Du är inte här och hindrar mig från att skriva |
10 timmars resa
för 44 timmars närhet
och sedan
148 timmar på distans
Och jag börjar tvivla på
om det är hållbart
Mina känslolägen
växlar som vanligt
men på något sätt
verkar tvivlet
slå rot och växa
till förtvivlan
Dina armar runt mig kropp
är längre inte tillräckligt,
tryggheten och tron
som dina ögon lovar mig
rinner ur
så snart du blinkar
och även när jag känner värme,
kärlek,
är det med avsked i bröstet
Som så många gånger förr
har jag svårt att urskilja
vad som är sant,
slocknar jag
av rädslan
att förlora dig
eller beror det på
att det är rätt att gå,
släcka lampan
när jag lämnar rummet
Distansrelationer fungerar aldrig,
det är väl det de säger,
och utan egen erfarenhet
har jag hållit med,
vetat
att det inte är något för mig,
att jag aldrig
skulle få det att flyga,
sväva,
jag vet inte
hur man gör
Det var 39 minuter sedan
du lämnade mig på stationen
och jag har besökt dig
3 gånger nu,
minns du
de första 2?
Vi höll om varandra
tills tåget visslade
och vi kastade kyssar
genom fönstret
och på vägen hem
var jag uppfylld,
skrev dikter
som nu
fast
precis tvärtemot nu
Då skrev jag svällande hjärtan
och gnistor och leenden,
nu är tunga stenar
och gnagande känslor i magen
Det har gått ett par veckor
och ska vi klara
ett helt liv?
Det har gått 45 minuter sedan
dina läppar snuddade mina
och jag har redan tappat känseln
och hur ska jag klara
148 timmar?
Jag orkar inte tågresor
och trötta nätter,
jag orkar inte
inte veta
vad du känner
613 kilometer bort,
orkar inte
utmattade känslor
och samtal, samtal,
samtal
efter
samtal
Det är längst ifrån enkelt
och det är ändå
bara början
Förstår du
det här,
förstår du,
känner du
samma sak som jag,
har du en realismröst
längst där inne
som berättar
att allt är lönlöst
och förgäves,
förslitningsskadade känslor
och pengar i sjön
Jag skrev ett sms till dig,
du har inte svarat än,
det är inget ovanligt
förstås,
men i mina tviveltankar
viskas det om
att du har gett upp
Det är slut nu
och ingen kan klandra dig,
du har antagligen rätt
och jag borde bara
ha varit den
som släppte taget
först
Du skulle bli besviken
på mig
om du visste vad jag skrev,
jag vet,
att du inte har gett upp,
jag vet
egentligen,
men varför inte
när det är
det enda logiska beslutet
Och du är för långt bort
för att jag ska kunna lita på
vad du sa senast,
jag är inte där
och kan hålla i dig
och du är inte här
och kan hindra mig
från att tänka,
känna,
skriva
sådant här
...
Johan
|
|
|
|
