Kärlekens styrka |
Tengel Laugner var byns enda smed, trots hans skickliga händer
tjänade han sällan ihop mat som räckte till hela familjen .
Han ansågs vara en kall och hård man, men de människor som stod honom närmast
visste att han innerst inne hade ett hjärta av det renaste guld.
Utsidan gjorde honom skygg för andra människor, ansiktet var ärrigt från alla de strider han deltog i när Tengel var ung.
Han hade grått skägg som sträckte sig ned mot bröstkorgen, och ögonen lika bleka och färglösa som den sönderskurna huden.
Han levde tillsammans med sin älskade familj som bestod av Zeina, Tengels kära hustru, och de två livliga pojkarna Egil och Nejal som var familjens enda barn.
Trots stränga regler gav familjemedlemmarna mycket omsorg och kärlek som de kunde skänka vidare senare i livet.
De lilla trähuset de bodde i låg djupt inne i skogen på östra sidan av Island med träd så täta att inte ens hustaket syntes till.
De flesta fönstren var igenvuxna,och bestod av långa grässtrån som täckte det mesta av huset.
Den minsta lilla skymt de kunde se från bakgården var enbart breda träd med mäktiga blad som sträckte sig mot himlen.
Bortsett från familjen Laugners lilla trähus bestod de andra husen av övervåningar i det dyraste träet och färger så vackra att nästan Tengel själv fällde en tår.
Mat hade de flesta i byn gott om, från kött till nybakat bröd, detta skulle givetvis kosta en förmögenhet för familjen Laugner att köpa,
så därför jobbade alla hårt i hopp om att pengarna skulle räcka till åtminstone en matbit per familjemedlem,
dagarna var oändligt slitsamma och ovanligt långa, både dag och natt slet Tengel som ett plågsamt litet djur.
Men trots de hårda arbetsdagarna anlände han ofta hem med mindre förmögenhet än vad familjen hoppats på.
De allra rikaste människorna i byn hade vatten så rent och klart att självinsikten tog över dem och de vägrade så småningom
att bjuda med sig på den minsta lilla droppen som kanske skulle rädda livet på någon familj som törstade ihjäl.Detta var något som gjorde Tengel ursinnig,
men inte kunde göra något åt, han var en av de fattiga, de hjälplösa.
Dagen efter, när solen precis stigit, gav sig Tengel iväg,
han kysste sin vackra fru på kinden medan hon sov som en bedårande ängel vid den öppna spisen ,
därefter sa han adjö till barnen som han inte visste om han skulle träffa igen.
Tengel var osäker på om han skulle klara dagen ut levande,
varje dag var en lek med själva djävulen brukade Tengel säga när ilskan förstummat hans hjärta.
Arbetsdagen gick bättre än vanligt, trots snöstormen som gjorde händerna stela och fingrarna alldeles orörliga,
var det många kunder som gav ett mynt eller två för mycket för Tegils underbara verk,
han kände sig stolt över sig själv och det han åstakommit under dagen och kunde inte låta bli att lee lite smått för sig själv
innan han började färden hemåt i den iskalla vinterkylan.
Där gick han, i mörkret och försökte hålla sig varm även fast
det var lönlöst, kroppen var som förstelnad, det enda som fick honom att inte ge upp var familjen som låg honom varmt om hjärtat, aldrig skulle han släppa taget om dem.
Efter en lång tids vandring såg Tengel äntligen sin räddning. Han var hemma.
Det tjänade sig visst att arbeta i snöoväder trots allt tänkte Tengel för sig själv samtidigt som han försökte nå dörrhandtaget med sina darriga snötäckta händer,
nu när vintern anlänt var det enda som syntes, skorstenen och bitar av hustaket, allt det andra var begravt i snön.
Han öppnade dörren och slängde sig in från snöovädret, alldeles utmattad och fick nästan ingen kontakt från omvärlden alls,
han hörde bara smärtsamma skrik och såg Zeinas suddiga ansikts konturer innan ögonen föll ihop och allt blev becksvart.
"Kommer han att klara sig" sa en förväntansfull röst,
Tengel kände en varm och mjuk hand röra sig längst hans iskalla kind, sedan över läpparna.
Han öppnade de färglösa känslofulla gråa ögonen och såg framför sig Zeina som log brett likt en ängels himelska leende,
ögonen var som alltid kristallklara med ett blått djup som alltid skulle finnas där.
- Vi trodde nästan du skulle lämna oss, sa Zeina med en röst lika ljuvlig som fösta gången de träffats , rösten som fick Tengel att smälta inifrån.
-Jag skulle aldrig lämna er, ni är mitt liv.Tengel talade från hjärtat, hans själ var otroligt äkta och glänste lika starkt som solen,
även fast det yttre sa människorna i byn en annan sak.
Orden han sa fick honom att tänka till och förstod att han inte kunde leva utan sin familj, aldrig någonsin.
Han försökte ställa sig upp men det tog inte lång tid innan han föll ihop lika snabbt igen, huvudet värkte och smärtan var outhärdlig.
Men han tröstade sig av förmögenheten han tjänat, han gav pengarna till Zeina som la alla glänsande mynt under det halv ruttna trägolvet, deras hemliga gömma.
Hon slängde på den handgjorda mattan så att gömstället inte skulle bli upptäckt, de behövde verkligen mynten för att överleva.
Tengel mötte Zeinas ögon, de blev allt större och vackrare när hon log, han ville titta på henne i evigheter men tröttheten tog över hans kropp,
ögonen föll ihop och allt blev svart.
Tengel vaknade av kylan som på något sätt smygit sig in i huset,
det var iskallt, han satte sig upp och märkte till sin förvåning att dörren stod på vidgavel.
Han sprang med bestämda steg mot dörren och kände att ilskan började koka.
Han skrek på Zeina samtidigt som han sprang förrvirrad runt huset, ingen svarade,
allt var knäpptyst inte ens skratten av Egil och Nejal hördes. De som aldrig kunde vara tysta.
Tengel skrek vansinningt och föll ner på knä, det kunde inte vara sant. Hans älskade familj sitt hjärteblod, var borta.
Mitt i de smärtsamma tårarna såg han i ögonvrån något som fick honom att stelna till. Det var ett fotavtryck,
alldeles för stora och spetsiga för att vara någon från familjen.
Att han inte förstod det föränn nu, det fanns bara en man som hade sådana enorma fötter och förde en hemsk känsla av besatthet.
Det var Aslög, den bittra soldaten som stridit för kungen och mot Tengel, det var därför huden var sönderskuren och alldeles förstörd,
när Aslög fick besked av Zeina att hon inte ville gifta sig med honom blev han ursinning och hotade henne att han skulle ge sig på Tengel som var alldeles hjälplös, det var precis det han gjorde, skar sönder ansiktet på honom.
Aslög trodde att Zeina skulle lämna Tengel när ansiktet var förstört. Men han hade fel, det var insidan hon var förälskad i, inte det yttre.
När Aslög fick reda på att hon aldrig skulle gifta sig med honom gick hans dröm i kras.
Så då bestämde han sig för att fångata hela familjen, och tvinga Zeina att gifta sig med Aslög vare sig om hon ville eller inte,
han var en känslokall man som bara tänkte på sig själv, han fick alltid som han ville, men inte denna gång.
Tengel skulle aldrig släppa taget om sin familj, han skulle strida mot sin ärkefiende till det sista andetaget och äntligen få den frihet de alla förtjänade,
en hämnd som enbart hungrade efter blod.
Han bestämde sig för att rida till Aslögs borg där de förmodligen hölls som fångar. Tengel slet på sig den skinande rustningen som han inte använt på många år,
konstigt nog passade den perfekt, han speglade sig ihjälmen och mötte ansiktet han fruktade allra mest. Tengel som förut sett riktigt stilig ut, var nu motsatsen till det.
Ögonen sjönk ihop allt mer när han skådade det Aslög gjort mot honom.
En smärtsam tår föll nedför Tengels kinder samtidigt som han satte på sig hjälmen och förberedde sig på färden till Aslögs ondskefulla borg.
Han öppnade dörren och andades in den kalla luften som kylde ner näsan, det gjorde förskräckligt ont att bara andas.
Stormen hade lagt sig ganska snabbt i tanke på ovädret dagen före, men kylan satt fortfarande kvar i luften.
Snön låg som ett brett silvertäcke längst gården, det glittrade underbart i solens vackra sken,
nästan så att Tengel var tvungen att kisa för att undvika det starka ljuset som reflekterade i den eleganta snön.
Tengel gick med bestämda steg mot stallet där hästen Liyla väntade. Under hö lasset som täckte nästan hela stallet låg det glänsande svärd och olika sorter av spjut i en stor hög,
även en liten dolk som Tengel hade gömt under rustningen. Han plockade på sig alla vapen han tillverkat och hoppade upp på Liyla den vita fullblods hästen som skulle bära honom mot Aslögs borg.
Han färdades genom snön som smekte Liylas sköra hovar långsamt.
Han visste att det inte skulle vara lätt att övervinna Aslög alldeles själv så Tengel beslöt sig för att rida genom Lidentorp en by som låg lite i utkanten,
men där Tengels trogne vän Baldur var bosatt. De hade inte träffats på många år, Tengel ville inte visa sitt söndeskurna ansikte för någon annan än hans familj,
han skämdes så fruktansvärt mycket. Men nu kunde han inte tiga, inte längre. Vänskapen de hade var något unikt, han behövde verkligen Baldurs hjälp nu.
Han kunde bara hoppas på att han ville ställa upp för honom trots hans ansikte.
Tengel tog mod till sig och steg av Liyla, han knöt fast henne med repet som han hittat i stallet,
hoppas det håller tänkte Tengel tyst för sig själv samtidigt som han oroade sig över vad Baldur skulle säga när deras ögon möttes för första gången på flera år.
När det hållbara repet satt fast, tog Tengel av sig hjälmen.
Han vände sig om lite tveksamt och mötte till sin förvåning Baldur som inte alls var sig lik.
Han som förut varit en mager osäker litet barn, hade nu förvandlats till en lång och bredaxlad man,
ingenting var sig likt bara ögonen, dom där blåa lekfulla ögonen som Tengel aldrig skulle glömma, de som var fastklistrade i hans hjärta.
Båda var tysta, bara ljudet av hästarna som gnäggade i bakrunden hördes, Tengel var just på väg att öppna munnen när han blev avbruten av Baldur som ville ta reda på vem mannen med det hemska ansiktet verkligen var.
- Får jag fråga, vem är du, och vad gör du här?
Rösten som för år sedan låtit så barnslig och omogen hade bara på några år förvandlats till en mörk och självsäker röst,
Tengel började nästan tvivla på att det verkligen var Baldur, men de klar blåa ögonen kunde inte ljuga, det var han.
Tengel tvekade lite innan han svarade med en osäker ton.
- Du kanske inte ser vem det är , men det är jag, Tengel.
Baldur kollade lite snett på honom innan ansiktet sjönk ihop och ögonen blev tårfyllda.
Han sprang fram till Tengel och kastade sig i hans armar
- Vad har de gjort med dig? Viskade Baldur, rösten som förut låtit manlig var nu alldeles sprucken och förtvivlad.
Tengel kunde inte låta bli att fälla en tår han också, det var så många känslor inblandade.
Vissa var faktiskt glädjetårar över att äntligen fylla det svarta tomma hålet han känt så länge med glädje.
Glädje av att äntligen få tillbaka vännen han länge beundrat och saknat oändligt mycket.
Han försökte tala så bra han kunde, även fast det var det svåraste han gjort.
- Det är Aslögs fel, och nu har han fångatagit min familj,
tänk om jag aldrig få återsee dom igen?
- Om du vill ha min hjälp så ställer jag upp.
Baldur tvekade inte ens, han var beredd att strida mot Aslög även om det skulle leda honom till döden.
Han samlade ihop en grupp män som mer än gärna ville hjälpa till att övervinna honom,
Aslög, den onde soldaten som förstört många liv för människorna i byn. Även tagit livet av många familjer som vägrade slava under hans namn,
kallblodigt dödat och slaktat flera oskyldiga och hjälplösa människor som bara bad om lite vatten .
Det fick inte fortsätta, Aslög skulle dödas.
Snart var alla samlade, det fanns tillräckligt många människor som behövdes för att övervinna den ondskefulla Aslög och frita Tengels familj.
Han skulle stupa, det var alla säkra på. Dagen började lida mot sitt slut, och mörkret föll snabbare än väntat,
de skulle upp tidigt nästa morgon så alla gick och la sig, oroade över hur morgondagen skulle sluta, skulle godheten äntligen segra.
Eller hade människorna i byn för stora förhoppningar på något som var omöjligt att uppnå?
Tengel lät ögonen falla ihop och somnade i rädslan över att aldrig möta familjen han delade sitt liv med.
Morgondagen var nu kommen och allt gick förvånadsvärt bra. Alla vapnen var i bästa skick och glänste vackert mot snön.
Värmen började anlända och snön smälta. Alla hoppade upp på de vackra hästarna som skulle föra dem till Aslögs borg. "Nu gäller det"
skrek de alla till varandra som en sorts uppmuntran.
Byn var snabbt bortom synhåll, konstigt nog stojade och skämtade de stridsgalna människorna, det var bara Tengel och Baldur som visste vad som verkligen väntade dem,
mannen som hade hjärtat av ren ondska, själen som bestod av luft. Det var Aslög, han var en sådan människa.
Några av männen skulle aldrig mer få återsee sina familjer, sina älskade fruar och barn.
Mitt i allt tänkande tvärstannade Baldur och pekade med skräcken i ögonen på borgen som låg vid en bergsslutning.
Den största borgen Tengel någonsin skådat. Den var mörkgrå,
nästan svart med stora stenar som krävde slavarbete att lyfta. Porten var av det vackraste träet,
och lika stor som halva borgen. Utanför stod det vakter med de dyrbaraste rustningar och hållbara hjälmar.
Det var inget att jämföra med Tengels slitna gamla rustning som skulle falla ihop bara om något nuddade vid honom.
Tur nog hade männen erfarenhet av att strida och de skickligaste spjuten.
Även Baldur som faktiskt var skytt en väldigt duktigt sådan.
Förutsättningarna såg väldigt ljusa ut, men de kunde inte ta ut segern i förskott,
kanske hade Aslög gömda skyttar krypandes i träden som skulle attakera dom vilken sekund som helst.
Han var slug den där Aslög . Efter en lång stunds betänktetid kom till sist alla männen överrens att avvakta till solen gått ner och mörkret vilade över borgen.
På så sätt skulle de kunna överraska Aslög och ta hem striden.
De gömde sig bakom ett enormt träd som täckte både hästarna och männen.
Alla var på sin vakt och beredda på det värsta. Mörkret hade anlänt och det var dags att börja striden.
Baldur tog upp sin lands och smög sig närmare soldaterna som halvsov utanför borgen.
Han la all sin kraft och siktade på en av vakterna samtidigt som Tengel höll stadigt i sitt spjut. De tittade på varandra,
nickade sedan kastade de spjuten med en sådan kraft att de nästan höll på att tappa balansen och ramla.
Vakterna låg livlösa på stengolvet, med ett spjut i hjärtat. Baldur vinkade fram de andra männen som smög nedför kullen.
Porten in till borgen var enorm. Tengel sträckte fram sin kalla hand mot porten,
alla hjälptes åt att få upp porten som var alldeles orörlig. Till sist efter många försök lyckades de äntligen.
Porten var öppen , men till männens förvåning syntes inte en levande människa till. Baldur gick in först, det var magiskt vackert,
varje fotsteg ekade i salen, golv som bara en förmögen kung skulle ha råd med, vackra röda färger som passade perfekt in med mattorna, allt var gjort av det dyraste matrialet.
Männen blev som förtrollade av borgen, aldrig hade de sett något liknande, något så vackert. Mitt i allt tänkande såg Tengel något i ögonvrån. Det var Aslög.
Han stod längst upp i trappen och bara hånflinade. Alla männen drog snabbt upp sina svärd och spjut som de skulle försvara sig med,
men Aslög såg inte det minsta besvärad ut, som om han inte var det minsta rädd för döden.
- Jag visste att vi skulle få besök, Zeina är för tillfället inte här, om det var hon du letade efter.
Vilka oduglingar du hittat Tengel, jag visste väl att du inte hade modet att möta mig själv.
Du har inte förändrats det minsta.
För sekunden ville Tengel bara slänga sig på Aslög och kasta ett spjut rakt i hans tomma okänsliga hjärta.
Men ännu var inte rätta ögonblicket att strida. Han tog sig samman och började tala, lidande.
- Släpp Zeina och barnen. Det är mig du vill göra illa.
De är oskyldiga.
Hånflinet förvandlades till ett vansinnigt skratt.
Aslögs ögon mörknade precis som han vore helvetets furste. Onskan bara lyste klarare om honom.
Skrattet som för sekunden låtit så obarmhärtigt sjönk ihop.
- Jag utmanar dig att strida till det sista andetaget,
Om du lyckas ta död på mig lämnar mina vakter tillbaka din familj,
men om jag vinner är Zeina och barnen mina och det finns inget du kan göra för att få dem tillbaka.
Tengel såg i ögonvrån två vakter som förde ut Zeina och barnen till salen.
De hade slitna kläder och revbenen stack ut på både Nejal och Egil.
Ingen mat hade de fått av Aslög, han hade låtit dem svälta.
När Tengel mötte Zeinas ögon bröt ilskan ut, och han kunde inte kontrollera sig själv.
- Jag godtar utmaningen och försäkrar dig om att innan dagens slut vandrar jag härifrån med min familj,
spottar på din döda kropp som ligger livlös på golvet, ett riktigt blodbad.
Du kommer att vara bortglömd och obrydd när alla inser vilken ynkrygg du egentligen är.
Aslög såg besvärad ut, Tengel kunde ana rädslan i hans ögon.
Männen stod vid sidan om, oroliga och tysta. Till och med Baldur såg skräckslagen ut
samtidigt som han drog Tengel bakåt, hastigt
- Är du helt från vettet, tänk om Aslög vinner ?
Baldurs röst var alldeles uppriven och förstörd.
- Då är det erat jobb att frita dem, föra min familj i säkerhet det är allt jag ber dig om .
Att ge dem trygghet.
Tengels röst var så bestämd att Baldur visste att vad han än sa skulle det inte förändra något,
Tengel hade bestämt sig. Efter midnatt skulle den kallblodiga striden börja, striden utan återvändo
Solen började blekna och blev allt mer osynlig. Snart la sig mörkret i takt över ondskans borg,
alla tjänstemän vakter och Tengels män samlades utanför porten för att förbereda striden.
Kalla blickar gjorde Tengel nervös, vem försökte han lura.
Han skulle förlora, sin frihet och sin familj som betydde mest för honom.
Porten öppnades med ett ljud som gav kalla kårar längst ryggraden.
Ut kom Aslög, han bar sin svarta rustning, i sin hand höll han ett svärd som strålade ondska även fast mörkret gjorde det svårt att se,
Aslög gav Tengel en sylvass blick och ett leende som fortfarande besökte honom i de värsta mardrömmarna.
Hånflinet talade utan ord, det var dags att börja stiden.
Tengel slet på sig hjälmen och bad att han skulle klara sig ur striden levande.
Aslögs hjälm var svart och han föreställde djävulen, fast värre.
Tengel höll stadigt om svärdet som skulle bli hans räddning,
Aslög stormade mot honom, men Tengel vek undan och han föll till marken,
klumpig som Aslög var började han bara skratta, ställde sig upp och sopade av sig det mesta av smutsen som fastnat, med händerna.
Han var irriterad, men höll sig endå i skinnet.
Tengel attackerade Aslög när han försökte sopa bort smutsen som satt fastgjuten i rustningen.
Tengel höll ett hårt strypgrepp om halsen och för fösta gången på mycket länge kände Tengel äntligen att han var på väg att övervinna Aslög,
men som alltid hade han fel, fruktansvärt fel.
Aslög lyckades sparka bort Tengel som flög som en livlös liten fågel på det iskalla stengolvet ,
han tappade svärdet som försvann långt in i mörkret. Ena låret var täckt av blod,
på något sätt hade Aslög lyckas skära honom så djupt att blodet bara forsade längst benet som inte gick att röra. Smärtan var outhärdlig.
Baldur som var på väg att ingripa stoppades av vakterna som hotade honom med livet.
Zeina och barnen kunde inte göra något annat än att titta på när den älskade maken och omsorgsfulla fadern gav sitt sista andetag,
innan döden var beredd att hämta honom.
Tengel visst nu att ögonblicket var inne, att han skulle förlora.
Aslög stormade mot honom, men Tengel visade inga känslor alls, som om han redan var död, inuti.
Det han inte kunde blunda för var Zeina,
De möttes med ögonen som var tårfyllda och blodröda. Han ville inte se henne lida. Plötsligt tog Aslög tag i Tengel med sin ena hand,
men han släppte inte blicken, Zeina gav honom styrkan att fortsätta, trots smärtan som tyngde ner hans värderingar om livet.
Mitt i alla tankarna kom Tengel i håg dolken som han gömt i skon för tillfällen som detta. Aslög och alla hans vakter började applådera och hurra precis som om segern var hans,
men ännu var striden inte över, Tengel sträckte ena armen mot skon, och fann dolken med de blodiga fingrarna, trots storleken var bladet vasst nog att tränga sig igenom Aslögs rustning.
Tengel tog till all den kraft han hade kvar i kroppen och skrek så att det ekade mellan väggarna.
Dolken träffade rakt i hjärtat på Aslög som föll till marken med en smäll .
Blodet rann kratfullt nedför den livlösa kroppen, andetagen bleknade sakta bort och ögonen tappade sin mörka färg.
Han drog Tengel mot sitt håll , hostade som hastigast innan han sade :
- Vi möts snart igen, vänta du bara.
Det var Alögs sista ord innan ögonen föll ihop och han blev uppslukad av världen. Må mörkret välkommna dig tänkte Tengel tyst för sig själv, samtidigt som han smålog.
Vakterna släppte Zeina och barnen, de stormade mot honom och föll i Tengels öppna armar, han kysste dem alla kärleksfullt på pannan och lät lyckan tala genom tårarna.
De red hem tillsammans under stjärnorna som lyste lika klart som kärleken mellan familjen.
För första gången var ondskan besegrad, och familjen Laugner kunde äntligen få leva i lycka,
Strävan efter att få leva i frihet var äntligen kommen
de hade all frihet i världen
nu när de hade varandra.
|
|
|
|
