Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Han förändrade mitt liv 13

– äntligen är du hemma, nu åker vi
- vad fan snackar du om Isa jag ska ingenstans? Jag mår inte bra
- men sluta kom nu
- vart?
- fest!
– men jag vill inte
- kom igen, det kommer att bli as kul. Och ända sen det tog slut med blatten har du stängt in dig!
– han har faktiskt ett namn
- skit samma följ med
- vart är det då?
– asså det är hos Tove i min klass brorsa
- men ofta jag kommer dit
- ja han bad mig att fråga dig
- varför det?
- han tycker du är skit snygg
- hur vet han vem jag är?
– han känner Walle, och han har väl sett dig och så
- vad heter han?
– Danne
- efternamn?
– skitsamma skynda dig bara, du har en halv timme på dig.


jag skynda dig mig in på rummet och gjorde mig i ordning. Egentligen ville jag bara vara hemma och tänka igenom allting som hänt, men jag kunde inte gräva ner mig föralltid. Det skulle bli en lyckad fest, och jag ville vara extra snygg, jag tog en snabb dusch, tog den nya rosa kjolen och ett svart volang linne, jag lät mina blonda lockar hägna fritt ner för axlarna.
– gud vad du är fin Eve! Hon gav mig en hård kram.
– tack du med.
– du börjar få tillbaka din gamla figur och det är jag glad för!
De senaste månaderna, hade jag börjat äta igen och jag lärde mig att acceptera mig själv som jag var.
Isa hade en ljus makeup, och ett par vita jeans, med ett tajt rosa linne. Hon var verkligen vacker.
– kan inte jag få sminka dig, jag har inte gjort det på årtal?
– haha visst
Isa la ett lätt lager med Foundation, målade mina kinder rosa, la på en glittrig ögonskugga och gjorde mina fransar långa, dom var inte lika långa som Walles fransar men jag blev ändå nöjd.

Vi ringde på dörren, Tove och en lång äldre kille, med ljust hår som jag kände igen, öppnade dörren.
– Hej Gumman. Tove kramade om Isa och Danne såg på mig snabbt.
– Hej Eveline
- Eh hej?
– Danne. Han räckte fram handen och log.
– Eveline sa jag och tog tag i handen.
– Jag vet, vem skulle kunna missa dig. Han blinkade, och jag kände att jag förvandlades till en tomat i det ögonblicket.
Vi gick in, Tove och Isa försvann iväg och Danne la handen om min rygg och ledde mig in i vardagsrummet.
Framme vid fönstret såg jag honom, han stod där med Frazze och Vino.
– ska vi dansa? Danne la händerna om mina axlar och jag lutade mitt ansikte mot hans bröst.
Danne var snygg, allt man kunde önska sig han var förmodligen perfekt men någonting inom mig sa nej.
Efter fyra snabba låtar, kände jag hur svetten rann längst min panna, och mina armhålor kändes som en bassäng.
- jag måste nog ta lite luft jag kommer snart viskade jag till Danne.
jag gick ut och satt på min på trappan utanför ytterdörren, jag hörde hur dörren öppnades och jag hörde på stegen vem det var. Han satt sig ner bredvid mig, nu var det min tur att vända bort huvudet jag orkade inte se in i hans ögon igen och bli fast.
– det jag sa idag, jag menade det verkligen jag litar på dig förlåt
jag satt där tyst orden stannade i munnen, det var omöjligt att säga något
- du förtjänar bättre mumlade han sen smällde han igen dörren och gick in igen.
En stund senare kom Danne ut
- såg att Walle var här ute? Är det ni igen?
– Nej
- Bra sa han, och drog mig upp.
- jag gillar verkligen dig, och jag har gjort det sen första gången jag såg dig
- jag har aldrig tänkt på dig mer än som Walles kompis
- jag vet det
- kärleken gör en blind
- är det kärlek mellan er?
Vad skulle jag svara? Mitt hjärta slog för Walle och det skulle aldrig sluta slå.
- jag vet inte
- du måste fatta att jag gillar dig skit mycket
- du känner mig knappt
- nej men du är snygg och verkar jätte fin
- verkar?
– ja eller du är det
han tog ett steg närmare mig, och kysste mig jag kände tungan i min mun och det var som om jag ville det.
Jag hade längtat så länge efter närhet att jag inte kunde stoppa det.
Då kom Walle ut från dörren, jag kommer inte ihåg så mycket mer än hatet i blicken, sättet han såg på mig och smällen av en ytterdörr. Ordet hora som snurrade runt i mitt huvud. Allting var så rörigt, så fel och oförklarligt.
Sen blev allting svart, jag kände hur jag föl…

– Hur är det? Danne höll om min hand, jag tittade mig omkring. Jag låg i ett litet sovrum någonstans, vad gör jag här? Med ens mindes jag smällen, mörkret och ögonen med hatet.
- du svimmade, vi bar in dig hit
- vi?
- jag och Walle
- Walle?
– Ja, hur mår du?
- jag vet inte, jag vill gå ner det är okej
- du kanske borde vila lite?
– nej jag vill gå ner
- okej som du vill
Danne hjälpte mig upp, och la armarna om mig. han försökte kyssa mig men jag vände mig bort, jag orkade inte
- förlåt viskade jag
- det gör inget jag vet
i trappan mötte vi Isa
- Du måste komma ner fort Eve! Hon skrek, jag kunde inte se om det var av lycka eller rädsla.
Jag behövde bara ställa mig i dörröppningen till vardagsrummet för jag såg honom direkt trots alla år som gått förlorat kände jag fortfarande igen honom, min enda bror.
Han vände sig om, och det var som att se sig själv det var läskigt hur lika vi hade blivit varandra.
– Erik. Jag sprang och jag skrek, jag kasta mig i hans armar.
– Eveline. Jag höll så hårt, och jag lovade mig själv att aldrig släppa taget igen
det var som en overklig saga, tvillingsyskon äntligen förenas efter så många år isär.

Vi gick ut, jag och Erik vi behövde lite tid i fred.
– följ med hem
- tror du hon vill det eller. Hans röst hade blivit så mörk, han var lång och muskulös. Det var inte mycket kvar av den gamla Erik, men jag kunde ändå se mig själv i honom.
– hon ångrar sig
- men jag har en familj nu
- jag vet det, men du har bara en riktig
- nej ni är inte min familj längre. Tårarna forsade ner för mina kinder, vad hade jag väntat mig att han bara skulle förlåta Matilda och vilja börja om på nytt.
– jag klarar mig inte längre utan dig
- du har i alla fall haft Isa och Matilda, vem fan har jag haft?
– jag är ledsen
- jag med, ledsen över att såna som hon ska ha barn
det högg till i mig, jag hade när folk talade illa om Matilda.
- hon har förändrat sig
- lägg av, jag har redan prata med Isa.
- Erik, varför sökte du inte upp oss?
- varför sökte inte ni upp mig?
– vi gjorde ju det
- ni väntade ju några år.
- förlåt, jag var rädd för att du inte skulle finnas
- vi flyttar till USA om en månad, morsan har nytt jobb
- din mamma har inget jobb!
– sluta hon är inte min mamma
- jo
- en mamma överger inte barn utan anledning.
– prata med henne jag ber dig
- nej det finns ingenting att säga
jag började gråta, jag ville inte förlora honom mer. vi gick tillbaka mot huset, det var som en mur mellan oss jag kunde inte ta igen den tid som flytt. Om en månad skulle allting bli som förr, då skulle jag bara ha en bror som levde i mitt minne.

Det gick en månad, han skickade ett flyttkort men jag brände upp mitt. Rektor Anja gav mig beskedet om att jag skulle få gå om. Walle blev tillsammans med Jessica, Manne flyttade och Matilda deppade. Den enda som verkligen levde var Isa, jag önskade att jag vore mer som hon, hur lyckas hon alltid gräva ner allting och börja om? Jag önskade för första gången i hela mitt liv att vi skulle flytta, vi hade varit kvar här tillräckligt. Ibland frågade jag mig själv varför vi var kvar här egentligen? Det hade hänt mer här än vad det hade gjort i hela mitt liv.

– Eveline?
– Hej Annie
det var inte ofta någon hälsade på mig i skolan nu förtiden
- jag tänkte bara säga att Annabell kommer hit om en vecka på besök
- jaha
- så du vet
- tack, då vet jag att jag inte ska visa mig
- sluta hon vill nog träffa dig
- nej det tror jag inte
- va negativ du, det har faktiskt gått ett tag hon kanske har glömt
- det tvivlar jag på…
– jag måste gå vi ses
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
11
14 aug 06 - 05:56
(Har blivit läst 197 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord