Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Dikter om sorg

Finns det någon som känner som jag?

Jag befann mig mitt ute på öppet hav. Jag hade ingen livboj,
inget som kunde hjälpa mig att hålla mig vid ytan. Jag kämpade
i vågorna för att hålla huvudet ovanför vattnet. Ibland blev
vågorna högre och jag kunde vid vissa tillfällen bli neddragen
under ytan, men precis när jag trodde att jag inte skulle kunna
hålla andan längre kunde jag ta mig upp för att få luft. Fortfarande
mitt ute på havet, utan någon tillstymmelse av land att ta sig
till. Inte en enda själ så långt ögat kunde nå som skulle kunna
hjälpa mig.

Detta är en av alla känslor jag ofta upplever vid perioder
med mycket ångest. Speciellt när jag börjar blottlägga
sig själv för andra. Jag har, liksom många, en tendens att pressa
undan alla påfrestande tankar, jag gömmer undan dem från både
mig själv och för alla andra. När jag då ska försöka sätta ord
på det som skrämmer mig och det får mig att känna mig betydelselös
och värdelös, kommer känslan jag precis beskrev med så hög
intensitet att jag inte kan hejda den ens om jag hade kunnat
försöka. Ofta hinner jag inte försöka stoppa den innan den är
ett faktum. Det är fascinerande samtidigt som det är skrämmande,
hur vår hjärna fungerar och kanske speciellt hur lite vi känner
våra egna reaktioner trots att de går efter ett normalt
reaktionsförlopp.

Även om jag vet att många runt om mig bryr
sig om mig (för jag har faktisk många kring mig som vill försöka
förstå och som vill försöka hjälpa mig) får jag en så stark
känsla av ensamhet. Det känns som att jag är helt ensam ute på
ett öppet hav. Mitt i den här känslan kommer även vågor av sorg.
Sorg för att jag inte mår bra. Sorg för att jag inte kan ta mig
ann det jag vill, både när det gäller mindre antaganden liksom
livet i stort. Sorg över känslan att sitta fast, att jag inte
kan ta mig dit jag vill och till områden jag tror att jag annars
skulle kunna ha kapacitet att erövra.

Jag känner mig liten och ensam, fångad i ett mörker som snabbt
och vårdslöst omsluter mig.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
NadaZero93 - 11 aug 20 - 21:04
<3 Jag har varit där och kommit ut, ljuset finns alltid kvar, även när vi inte ser det.

Skriven av
malin_JS
8 aug 20 - 15:59
(Har blivit läst 70 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord