Smärtan i minnen som håller sig kvar. |
Hur ska man förklara det som inte kan förklaras?
Det som gömmer sig i mörkret, som inte uppenbaras?
Och hur ska han förstå, den smärta han aldrig haft?
Och hur man än kämpar, så finns det ingen kraft.
Hur ska man säga att ångesten är oupphörande och konkret?
Det kan gå dagar, veckor, år innan tankarna får frihet.
Men ändå finns de alltid kvar som kedjor inpå livet.
I hjärtat som är brustet, med fula ord beskrivet.
Jag hade ju förlåtit den uråldrig smärtan,
Jag hade gått ur den midnattsmörka svärtan.
men när ursäkten försvann, förstod jag inte mer,
Hur förlåtelsen ska hålla, när också blinda ser,
Att allt han sa var tomma ord, falsk ursäkt utan svar,
Smärtan, rädslan, minnena är allting som blev kvar.
När hela mitt inre skakar, av det som hände förr,
Trots att hjärtat öppnats, för en äkta man sin dörr.
Att det spelas upp om igen, allt det som han gjorde,
trots att min man gör allt han kan och allting som han borde.
Men gubben som knappt får kallas vid namn, den där som får mig skrika,
Han fick ju mig naivt att tro att lögnerna får vika.
Tillbaks på ruta ett, vet ju vägen men den är så lång.
Gräset det är snårigt och stigen den är trång.
Jag har inte tid med smärtan, jag har ju familj och barn.
De kommer alltid ha prioritet, alltid först till kvarn.
Så varför samlas de gamla minnena igen, varför kommer smärtan åter?
Och varför blir de så intima, att jag skakar när jag gråter?
Jag vill vara färdig, kunna gå vidare med livet.
Allt det där ska bort och det ska bli avskrivet.
Vill inte att gubben ska få mer tid eller energi,
Sexton år senare, jag måste bli fri!
Men hur får man sitt hjärta att sluta bulta av panik?
När för en tusendels sekund, situationen är sig lik?
Och paniken fängslar mitt hjärtas slag,
Jag vill inte mer, vill inte vara svag.
Vill ut i ljuset och leva som den jag är.
Inte vara fast i gammal misär.
|
|
|
|
