Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Samma gamla väg.

Nu sitter man här igen. Jag vet inte om jag ska gråta eller skratta, för jag vet att vad jag än gör så kommer det att sluta på samma sätt ; Ingen kommer bry sej i vilket fall som helst. Dom soliga dagarna blir bara färre och färre och man ser hur dom tidigare så gröna löven skrynklar ihop sej, faller ner från träden och lägger sig bekvämt på marken. Och jag går alltid samma väg, även fast än jag kan den ut i minsta detalj. År ut och år in så har den ämt sett likadan ut, på sommaren växte det gröna gräset, och jag minns hur jag satt där med min mp3 under ett träd och tittade ut över staden i mina egna tankar. Nu tänkte jag uppleva gamla minnen, även fast det var många år sedan nu. Jag tog på mej en jacka, den svarta med pälskrage, och gick ut. När man funderar och tänker så mycket att alting nästan skakar och till sist upptäcker att man har fel, det är sånna dagar man måste gå den här vägen. Och det var så mycket som hade hänt sen sist. Tänk att så mycket hinner förändras på så kort tid. Min älskling har ett hjärta av snö, sjunger Lars Winnerbäck. Jag tänker på samma sak hela tiden. Honom, och hans sätt att se ner på mej. Jag minns så tydligt när det var han och jag. I början svävar man på små rosa moln, men efter sisådär tre dagar så är förälskelsen över och istället märker man vad han håller på med. Men nu på sista tiden har jag bestämt mej för en rätt enkel sak ; Aldrig, aldrig, aldrig mer killar. Följ ett gott råd, lägg ner tiden på kompisar istället. Problemet är att när man är kär så står man där med blicken fäst i ett hörn, helt borta i drömmarna. Då kan man inte rå för hur man känner, och man är fast, och alltid, alltid, så händer det mej! Nu började mörkret falla. Gatlamporna lös svagt, men blev allt starkare med mörkrets hjälp. En iskall vind blåste igenom träden och löven föll och prasslade under mina fötter. Höst, tänkte jag. Höst, och inte sommar. Sommaren, det salta havet som jag badade i, fjärilarna, minnena, allt är borta nu. Det känns som om någon sitter och hugger med en sylvass kniv i mig hela tiden. För jag vet, även fast dom andra kanske tror att jag inte förstår, så gör jag det. Och jag vet vad folk tycker om mej. Jag ökade takten, för att ett illamående så starkt vällde upp inom mej. Jag tänker för mycket, i stort sett hela tiden. Nu var jag på kyrkogården. Dystra, gamla, kära kyrkogård. Hos dej finner jag tröst. Från våren på natten, till dom kalla vintrarnas isiga genvägar genom den stora skogen, ända hit. Fast om jag verkligen inte såg fel, jag tänker på det nu när jag berättar, så såg jag någon sitta böjd över en grav. Jag gick sakta längs den döda allén av björkar som sträkte sej runt vägen genom kyrkorgården, sådär nästan vackert och svart. Han satt där, med sina trasiga jeans, luktade som han alltid gjorde, kepsen var på sniskan och först så trodde jag att han pratade med någon. Jag gick fram så tyst jag kunde och ställde mej bakom honom. Han pratade inte, han grät. Han hade en kniv i handen och han la undan den för en sekund medan han knäppte händerna, tittade upp mot himlen och mumlade: Förlåt. Sen tog han kniven igen, beredd att skära sej i handleden. Nej!, skrek jag. Han vände sej om och då såg jag att det inte var han, det var inte mitt ex som satt där. Han var söt, han hade kristall klara ögon , gröna som smaragder. Nej, sa jag igen. Försiktigt så satte jag mej ner, och jag höll handen på kniven. Han hade inte släppt mej med blicken ännu, utan han stirrade fortfarande lika oförståeligt på mej. Han öppnade munnen för att säga något, men stängde den sedan igen. Varför? Nästa viskade jag till honom. Sedan började han berätta, han berättade hela historien ut i minsta detalj. Stackars, stackars dej tänkte jag innerst inne. Jag ger inte upp, jag tänkte inte gå iväg tänkte jag. Vi gick längs den där vanliga vägen, hela vägen hem till mej. Vid den här tiden var det kolsvart ute. I skuggorna runt om oss såg man två skepnader, den ena var min och den andra var Hans. Egentligen så kanske jag borde vara rädd, rädd för att gå ute så här sent med en främling, men jag var inte alls rädd, utan tvärt om. Jag kände hur hans lillfinger slingrade sej om mitt, och nör vi väl var hemma hos mej så tog vi varsin kopp te och hade ett lång pratstund innan vi gick och la oss. Ja så gick det till, men det var så längesedan att jag knappt minns. Eller det här minns jag bättre än något annat.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
upp3nbar
4 sep 06 - 22:01
(Har blivit läst 284 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord