Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Han förändrade mitt liv 12

Jag satt i soffan och kollade på OC, det rasslade till i nyckelhålet.
– Hallå? Det var Mannes röst
- Hej sa jag
- Var har du mamma då, sötnos?
– jag vet inte.
Han satt sig ner bredvid mig i soffan och log mot mig, plötsligt la han sin hand på mitt knä
- det här kommer att bli så bra att jag flyttar in här. Då får jag två tjejer men betalar för en sa han och skrattade
jag svarade inte, det här var det obehagligaste jag någonsin varit med om.
– vad säger du gumman, ska vi ta en liten snabbis innan middagen?
jag skakade på huvudet. Rädslan spred sig i hela kroppen men jag gjorde allt för att inte visa den.
– det stannar mellan oss såklart. Han la handen mellan mina ben, Jag försökte flytta på den.
– sluta nu jag ser ju att du vill. Han började nafsa mig i nacken jag försökte att putta bort honom, men han var starkare. Som tur var kom Isa hem i den stunden.
– Hej Manne sa hon helt normalt
- Hej Isa
- Eve, kan jag få snacka lite med dig?
– Visst
vi gick ut till trappuppgången.
– har du redan träffat honom? Jag försökte hålla tårarna inne
- ja han är jätte bra för Matilda. Varför ser du så ledsen ut? Du ska bara veta vad som har hänt! Isas pratade snabbt och var alldeles ivrig.
– vaddå?
– jag har hittat honom. Isa skrek av glädje
- vem då? Sa jag frånvarande
- men pucko, Erik såklart. Han bor i Vällingby, det är ju jätte nära härifrån
- jag vet sa jag och tänkte på Nanos fest.
– vi måste åka dit.
– fatta vilken jävla tur vi har, han hade liksom lika gärna kunnat bo i norrland fortsatte Isa
- ja men.
- sluta nu har vi äntligen hittat honom!
– jo
- åh jag är så lycklig Eveline!

Det gick tre månader, vi träffade aldrig Erik, jag klarade inte av att träffa Fanny och Vendela så jag avbokade
. Jag ville inte bli mer påmind om honom, jag hade bestämt mig för att glömma och gå vidare hur ont det än skulle göra. I mitt huvud såg jag honom hela tiden, men i verkligheten såg jag honom inte ofta, dom få gångerna som jag såg honom var han alltid tätt följd av Jessica eller någon annan tjej. Men han såg mig aldrig, för honom var allting redan över. Hemma blev allting värre sen Manne flyttade in, gång på gång försökte han sig på mig. Men jag kunde inte berätta det för någon, Isa hade bara skrattat när jag försökte säga det. Jag blev tvungen att stå ut med honom, för hur mycket jag än hatade honom så blev jag tvungen för Matildas skull, hon förändrade sig och såg nästan ut som vilken mamma som helst. Hon var glad och jag riktigt kunde se lyckan i hennes ögon en lycka som aldrig tidigare funnits där.

– Eveline din mobil ringer snygging. Jag var ensam hemma med Manne den dagen, hans röst skar genom hela lägenheten. Han kom in med mobilen i handen och hånlog.
– ge mig mobilen tack
- vad får jag då?
- sluta ge mig bara mobilen. Han vägrade släppa den, till slut böjde han sig fram och slickade mig på kinden sedan kastade han telefonen i sängen och gick ut. Jag hann inte bli äcklad, för det namnet som dök upp på displayen fick mitt hjärta att stanna. Fem bokstäver lyste, jag svarade med rädslan i halsen.
– Hallå?
– Hej det är Walle. Hur kunde han låta så normal mot någon han inte pratat med på snart fyra månader.
– eh hej?
– du kanske undrar liksom varför jag ringer eller.
– ja
– jo alltså jag tänkte om du ska göra något speciellt nu eller om du vill träffa mig?
– jag vet inte. Skulle jag verkligen klara av det och sen orka gå vidare?
– snälla.
Om jag skulle kunna gå vidare, var det lika bra att säga hejdå till honom en gång för alla.
– vart och när? Jag försökte låta säker, trots att jag inte visste vad jag egentligen ville.
– jag kommer till dig nu, jag är utanför.
Det tutade i luren, han hade lagt på. Jag gick fram till spegeln och tittade, jag var i stort sett nyvaken, ett osminkat ansikte kollade tillbaka på mig. Jag var ful, men vad spelade det för roll? Han skulle aldrig älska mig ändå hur jag än såg ut. För säkerhets skull satte jag på mig lite maskara, och bytte till mina svarta jeans och en blå tjocktröja. Kammade igenom håret och satte på mig ett diadem, för att få lockarna på plats.
Jag sprang ut genom dörren, ville inte att Manne skulle hinna ta på mig eller fråga något och absolut inte träffa Walle, för en större rasist än Manne fanns inte.




Han satt där ute och väntade i trappuppgången, han reste sig och gav mig en snabb kram sen gick vi ut genom porten. Vi gick tysta nästan bredvid varandra, han med puma kepsen på sne och jag med mitt nya diadem. Det var nog svårt att tro att vi en gång älskat varandra, om man såg oss nu. Det var minst en meter mellan oss och han kollade ner i marken och jag tittade åt höger. Tystnaden var en plåga, vad skulle vi säga sen? Vad fanns det att prata om? ett misslyckat förhållande som slutat fel.
Jag hade helt glömt att jag och Simon, kvällen innan ristat in våra namn på bänken, Simon och Eveline – Kämparna stod det. Walle tittade länge på bänken sedan satt han sig ner och såg ut över vattnet
- Är ni tillsammans?
- vilka?
– du och Simon
- nej
- alla säger det
- då säger alla fel
- svårt för mig att veta vad jag ska tro
- haha som om du ens bryr dig
- vad fan vet du om vad jag bryr mig om?
– inte är det mig i alla fall
han sa ingenting, han tog av sig kepsen och slängde ner den mot vattnet. En vindpust blåste förbi och tog med sig kepsen.
– vill du att det mellan oss ska sluta som med min keps?
det var typiskt Walle att ens komma på att säga något sånt.
– walle, varför berättar du aldrig hur du var förut?
– vad jiddrar du om? vem har du snackat med?
- ingen ännu..
– ännu? Han lät arg, väldigt arg. Så fort vi pratade om hans förflutna dök alla konflikter upp, det hade alltid slutat med att han blev arg och sa massa skit. Jag satt för det mesta tyst och blundade. Men nu orkade jag inte vara tyst längre vad hade jag mer att förlora egentligen?
– det här var en anledning till att det blev som det blev Walid
- kalla mig inte det, han vände bort ansiktet. Jag hatade när han gjorde det, jag hatade när han vägrade att se på mig.
– du förstår mig aldrig, du blir bara arg när jag försöker säga någonting. Är det konstigt att jag undrar hur du var förut?
– ja det är det, svarade han kort.
– varför?
– när jag kom hit var jag ingen, jag var en fucking jävla nolla från landet. Dom här killarna gav mig respekt dom lärde mig allt, jag grävde ner mitt förflutna och jag tänker inte gräva upp det igen.
Han la ner ansiktet i händerna precis som om han skulle börja gråta, men han var ju Walle världens hårdaste?
Jag gick en lust att hålla om honom, ta hans välbekanta hand i min och låta mina läppar nudda hans. Men det gick inte, det fick aldrig mer ske.
– du skrämmer bort dom som bryr sig om dig vet du det?
Han sa ingenting, han satt där med ansiktet i händerna.
– varför är vi här egentligen?
Han lyfte upp ansiktet, och såg in i mina ögon. Hans ögon var blanka och ögonfransarna var hopklibbade.
– jag vet inte du förstår ändå inget
- vad är det jag inte förstår? Du låter mig inte ens försöka.
han svarade inte, vi satt där i timmar och såg ut över havet fortfarande med den där metern emellan oss.
Det var för sent att komma honom nära igen det var slut på riktigt.
Han lutade sitt huvud mot min axel, hade det varit för en månad sen hade jag förmodligen fått stora hopp om en ny chans. Men det fanns ingen ny och skulle aldrig mer komma en heller.
- jag hatar när folk säger att dom bryr sig viskade han
jag ville inte avbryta, jag visste att han skulle fortsätta.
– min mamma sa att hon brydde sig, men hon skickade i väg oss alla. Sen hämtade hon oss när det passade henne, hon sket i att jag kanske hade det bra. Min pappa sa att han brydde sig, men han drog.
Han grät, jag hade aldrig trott att så många tårar kunde finnas i honom.
Det fanns väl en anledning att hans mamma hade gjort som hon gjorde, jag hade träffat henne några gånger men det räckte för man kunde riktigt se hur stark kärleken till hennes söner var.
– Alla sviker sen säger dom att jag sviker! Fanny dumpade mig, hon var den sista hade jag bestämt mig för. Sen kom du och ändrade allting, jag klarar inte av allt knas mer fattar du? Det du gjorde med Nano, hur kunde du?
- Walle jag….
– det spelar ingen roll
- men lyssna på mig
- varför
- för att jag.. jag fick inte fram dem tre orden som jag helst av allt bara skulle vilja skriva rakt ut. Han reste sig och gick, jag satt kvar att springa efter honom var det sista jag skulle göra. Han gick och han skulle förmodligen aldrig återvända. En båt åkte förbi vattnet, fåglarna flög runt i en flock i himlen. Jag önskar att jag var som en fågel, fri och aldrig ensam.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
11
14 aug 06 - 05:56
(Har blivit läst 212 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord