Septemberkänslor. |
Det börjar bli kallt nu i september. På eftermiddagarna när jag går hem från skolan känner jag den kyliga vinden dra mot mina bara axlar och fladdra i linnet kring min överkropp. Det blir kallt, precis som dina känslor för mig. Varje gång jag vågar tala till dig känner jag din iskalla kyla, en slags frost som biter sig fast som fruset vatten runt mitt hjärta.
När jag ser på dig, på dina rödsprängda ögon efter allt ditt gråtande, ser jag att du tror att ingen bryr sig.
Men jag bryr mig, jag har känslor för dig. Så varför ser du mig inte, varför hatar du mig?
För att jag inte finns där när de slår sönder ditt hjärta i småbitar? För att du ser mig som en av dem som aldrig ser dig? För att jag inte vet hur jag ska hjälpa dig? För att jag inte såg dig förrän det blev för sent?
Jag minns den tid då du alltid gav mig beundrande blickar, då jag utan dåligt samvete kunde tillåta dem slå dig söner och samman. Jag minns efter sommarlovet, då mina känslor för dig blommade upp som tussilagon på skolgården i vårvintervärmen. Jag minns då Laurens föräldrar arrangerade klassfest, du ville inte vara med men var tvungen att vara där. Jag minns hur jag tittade på dig genom glasdörren, hur regndropparna gjorde din vackra kropp kall och blöt.
Jag minns hur jag drömde om att få hålla om dig, och jag minns hur jag förstörde min chans när jag låtsades hålla med mina kompisar om att du var en tönt. Jag minns hur du såg på mig med sorgsen blick och trodde att jag hatade dig, och jag kunde se på din blick att du bestämde dig för att aldrig ge mig ett varmt, kärleksfullt ögonkast igen.
Och jag minns hur gärna jag ville stoppa de som gjorde dig illa, som krossade dina drömmar om att få vara ifred, från allt som orsakade dig smärta och lidande.
Men nu ångrar jag allt jag gjorde, jag önskar att ingen hade börjat såra dig från början, att ingen fått dig tro att du inte är något värt.
Då kanske du fortfarande skulle ge mig det där varma blickarna, de som du gav mig när du fortfarande var kär i mig.
”Men nu är chansen borta”, mumlar jag.
Jag sitter på min välbäddade säng och tittar i skolkataloger, på dig. Bilden är från ettan, ditt sneda leende är så vackert där, du var inte utstött på den tiden och log fortfarande äkta leenden. Efter korten från trean kan jag se hur dina uttryck blir mer och mer miserabla, man kan se hur du känner smärta. Man kan se något blåmärke om man tittar noga, några rispor syns där också.
På kortet från sexan bryr du dig inte ens om att le, du vet att ingen tar någon positiv notis av dig, vare sig du ler eller inte.
Men allt känns så hopplöst, för jag vet att jag inte kan hjälpa sig, jag kan inte stoppa dem, som gör dig illa. Det går inte. Tro mig, jag är lika maktlös som du när det gäller den fronten.
Och jag önskar att du skulle veta att någon har brytt sig om att leta upp ditt telefonnummer, memorera det. Jag önskar att du skulle veta att jag går förbi ditt hus varje dag, bara för att få känslan av din närvaro.
Jag reser mig upp från golvet i mitt rum, en gråluddig heltäckningsmatta ligger under mina fötter. Jag tar på mig en tröja, går ut i hallen och tar på mig ett par skor, vilka spelar ingen roll.
Jag går ut. Det regnar. En regndroppe möter min hårbotten, några tusen till följer dess exempel.
Ett par vattenpölar ligger på vägen, jag lägger knappt märke till att jag råkar gå rakt igenom en av de allra djupaste, jag går bara vidare.
Några bilar kör förbi när jag ska korsa vägen när jag ska korsa vägen och väntar på grönt ljus. Jag går över vägen, genom ännu en vattenpöl, snart är jag framme vid ditt hus. Det är rött och ett radhus som alla andra runt omkring. När jag kliver genom trädgården ser jag leksaker och ett minifotbollsmål står lutad mot förrådsväggen.
När jag står utanför din dörr undrar jag för mig själv om jag riktigt vågar ringa på dörrklockan, om jag ska våga möta din blick.
Men jag plingar på. En liten pojke öppnar dörren. Hans stora, runda, gröna ögon tittar stort upp på mig. Han har likadana ögon som du har, det ser jag med en gång.
”Är Jonathan hemma?” lyckas jag fråga efter en kort tystnad.
Pojken nickar och springer längre in i huset för att hämta dig. Efter några sekunder kommer han tillbaka med dig i handen. Du tittar förvånat på mig.
”Rory, du kan gå nu…” säger du förvirrat till pojken, sedan släpper du in mig i huset och stänger dörren.
Du ser virrig ut när du tittar på mig, som om du inte riktigt vet vad du ska säga eller göra. Vi bara tittar på varandra en lång stund. Jag tittar på dina stora, gröna ögon, de som är så lika den lilla pojken som öppnat dörren. Ditt mörka hår som spretar ut sig i luften är så vackert.
”Vad har fört dig hit?” frågar du strikt efter en liten stund.
”Jag…” börjar jag, men tystnar och biter mig i läppen. ”Dig”.
”Jag?”
”Jag vet att jag borde sagt det för länge sen, men…” klämmer jag fram. ”Jag gillar dig”.
”Gör du?” säger du, jag ser tydligt på dig att du tror att det är något fånigt skämt jag och mina vänner hittat på.
”Jag har känslor för dig, ja”, säger jag.
Du ser helt platt ut. Du frågar om vi kan gå ut. Jag säger ja och vi går ut i regnet. Vi båda älskar regn, det gör vi verkligen.
Du berättar att du fortfarande gillar mig, även om det inte ser ut så längre.
Vi sätter oss i en park och blir regnade på och pratar riktigt länge. Jag känner att den bästa stunden är nu och jag vill att du aldrig ska bli lämnad ensam igen.
I don’t mind spending every day
Out on your corner in the pouring rain
Look for the boy with the broken smile
Ask him if he wants to stay a while
And he will be loved
He will be loved
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NeelyNelly - 23 jan 07 - 01:58- Betyg:  | | jättebra!!! |
|
|
|
