Häxförbanelsen [del6] |
Peter släppte min hand och Mildred drog mig bort från dom två slagskämparna. Peters far såg ut som en tomat i ansiktet. Jag gömde ansiktet i händerna. Plötsligt hördes ett skrik. Jag tittade upp Mikael låg på golvet med blodet rinnande från näsan med ena armen böjd upp på ryggen och med Peter sittande med ett knä i ryggen på honom. Plötsligt fick Mildred talförmågan tillbacka. ”Ni två släpp varandra nu!” sa hon argt. Peter gjorde som han blev tillsagd. ”Amelia ta med Peter i i köket och tvätta av honom. Jag tog Peter i handen och drog med mig honom till köket. ”Du var fantastisk” sa jag så fort vi kom in i det tomma köket. Peter nickade. Jag tog fram en tvätt lapp och varmt vatten och började tvätta Peters små sår. Peter höll hela tiden blicken ut genom fönstret. När jag var klar gick vi ut till hans föräldrar. ”Amelia kan du komma och hjälpa oss Mikael vill inte sluta jämra sig!” sa Mildred. ”Visst jag kommer” sa jag. Jag började gå upp för trappan. Mikael låg i sängen och jämrade sig högt och ljudligt. ”Mikael om du inte slutar jämra dig så kommer jag att se till så att du får något att jämra dig för” sa jag. Mikael tystnade direkt och jag kunde gå där ifrån. Jag gick nerför gick trappan och in i vardags rummet där Peter och hans far satt. Jag gick och satt mig bredvid Peter ”Jag vet varför jag har krafter min mor är en häxa” viskade han i mitt öra. ”Far har lovat att han aldrig mer ska vara elak mot personalen eller häxor eller Anna” sa han. Peters far nickade. ”Vi måste hjälpas åt att komma hem” viskade han i mitt öra. ”Vi går ner till sjön” sa han till sin pappa. Vi öppnade dörren och började gå mot sjön. ”Peter jag hittade armbandet med stenen på” sa jag. ”Gjorde du tyckte du om det?” frågade han. ”Ja det gjorde jag verkligen det är underbart” sa jag. Peter log. ”Tack” sa han. Jag tog hans hand och kramade den. Vi var nere vid sjön vi tittade ut mot vattnet och solnedgången. Peter släppte min hand och ställde sig framför mig med armarna på mina axlar. ”Amelia” sa han. ”Ja” sa jag. ”Om jag ger dig mina krafter så att du kan åka hem lovar du att bekämpa Birgitta i din egen tid?” frågade han. ”Peter du ska väl följa med tillbacka?” stammade jag fram. Jag var rädd att han skulle lämna mig. ”Nej Amelia det gör jag inte. Jag kan inte lämna min familj igen” sa han. ”Så det här är slutet?” viskade jag. ”Nej Amelia jag gillar dig fortfarande som en syster” sa han och la armarna om mig. Jag slet mig loss från Peter. ”Nej Peter jag kan inte lämna dig” skrek jag. ”Amelia vi tillhör två olika världar” sa han. Tårarna brände som eld bakom ögonlocken. Bilder åkte förbi Peter och jag skrattande, pratande och gråtande. Jag skulle inte klara mig utan honom. Tårarna trängde fram och rullade nerför kinderna. ”Amelia gråt inte snälla” bad Peter. ”Hur ska jag kunna låta bli” skrek jag. ”Jag trodde vi hörde ihop” skrek jag. Peter slog ut med armarna. ”Amelia jag älskar dig men jag måste stanna. Tror du inte jag vill återvända med dig?” sa han. Jag gick bort och slog armarna om honom. Peter kramade mig. ”Jag vill följa med dig” viskade han. ”Men det finns en del saker jag måste göra innan dess” viskade han. Jag snyftade. ”Jag kan stanna kvar” viskade jag. ”Jag ska besöka kullen där jag blev fängslad i medaljongen” sa han. Jag nickade. Peter släppte mig och började gå. Jag följde tyst efter. Peter svängde av på en liten slingrig stig. Jag kände igen platsen. Plötsligt slog det mig. Det var den här vägen jag hade sprungit i en av mina mardrömmar. Plötsligt trillade Peter. ”Aj”. Jag ställde mig på knä bredvid honom, hans knä var blodigt och smutsigt. Jag rev av en bit av min klänning och knöt den runt hans knä. Plötsligt skrek Peter till ”Ner”. Han tryckte ner mig mot marken. Plötsligt förlorade han medvetandet. Jag kravlade bort från Peter och tittade up. Det var en gren. Den var förhäxad och slog hårt på Peters rygg. Jag höjde handen och mumlade en mot förbannelse. Grenen stelnade till. Jag sprang fram till honom. Han hade ett djupt jack i backhuvudet och en massa rispor i ansiktet. Jag la handen mot hans panna och började låta magin flöda in i hans kropp. Jacket slöt sig och risporna läckte. Peter öppnade ögonen och tittade på mig. ”Hej” viskade han. Peter höjde sin hand och la den på min kind. Jag hjälpte honom up. ”Jag har betet mig som ett svin mot dig. Kan du förlåta mig?” frågade han. ”Ja det kan jag” svarade jag. Peter log. Han tog min hand och vi fortsatte. I drömmen hade jag följt en skugga. Jag tittade mig hela tiden omkring utan att upptäcka någon skugga. Vi kom fram till berget. Peters kropp skälvde till och han föl till marken. Jag slängde mig på knä bredvid honom. ”Peter?” sa jag oroligt. Bakom mig hörde jag ett hårt skratt. Jag vände mig häftigt om. Där stod Birgitta. ”Tack för det lille vän” sa hon och gick fram till Peter och petade till honom med foten. ”Det var du” sa jag. ”Du var Peter hela tiden” Jag ställde mig upp. ”Nästan hela tiden min vän” sa Birgitta. Hon började rabbla en ramsa. Jag tittade mig omkring. Birgitta höjde händerna mot himlen. En grön ljuspelare steg upp mot himlen. Runt omkring oss började det röra sig. ”Välkommen systrar!” sa Birgitta. ”Den här gången vill vi ha en ärlig match Birgitta så flytta tiden till hennes tid!” sa en häxa. ”Visst” sa Birgitta. Hon började rabbla en ramsa. I nästa ögonblick var vi i min tid. ”Vad begär deltagarna?” frågade en puckel ryggad häxa. ”Jag begär flickans krafter” sa Birgitta. ”och pojken Peters liv” sa hon sedan. ”Jag begär att Peter får sitt liv tillbacka och att staden blir normal igen” sa jag. ”Kan de tävlande ställa sig i position” ropade häxan. Jag ställde mig mitt emot Birgitta. Jag stack handen i fickan och drog upp medaljongen. Jag hängde den om halsen och höjde mina händer. ”På era platser börja” ropade häxan. Jag kände nåt i mitt sinne. ”Anfall” ropade jag. En isblå stjärna sköts fram mot Birgitta. Hon höjde handen och min stjärna slocknade. ”Kan du inte bättre?” frågade hon. Jag visst inte om jag kunde det. ”Min tur” sa Birgitta Hon höjde handen och ropade ”Djävulen” En liten röd pil kom flygande. Jag slängde mig ner på marken och pilen missade. Djävuls pil var ett av dom starkaste angreppen som fanns. Om Birgitta kunde det skulle jag aldrig kunna slå henne. ”Amelia” rösten jag hörde fanns inuti mitt huvud. ”Amelia hur svårt ditt motstånd än må vara. Hur hopplöst det känns. Hur mycket enklare det hade varit att bara ge upp. Hur mycket man än vill att det ska sluta. Så måste du resa dig upp när du har trillat. Bara fortsätta kämpa. Fortsätta kämpa när det känns svårt. Fortsätta vara den du är. Fortsätta leva för dom som älskar dig och för dom du älskar.” Jag visste inte vem rösten tillhörde. Jag tittade på Peters livlösa kropp, och insåg att det var han som pratade med mig genom tanken. Det hade inte varit Birgitta hela tiden. Det var efter att han hade pratat med sin far. Birgitta hade tagit kontroll över honom. Hon sa att hon inte älskade mig det var för att hon ville vara säker på att jag skulle slåss för Peters liv. Nu visste hon vad jag kände för honom. Han hade varit i hennes våld länge säkert ända sen han var fast i medaljongen. Men ibland var det inte hon som talade utan Peter. Han kunde inte säga att hon hade honom i sitt våld för det visste han inte. Varje gång han hade sagt att han älskade mig eller hade sagt hur mycket han saknade någon. Han visste vad jag tyckte om honom. Att jag älskade honom. Han visste nog att Birgitta hade honom men på nått sätt kunde han inte säga det. Jag skulle fortsätta kämpa. För Peter, min mor och min far som ligger på sjukhuset. Jag tittade på Birgitta på det på den människan som var min anfader. Som nu ville döda mig. Ja jag tittade på Birgitta med hat. Jag började rabbla.
”Du som e min anfader. Du som står här nu. Du med eld i din blick. Du som dödar för nöjes skull. Du som vill se andra dö. Du som vill ta någons liv. Du som nu står här med segern inom räckhåll. Du som tror du ska vinna. Du som inte har hört en döds sista ord. Ord som gavs till mig. Jag förbannar dig. Förbannar dig att aldrig försöka döda någon. Att aldrig försöka skada någon av ditt egna blod. Att aldrig se någon dö. Att aldrig, aldrig återvända till livet. Att aldrig visa dig igen. I helvetet e du född i helvetet ska du dö i helvetet du nu ska ruttna!”
Med dessa ord höjde jag mina händer och min magi flödade med ett starkt blått sken mot Birgitta. Hon tittade på mig. Hon skrattade.
Komentera jag vill se om jag ska fortsätta skriva!
|
|
|
|
