36 minuter kvar |
Åh.
Det suger i magen
och ångesten gör
att jag inte kan vara stilla,
det kryper i kroppen
och jag vet inte
var jag ska ta vägen
För posten stänger
om 51 minuter
och jag ska skicka dina saker
idag,
men jag vill inte,
vill inte,
vill inte
för det betyder
att du inte kommer komma hit
och finnas här
hos mig,
jag trivs med dina saker
i lådor
och garderober
När jag har postat allt
i ett sorgligt paket
kommer du vara borta
helt
Och jag kommer inte ha
någon ursäkt
att kontakta dig mer
Jag har skrivit ett brev
som jag ska lägga i paketet
och nu känns det som
att ingenting är tillräckligt
och hur kan de banala orden
vara mina sista
och jag vill inte
att de ska fara iväg
och landa hos dig
som ett avslut
för jag vill inte slut
jag vill bara börja
och fortsätta
för alltid
Jag skickade med
en liten livlina
i brevet
Jag skrev
att om du vill läsa
mina dikter
kan du höra av dig
och då får du
allt jag känner
och jag känner
ganska mycket
Men
kanske hör du inte av dig
och oavsett
är det en tröst
som är alldeles för liten
för att spela roll
Jag vill sparka
och skrika
och boxas i kudden
samtidigt som jag bara
vill ligga apatisk
och stirra in i väggen
men nu
är det bara 44 minuter kvar
och jag behöver gå upp
ur sängen,
klä på mig
och ta dina saker
under armen
Andhämtningen blir plötsligt tung
och det känns som ett berg,
jag vill regna bort
och tona ut
och inte orka mer
Men jag vet ju
att jag behöver gå igenom
alla onda känslor,
vada genom sorgen
och smeka den mot kroppen
Att aktivt
gå med dina saker
för att skicka dem
bort
från
mig
gör ont,
svider av symbolik
men är just därför
så välbehövligt
Måste göra saker
som känns,
för att förstå
att du är borta,
för att acceptera
och sörja
så att jag kan släppa taget
fastän jag vill vässa mina naglar
och borra in dem djupt
i dig,
för du får aldrig gå
Magontet växer
i takt med att minuterna
stressar fram
alldeles för fort
Jag har vuxit fast
under täcket
och att slita sig loss
känns oöverstigligt
Men
med frätande känslor,
avhuggna andetag
i stegrande takt
och ögon
som hotar
att svämma över,
nu,
nu gör jag det bara
Fan.
Fan, fan, fan.
...
Johan
|
|
|
|