Hjälp mig! |
Ensamheten är som ett tomt och mörkt rum, instängd är jag, med ensamheten.
Skriker men ingen svarar eller vill inte lyssna till skriket.
Ropar på hjälp men ingen vill rop tillbaka eller inte ens hör ropet.
Sträcker mig mot nånting att hålla fast vid för att inte falla längre ner i mörkret.
På vägen till ensamhetens slut hittar jag en bit lycka och tar fast vid den och håller den fast, lycklig för en stund men snart dör lyckan i mitt grepp och slocknar, är åter i ensamhetens grepp. Är åter i ensamhets hålet.
Hjälp mig!
|
|
|
|