Det kommer bli lättare, jag lovar |
Ville brista när jag såg dig
men du log
som om det var igår
Vi promenerade i solsken,
pratade om mörker,
förstod varandra
men kände ingenting
Du var vita väggar
och jag försvar
Du satte dig på bänken
och jag ritade mönster
i vägdammet
med skon
När jag tillslut
slog mig ner
tätt intill
gick jag itu
och du
sa att det var jobbigt
men skönt
att se mig ledsen,
sörja oss,
men jag kände
att du inte kände
dina ord,
inte ända in
och jag ville
slå sönder
ditt skal
Stäng mig inte ute,
slå,
bulta,
sparka,
släpp in mig,
krossa
alla
glas
Och sedan du,
din rädsla
för att känna
för mycket
och mina ord
och allt,
allt
som rämnade
och brast,
ett glas
som gick sönder,
ett hav
som forsade ut
Och jag vet
att även om vi lagar det
får allting inte plats
och jag vet
att det är svårt
Men du och jag,
vi är för viktiga
för att rinna ut
och det är värt
att det gör ont
Låt mig inte
gå och försvinna,
låt oss inte
lösas upp
Vi har sådant
som bör förbli orört
och vi snuddade vid det
igår
Jag är ledsen för det
men ändå inte
för förstår du
hur mycket vi känns
i varandra,
förstår du
hur viktigt det är?
Tappa inte bort det,
snälla,
tappa inte bort mig
Du är ju
min bästa vän
och jag
är din
Och det kommer
bli lättare,
jag lovar,
vi ska bara
vada genom smärta
och samvete
och skuld
och avstängdhet
och sen,
sen är ditt skratt
i mitt
och vi har helium i magen,
mungipor som drar oss uppåt
och pusselbitar
som faller
på sina platser
bara så lätt
som ingenting
och vi känns
naturliga igen,
rätt igen,
bäst igen
...
Micke
|
|
|
|
