Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Var inte rädd, mamma kommer snart

Eran sol går ned och kommer sedan upp igen. Men min lilla sol kommer aldrig mer tillbaka. Det är kolsvart inom mig. Inte en vind, inte en enda stjärna brinner. För stjärnorna trillade av himlen när du försvann från mig den kvällen. Nu står jag här ensam kvar, lika död som du. Skillnaden är att jag tvingas möta varje dag ändå. Det här är vad själadöd är. Jag är död, men min kropp finns kvar på jorden.

Du var mitt allt. En liten ängel med guldlockar, som aldrig besparade på ett skratt. Du var en lugn kille som aldrig bråkade eller ställde till oreda. Du var ett litet ljus. Ett ljus som jag släckte av misstag.
Den 23 december för tre år sedan slocknade din låga. Din eld brann ut och tändes aldrig igen. Trots mitt sökande och min längtan, så fann jag inga spår av dig i livet. All saknad och all skuld jag lever med dränker mig. Men man måste överleva trots att kroppen egentligen bara vill dö ut och finna frid.

Julstressen fanns vid varje husknut den kvällen. Jag hade precis kommit hem från en spelning med min orkester. Min bäste vän León hade passat dig undertiden. Klockan var sen och León önskade mig en godjul och åkte sedan hem ganska fort.
Jag mins hur kvavt det var i lägenheten. Mina lungor kippade efter luft, så utan att tänka efter så öppnade jag fönstret för att vädra. Du satt helt stilla på golvet och tittade på tv i din pyjamas. Jag drog handen genom guldlockarna och kysste dina runda kinder innan jag gick in i köket. Det var som att jag förstod vad som höll på att hända. Jag lämnade disken för att se efter om du satt kvar.
Det var som ett slag i magen när du satt där på fönsterbrädan och tittade ned mot marken. Av ren reflex så skrek jag rakt ut, vilket fick min ängel att tappa balansen. Du hann inte fälla ut dina små söta vingar innan du slog i marken.
Det gick inte att rädda dig. Fallet tog dig. Men det såg ut som att du när som helst skulle öppna dina glittrande ögon och skratta mot mig. Att allt var ett skämt. Och jag nöp mig i armarna för att vakna upp ur mardrömmen, men inget hände. Jag var kvar och snön var fortfarande lika röd.

Friskluften jag ville fylla mina lungor med kostade min älskade sons liv. Sedan den dagen har jag hållit andan. Jag offrade min ditt liv för luften därute, när jag egentligen borde ha offrat allt för dig. Vad är lite syre jämfört med att lägga näsan mot din nacke och fylla lungorna av bebisdoft? Vad är lite syre jämfört med att ha dig här i mina armar? Jag är ingenting utan dina andetag.

Tiden som följde efter din död är till stor del en minneslucka. En sådan fruktansvärd tomhet fann sig i mitt hjärta. Jag miste livsglöden och sa inte många ord i onödan. Jag uttryckte mig i mitt fiolspelande. Gatan jag bodde på fylldes av en sorgesång i moll. Som en dimma låg den över oss och täppte till.
Men en liten solstråle lyste igenom i dimman och det var León. Han fanns alltid där. Han var den enda som kunde umgås med mig. Den ende som kunde lyssna till mina upprepande toner utan att tröttna. Han satt där och pratade med mig precis som han alltid hade gjort. Och jag spelade för det mesta fram svar till honom. Ibland la jag ned fiolen på golvet för att kasta mig in i hans famn. Ibland skrek jag till honom och bad honom att lämna mig ifred. Men vad jag än gjorde mot honom, så tröttnade han aldrig.

Vintern hade aldrig varit så kall som den var då. Det spelade ingen roll hur mycket kläder jag tog på mig, jag frös ändå. Du fanns ju inte vid min sida. Jag var bestulen på ett liv. Ett ljus.

Det är lätt att bli egoistisk när man befinner sig så pass länge inne i mörkret att man glömmer bort vad ljus är. Jag var blind och ond när jag bestämde mig för att ta mitt liv. Jag kunde inte hantera sorgen du lämnade efter dig. Jag var så trasig. En trasdocka vars kropp bara var lösa trådar.
Jag mins att jag hade ett foto av dig i mitt knä och hur jag drog in djupa andetag från din pyjamas. Pyjamasen doftade ditt skratt blandat med sömn. Det blåa tyget sög upp alla de tårar som jag låtit falla. Det kändes som att du tröstade mig. Att du vecklade ut dina vingar och flög in i min famn och satte dig där för att torka bort tårarna som rann för dig. Du omslöt mig med dina vita vingar och skapade ett lugnande hölje över mig. Jag svalde den dödliga dosen, tryckte pyjamasen mot mitt hjärta och inväntade vårat möte. Men mötet fick vänta.

Jag vaknade upp på sjukhuset där León satt och kysste min hand. Han skrek av lycka när jag öppnade ögonen igen och han grät. Han grät och lät huvudet vila mot min midja. Jag skämdes så fruktansvärt. Hur kunde jag varit så egoistisk?

- Du får inte lämna mig Lucia!, grät han fram och tittade in med sina trötta ögon i mina.
- Jag tänker stanna. Nästan hela min krona har slocknat förutom ett ljus. Och det ljuset är ditt León.

Jag menade vart enda ord jag sa den dagen på sjukhuset. Där låg vi och andades tillsammans hand i hand enda tills besökstiden var slut.

När jag var helt återställd och hade skrivits ut från sjukhuset, så fick jag åka tillbaka till lägenheten igen. Inte ett ljud, Inte en rörelse förutom dammråttorna som dansade tango på hallmattan. Jag gick förbi fiolen och in mot vardagsrummet där jag stannade till framför din säng. Jag vred igång den spelade ängeln som hängde på sängkanten ovanför din kudde. Ängeln som lurade dig till sömn varje natt. Nu hade den lurat dig till en sömn du skulle vila i för alltid.
Plötsligt mitt i den ljuva musiken, så hörde jag dig skrika och jag såg dig flyga ut genom fönstret. Jag skrek ikapp med dig och slet tag i din hand för att rädda dig från att färga snön röd igen. Du tittade ned med rädda ögon och tittade sedan in i mina. Jag kunde känna hur varm jag blev. Du strålade värme från din hand in i mitt hjärta och ut i mitt blodomlopp. Jag ville dra dig upp och kasta mig om dig, men du hejdade mig. Jag hade ingen kraft kvar, bara ett lugn och en änglakropp i min hand. Du log varmt mot mig.

- Du måste släppa mig nu mamma.

Jag bara nickade och lutade mig mot dig. Jag kysste dina små händer farväl och släppte sedan taget. Det var då jag skrek ut allt jag hade. All vrede, allt hat, all smärta och all saknad for ut i nattens mörker. Inte något svar ifrån dig. Och inte ett spår eller något avtryck i snön där nere. Den här gången hann du veckla ut dina vingar min älskade. Den spelande ängeln hade tystnat och jag kysste försiktigt den hand jag höll dig i.
Det sista jag sa innan jag stängde igen fönstret den natten var:

- Var inte rädd. Mamma kommer snart…
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)
Morningmist - 3 jul 08 - 10:19- Betyg:
Så underbar.

(WOW!)
Johannamilden - 3 jul 08 - 09:55
otroligt fin&bah helt underbar! <3
Mizzbrunett - 11 maj 06 - 23:08- Betyg:
Det är svårt att hålla tårarna tillbaka . Brukar inte gråta så lätt till dikter men nu var det svårt.. !
Faktist lyckad novell. ! Super bra !!
undeer_ - 17 feb 06 - 06:22- Betyg:
kanon ! man blir verkligen berörd!
Mandis - 13 dec 05 - 04:16- Betyg:
gud va bra skrivet! jag brukar inte gråta när de e så här.. asso såna här dikter.. men nu var det svårt att hålla tårarna inne! phu.. asso ja.. har du skrivit nån mer novell ? isåfall skicka ett mail till mig så läser jag alla dina noveller! eller så går jag itne på din sida;) hehe.. tänkte inte på dte.. bra skrivet!
Cilises - 10 dec 05 - 07:08
I vanliga fall hatar jag klyshor som "så vacker, började gråta.." etc.
Men vad annat kan jag säga nu när tårarna faktiskt rinner ner för mina kinder och jag bara låter dom vara för att int förstöra stämningen. Den här var så otroligt vacker att jag inte har ord. TACK för att du lagt den och gjort min kväll
Dick - 9 nov 05 - 01:30- Betyg:
Det tog långt tid att läsa den , men det va det värt!
mariahe - 8 nov 05 - 23:19- Betyg:
Gråter, känner din sorg, fast jag inte egentligen vet hur den känns, men du skriver så fint att du bara tar mig med i dina tankar, dina känslor. Har en kompis som miste sitt barn , och jag har i dag skickat denna berättelse till henne, för någonstans finns det en djup tröst i den. Tack och Många många kramar / Maria
LadyG - 8 nov 05 - 22:21- Betyg:
jätte fint skrivet, började ju nästan gråta när jag läste den!
Kulledjur - 8 nov 05 - 20:37- Betyg:
Åh gud!! Helt underbart. Gråter nästan från början till slut!
Berörande. ;)
flickan - 3 nov 05 - 05:20- Betyg:
totalt underbar.. älskar den!!! värd mycket mer än en femma..
meantime - 2 nov 05 - 21:59- Betyg:
!!!!!!!!!!!!!!!!WOW!!!!!!!!!!!!!!!!!
a_sweet_chick - 30 okt 05 - 06:47- Betyg:
jätte fint skrivet, började ju nästan gråta när jag läste den!
Chompoo - 21 okt 05 - 06:38- Betyg:
Eran sol går ned och kommer sedan upp igen. Men min lilla sol kommer aldrig mer tillbaka. Det är kolsvart inom mig. Inte en vind, inte en enda stjärna brinner. För stjärnorna trillade av himlen när du försvann från mig den kvällen. Nu står jag här ensam kvar, lika död som du. Skillnaden är att jag tvingas möta varje dag ändå. Det här är vad själadöd är. Jag är död, men min kropp finns kvar på jorden.

Du var mitt allt. En liten ängel med guldlockar, som aldrig besparade på ett skratt. Du var en lugn kille som aldrig bråkade eller ställde till oreda. Du var ett litet ljus. Ett ljus som jag släckte av misstag.
Den 23 december för tre år sedan slocknade din låga. Din eld brann ut och tändes aldrig igen. Trots mitt sökande och min längtan, så fann jag inga spår av dig i livet. All saknad och all skuld jag lever med dränker mig. Men man måste överleva trots att kroppen egentligen bara vill dö ut och finna frid.

Julstressen fanns vid varje husknut den kvällen. Jag hade precis kommit hem från en spelning med min orkester. Min bäste vän León hade passat dig undertiden. Klockan var sen och León önskade mig en godjul och åkte sedan hem ganska fort.
Jag mins hur kvavt det var i lägenheten. Mina lungor kippade efter luft, så utan att tänka efter så öppnade jag fönstret för att vädra. Du satt helt stilla på golvet och tittade på tv i din pyjamas. Jag drog handen genom guldlockarna och kysste dina runda kinder innan jag gick in i köket. Det var som att jag förstod vad som höll på att hända. Jag lämnade disken för att se efter om du satt kvar.
Det var som ett slag i magen när du satt där på fönsterbrädan och tittade ned mot marken. Av ren reflex så skrek jag rakt ut, vilket fick min ängel att tappa balansen. Du hann inte fälla ut dina små söta vingar innan du slog i marken.
Det gick inte att rädda dig. Fallet tog dig. Men det såg ut som att du när som helst skulle öppna dina glittrande ögon och skratta mot mig. Att allt var ett skämt. Och jag nöp mig i armarna för att vakna upp ur mardrömmen, men inget hände. Jag var kvar och snön var fortfarande lika röd.

Friskluften jag ville fylla mina lungor med kostade min älskade sons liv. Sedan den dagen har jag hållit andan. Jag offrade min ditt liv för luften därute, när jag egentligen borde ha offrat allt för dig. Vad är lite syre jämfört med att lägga näsan mot din nacke och fylla lungorna av bebisdoft? Vad är lite syre jämfört med att ha dig här i mina armar? Jag är ingenting utan dina andetag.

Tiden som följde efter din död är till stor del en minneslucka. En sådan fruktansvärd tomhet fann sig i mitt hjärta. Jag miste livsglöden och sa inte många ord i onödan. Jag uttryckte mig i mitt fiolspelande. Gatan jag bodde på fylldes av en sorgesång i moll. Som en dimma låg den över oss och täppte till.
Men en liten solstråle lyste igenom i dimman och det var León. Han fanns alltid där. Han var den enda som kunde umgås med mig. Den ende som kunde lyssna till mina upprepande toner utan att tröttna. Han satt där och pratade med mig precis som han alltid hade gjort. Och jag spelade för det mesta fram svar till honom. Ibland la jag ned fiolen på golvet för att kasta mig in i hans famn. Ibland skrek jag till honom och bad honom att lämna mig ifred. Men vad jag än gjorde mot honom, så tröttnade han aldrig.

Vintern hade aldrig varit så kall som den var då. Det spelade ingen roll hur mycket kläder jag tog på mig, jag frös ändå. Du fanns ju inte vid min sida. Jag var bestulen på ett liv. Ett ljus.

Det är lätt att bli egoistisk när man befinner sig så pass länge inne i mörkret att man glömmer bort vad ljus är. Jag var blind och ond när jag bestämde mig för att ta mitt liv. Jag kunde inte hantera sorgen du lämnade efter dig. Jag var så trasig. En trasdocka vars kropp bara var lösa trådar.
Jag mins att jag hade ett foto av dig i mitt knä och hur jag drog in djupa andetag från din pyjamas. Pyjamasen doftade ditt skratt blandat med sömn. Det blåa tyget sög upp alla de tårar som jag låtit falla. Det kändes som att du tröstade mig. Att du vecklade ut dina vingar och flög in i min famn och satte dig där för att torka bort tårarna som rann för dig. Du omslöt mig med dina vita vingar och skapade ett lugnande hölje över mig. Jag svalde den dödliga dosen, tryckte pyjamasen mot mitt hjärta och inväntade vårat möte. Men mötet fick vänta.

Jag vaknade upp på sjukhuset där León satt och kysste min hand. Han skrek av lycka när jag öppnade ögonen igen och han grät. Han grät och lät huvudet vila mot min midja. Jag skämdes så fruktansvärt. Hur kunde jag varit så egoistisk?

- Du får inte lämna mig Lucia!, grät han fram och tittade in med sina trötta ögon i mina.
- Jag tänker stanna. Nästan hela min krona har slocknat förutom ett ljus. Och det ljuset är ditt León.

Jag menade vart enda ord jag sa den dagen på sjukhuset. Där låg vi och andades tillsammans hand i hand enda tills besökstiden var slut.

När jag var helt återställd och hade skrivits ut från sjukhuset, så fick jag åka tillbaka till lägenheten igen. Inte ett ljud, Inte en rörelse förutom dammråttorna som dansade tango på hallmattan. Jag gick förbi fiolen och in mot vardagsrummet där jag stannade till framför din säng. Jag vred igång den spelade ängeln som hängde på sängkanten ovanför din kudde. Ängeln som lurade dig till sömn varje natt. Nu hade den lurat dig till en sömn du skulle vila i för alltid.
Plötsligt mitt i den ljuva musiken, så hörde jag dig skrika och jag såg dig flyga ut genom fönstret. Jag skrek ikapp med dig och slet tag i din hand för att rädda dig från att färga snön röd igen. Du tittade ned med rädda ögon och tittade sedan in i mina. Jag kunde känna hur varm jag blev. Du strålade värme från din hand in i mitt hjärta och ut i mitt blodomlopp. Jag ville dra dig upp och kasta mig om dig, men du hejdade mig. Jag hade ingen kraft kvar, bara ett lugn och en änglakropp i min hand. Du log varmt mot mig.

- Du måste släppa mig nu mamma.

Jag bara nickade och lutade mig mot dig. Jag kysste dina små händer farväl och släppte sedan taget. Det var då jag skrek ut allt jag hade. All vrede, allt hat, all smärta och all saknad for ut i nattens mörker. Inte något svar ifrån dig. Och inte ett spår eller något avtryck i snön där nere. Den här gången hann du veckla ut dina vingar min älskade. Den spelande ängeln hade tystnat och jag kysste försiktigt den hand jag höll dig i.
Det sista jag sa innan jag stängde igen fönstret den natten var:

- Var inte rädd. Mamma kommer snart…
buhuu - 21 okt 05 - 02:53- Betyg:
herre gud, den är ganska så lång, jag läser den om och om igen jag tröttnar inte!
LoreOfTheArcane - 19 okt 05 - 05:05- Betyg:
Jag MÅSTE kommentera igen,
har läst den ett ANTAL gånger nu och jag blir helt kär i den.
Snälla utveckla den här!
MÅSTE ha en fortsättning.
(: Undedrbaring.
janet_mary - 19 okt 05 - 00:06
åå... vet inte riktigt vad jag ska säga, den berörde mig väldigt djupt,tänk vad fort den kan gå!
du skriver enormt bra, fortsätt så här så blir du snart en känd författare! kram
Zarathryn - 15 okt 05 - 21:59
Tusentack för alla underbara ord! Ni värmer mig i höstblåsten ^^

*mållös* =)
katinka - 15 okt 05 - 04:21- Betyg:
En stark novell. Mycket bra och välskriven.Man kan nog lugnt säga att du har talang.
Bravo!
Isabelle__ - 15 okt 05 - 01:24- Betyg:
Guud. Den var jättebra och sorlig. Jag Älskar den !
Pusshej !
-Dreamer- - 14 okt 05 - 23:46- Betyg:
åå va bra!! du är jättebra på att skriva!!
LoreOfTheArcane - 14 okt 05 - 21:54- Betyg:
UNDERBAR. Jag hittar inga ord!
Kimmy - 14 okt 05 - 10:17- Betyg:
I vanliga fall skulle jag säga att dina meningar är alldeles för korta. Korta meningar är bra ibland, som effekt, men det kan bli för mycket av det goda. Så inte i det här fallet. Man blir hypnotiserad av din text. Den är litegrann som en dikt och litegrann som en dröm. Märks det att jag älskar den?
Englabarn - 14 okt 05 - 05:03- Betyg:
Det var det absolut bästa jag läst, och det menar jag. började gråta. du skriver så himla underbart! loovar. du kommer bli nått stort zara!! Kraaaaam Linn =)
Zarathryn - 14 okt 05 - 04:35
Åh gud så gärna jag vill att ni kommenterar detta verk! Kom igen nu =)

Skriven av
Zarathryn
14 okt 05 - 04:26
(Har blivit läst 680 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord