Tillsammans |
5 dagar kvar
säger du
när det är 6
och dina ord
är så mycket du,
värmer mig
inifrån
Brukar vara
av och på
och på distans
mest av,
du brukar kännas mest
när du går att ta på
Jag brukar svämma över
när vi tar farväl,
brukar vara så uppfylld
att jag behöver skriva ur mig
flera sidor,
men när jag vaknar nästa morgon
utan dig
vaknar jag oftast
utan känsel
Hur kan jag ha slocknat
över bara en natt?
För 4 dagar sedan
vätte din sorg mina lakan
och jag frös ner mitt hjärta,
förberedde mig
Det känns
som om jag
borde känna
mer,
jag känner
inte tillräckligt
mycket
Sa du
Och det var slut
Trodde jag
Men du
ville inte förlora mig
och du
ville ge det mer tid
och jag
var nerfryst och livrädd
men du
var varma tårar
och jag
tinade upp och smälte
Och när klockan ringde
alldeles för tidigt
och dina läppar tog farväl
var jag värme,
och jag har inte slocknat,
frusit eller stängt av
en sekund
sedan dess
Ja,
jag är rädd,
livrädd,
om jag tänker på det,
men jag känner mig trygg
när jag känner dig
allra längst in
Du öppnade, blottlade
och bjöd in
i ditt sköra
Att stänga av
är kyla,
men du var eld
Att bränna sig
gör ont,
men det känns alltid,
och att känna är att veta,
är trygghet
Medan iskyla
och slutna dörrar,
påklistrade leenden
och ord som inte räknas
är maskering,
otrygghet
och
skräck
Hur vet jag
vad som är
på riktigt?
Jag älskar
att du är öm och äkta,
och jag är tacksam
att du bjuder in,
och lika tacksam är jag
över att du
får mig att känna
att jag vågar öppna
mitt innersta för dig
Skörhet,
ömtåliga kärnor
som snuddar
vid varandra
känns
ända
in
Och när jag når dig
där inne
gör det ingenting
att jag är rädd,
för jag är modig
och jag håller din hand
för vi är här
tillsammans
...
Johan
|
|
|
|
