väder, vet du.”.
Linda nickar - en liten, knappt märklig nick. Sara drar fingrarna genom håret och suckar igen.
”Jag skäms så, jag borde ha insett att de var stora skithögar hela bunten. Men från det ena till det andra
- Du vet väl att jag går i karate? – Så jag slog faktiskt ner dem med några sparkar, sedan tog
jag tillbaka din väska som de snodde. Nu kan du lämna in den till polisen, och få Mårten arresterad,
eller något…” Avslutar Sara.
Linda sitter tyst
så länge att Sara börjar skruva oroligt på sig, men tillslut öppnar Linda munnen. ”Jag fattar inte
hur du kunde vara med på det, vi som har varit vänner sedan vi gick på dagis” Säger hon tyst.
”Men…” Sara ser förtvivlad ut. ”Men du verkar ju ha kommit på bättre tankar, så jag …”
Linda gör en liten paus. ”Jag förlåter dig” Avslutar hon meningen, och ett litet finurligt leende sprider
sig över ansiktet på henne. Sara ser lite häpen ut över Lindas snabba förlåtelse.
Linda brukar inte vara den som förlåter en svikare i första taget. ”Du vet: Rellafna Anroroh kan inte
sluta sitt uppdrag så här” Säger Linda och blinkar mot Sara.
”Sara blir så glad att hon kramar Linda hårt, utan att bry sig om Lindas halvkvävda invändningar.
”Men det är en sak jag undrar över” Säger Linda allvarligt, och drar sig undan från Saras häftiga omfamning
– ”Hur gick det med Niklas, killen som blev påkört?”:
”Det kan jag faktiskt svara på” Sara ler. ”Han klarade sig, och har fått komma hem från sjukhuset nu,
så det var inga värre skador han fick” Säger hon glatt.
”Tack Gode Gud, jag var så rädd att jag var skyldig till någon annans död…” Viskar Linda lättat. Sara ler,
och de kramar varandra igen.
En vecka senare cyklar Linda hem till Sara. Hon är fortfarande öm i hela kroppen, och
revbenen har inte läkt, men inget kan hindra henne från att träffa Sara just nu.
”Sara! Vet du!?”
Flåsar hon när hon har ringt på dörren, och Sara har öppnat. ”Nej, vadå?” Undrar hon sömnigt.
Då ser Linda att hennes vän är alldeles sömnrufsig i håret, och har på sig en sliten morgonrock.
”Låg du och sov?” Undrar hon och kan inte låta bli att skratta. ”Jo, faktiskt. Alla människor
stiger ju inte upp tidigt på söndagarna, som vissa andra idioter här” Muttrar Sara menande,
och släpper in Linda i hallen. ”Kom, så ska jag bjuda dig på en kopp te, jag skulle precis äta frukost”
Säger hon.
De går in i köket och Linda sätter sig vid köksbordet. Sara plockar fram koppar och häller upp te åt dem.
”Jaha? Och vad var det som var så fruktansvärt viktigt att berätta?” Undrar Sara. ”Du vet,
Mårten och de där andra killarna är ju under 18 år…” Börjar Linda, och Sara nickar.
”Så de får inte sitta i fängelse. Men de dömdes till ett års sluten ungdomsvård, och polisen lovade
att varken jag eller någon annan kommer att besväras av dem mer” Ler Linda. ”Nej, gud vad skönt”
Sara ser genast piggare ut vid tanken. ”Rellafna Anroroh är bäst” Fnissar hon, och sätter sig
vid bordet bredvid Linda. Linda ler också. ”Ja, Rellefna Anroroh har i alla fall klarat sitt första uppdrag
utan några större problem. Vem vet! Om man tänker efter lite, så kanske vi är superbra detektiver ändå…”.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | sandruskapuska - 2 jun 08 - 05:14- Betyg:  | | ahhaha rolig =) | | Rebecca_Becca - 22 aug 07 - 09:12 | jätte bra, men som sakt väldigt lång xD men det visste du ju
redan =) |
|
|
|
