Universums gåta |
Jag går in genom en dörr
Stänger den bakom mig
utan att titta tillbaka
Jag går in i en värld
känner smärtan närmare
Så nära att jag nästa
kan känna mörkret
som ett andetag
mot min bara hud
Så nära att det nästan
smälter ihop med min själ
och blir ett med mig
Jag förflyttar mig från det yttre
in i den mörkaste delen
av universums gåta
Trots att det är skrämmande
känns det så tryggt
Som det mest naturliga
i världen
Ibland stannar jag där
tills livet utanför
nästan känns bortglömt
Så avlägset
Nästan osynligt
Men plötsligt väcks jag
av en varm hand på min axel
En röst som säger
Det är inte dags än
Kom lev med mig en dag till
I livet utanför mörkret
I den ljusa delen
av universums gåta
På något sätt
dras jag alltid tillbaka
när jag omslutit mig
med oändliga andetag av mörker
På något sätt
påminns jag om
att jag inte är klar än
Att jag inte är redo
att lämna denna delen
av universum än
Snälla, fortsätt att påminna mig
även när du inte tror att jag hör dig
Även när jag verkar alltför avlägsen
i en annan del av universums gåta
|
|
|
|
