Som om du skulle försvinna på riktigt |
Tåget rullar snart in
på stationen
och i högtalarna
ber de mig
plocka ihop mina saker
Jag sträcker mig
efter inslagningspappret
som klädde
julklappen du gav mig,
vill packa ner det,
spara det
men bestämmer mig för
att jag inte är helt galen
och viker försiktigt ihop det
innan jag bäddar ner det
i SJ:s soppåse,
lyfter upp presentsnöret
som du omsorgsfullt lockat
till mig,
låter det glida mellan fingrarna,
trycker det mjukt mot kinden,
för det är du,
du som rört, knutit, lockat
det här glansigt guldiga bandet
Ser att kvinnan på andra sidan gången
kastar förstulna blickar
och inser att jag
gosar med ett presentsnöre
trots
att jag bestämt mig för
att inte vara galen,
så jag lägger ner snöret
intill pappret
fastän det gör ont
och jag hellre
skulle vilja ta med det hem
och sova med det
När jag går av tåget
drabbas jag av sorgen
igen,
det bultar i huvudet
och kristaller
pryder mina kindben
Alla människor
på centralstationen
är suddiga,
flyter ihop
till en blurrig massa
och det enda
jag kan se klart
är ditt ansikte
trots att du inte
är här,
kanske aldrig mer
En sådan
ofattbar tanke,
och så snart
jag kommer innanför dörren
bläddrar jag fram
min favoritbild på dig
och kryper upp i sängen
Du ligger här
tätt intill mig
medan jag skriver,
så som du gjort
så många gånger förr,
fast
på riktigt
Jag behöver hela tiden
sträcka mig ner
för att snudda vid skärmen,
annars slocknar den
och då
skulle du
försvinna
som om du då
skulle försvinna
på riktigt
Precis
som
du
gjort
men som jag inte
vill låtsas om
Jag orkar inte
att jag har förlorat dig
även om jag antar
att du aldrig var min,
aldrig riktigt
Min lägenhet
är så tom,
speciellt
din sida av sängen
Jag vill ha
din kropp här,
din hud,
jag vill ha dig
Jag låter kanske
desperat,
det är för att jag alltid
skriver sanningar
Jag vill ha dig
desperat
Samtidigt
är jag rädd
för att jag ska ha för svårt
att släppa in dig
på nytt
om du nu
skulle vilja
ha mig
Lampan flimrar utanför,
det känns som mitt hjärta
Och plötsligt
rinner all ork ur mig,
huvudet gör för ont
och gråten
är dövad
och skärmen
har slocknat
...
Johan
|
|
|
|