Stina (skolarbete tema 1700-tal) | del 3 |
Hon sa för första gången någonting. Hon sa ”mor”. Jag torkade hennes tårar men de kom bara fler. Jag frågade henne vad det är som hänt, vad det var som fick henne så ledsen. Hon torkade sina tårar och sa sedan ”min familj”… sedan tvekade hon några sekunder. I generationer har alla kvinnor i min familj misstängts för häxeri. Hon tvekar igen. Dagen då jag kom hit så hade jag blivit utslängd hemifrån. Jag fick inte komma tillbaka. Mor var med barn och hon hade inte råd att försörja mig och alla dom andra. Efter som jag var äldst så tyckte mor att jag skulle klara mig bäst ensam. Jag såg att mor hade tårar i ögonen sa on sedan började hon gråta igen mellan snyftningarna sa hon jag gick mot torget, Men ändrade mig och gick tillbaka. Jag möttes av en hemsk syn. Vårat hus var nedbränt och det fans inget spår av någon i familjen. Hon suckade sedan sprang jag hit sa hon. Hon snörvlade och grät tills jag trodde att hon somnat. Efter ett tag somnar jag.
12/september-1749
När jag vaknade låg inte Stina bredvid mig längre. Jag gick ner till nedervåningen och kollade om hon var där. Jag tände några stearinljus, det var dock det enda ljuset för solen hade inte gåt upp än. Jag gick upp för dom tretton trappstegen till vinden och in i rummet igen. Jag gick fram till Stinas sängkant och satte mig. Jag tog ett djupt andetag och lyfte på täcket men hon låg inte där. Jag kände att en tår rann ned för min kind, men jag torkade snabbt bort den när jag hörde att Jeanette vaknade. Hon såg på en gång vad som var fel. Vi väckte Emili. Vi gick inte ut och letade, det var lönlöst. Vi gick ner i köket, ingen sa ett ord, vi kokade välling som vi tog upp till höskullen. Jag värmer mina händer på muggen och kollar ut mot åkrarna. Jag såg solens röda kant titta fram långt, långt borta. jag började gråta igen med tanke på Stina. Jag kände en krypande känsla i kroppen som om jag ville rymma ifrån mig själv när jag såg tårar rinnande ner för deras kinder.
15/december-1761
jag har nu funnit dagboken igen! Dagen då Stina kom tillbaka. hon sprang över åkern vackrare än någonsin. Vi båda är nu lyckligt gifta, och hon höll en liten flicka i handen, jag antog att det var hennes dotter. Marie hette hon –döpt efter mig. Marie var lika vacker som sin mor. Stina ler med sina röda läppar, och alla vi som då var flickor flyger som flickor in i hennes famn.
Slut. Av: Isa Lindström <2006>
|
|
|
|
