Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Tredje resan till Tallinn

Tallinns inlopp ligger en tidiga aprilmorgon 1994 i ett gråmulet dis. Sakta glider m/s Estonia in mot hamnen. Små krusningar delar vattnet annars mörkt och stilla på ytan. En tid då resandet över Östersjön började ta fart. För mig har det blivit en vana men ändå. Andas djupt. Känner spänningen. Och längtan. Tillbaka igen. Genom ett fönster syns betongförorternas kala smutsgrå fasader. Tevetornet i tråkig svulstig sovjetisk stil. Minns det jag såg några år innan under en resa genom dåvarande Östberlin. Kolpråmar längs kajen. Landets stora naturresurs som helt öppet bryts från ett dagbrott norr om staden. Ett grått dis ligger över området.

Som sagt långtifrån min första resa över vattnet. Till ett land som saknades i skolans kartbok. Fem år tidigare besökte jag ett vid den tiden fortfarande ockuperat land. November. Berlinmuren förr månaden innan. Sakta började länderna i östra Europa öppna sig mot väst medan den sovjetiska armen ännu rullade runt på gatorna i Tallinn, säkerhetspolisen osynlig men närvarande och tillstånd att få besöka söktes från Sovjetiska ambassaden. Hade under hela min uppväxt velat resa hit men utan mod eller praktiska möjligheter. En dröm. Fascinerad av Sveriges historia. Estland var svenskt under flera hundra år. Sökte spänning i en värld där pappa dominerade, livet kretsade kring mitt barndomsrums begränsningar och ensamhet utan att våga bryta några normer.

Något år innan resan bodde jag fortfarande i min hemstad Köping. Tillbakadragen. Obemärkt i skolan. Kom till Stockholm för att arbeta som vårdbiträde på Årsta sjukhus. Arbetslös och utan någon större utbildning hemifrån. En tid blev det folkpartiets huvudkontor. Som receptionist. Träffade där en person som ville besöka sina släktingar i Estland. Svårt med visum och kontakter sedan ockupationen under andra världskriget. Han hade genom sin kristna församling fått kontakt med en pastor i Tallinn. Efter flera resor de senaste åren känns allt idag så välbekant, men fortfarande ovant. Efter de många mötena där har jag återvänt med känsla av öppna armar och en viss distans. Var jag för ivrig. För gåpåig när jag klampade in efter ett liv av osäkerhet i sociala relationer. Här kände ingen mig.

Dagens resa gör jag med mina bröder. Leif bor i Boden och är militär officer. Älskar naturen och det lite ödsligt tysta. Han skulle under 2000-talet resa som militär observatör både till Kosovo, Afghanistan och nu senast 2015 till Ukraina. Erik bor som jag i Stockholm, är vid den tiden datatekniker vid Sveriges Riksbank och aktiv scout och erfarenhet från överlevnadskurser. Lite skygg av sig och har ofta lätt att brusa upp. Åtminstone tidigare lite väl våghalsig. Flera minnen från när han var liten, där faster Karins man lyckats förhindra att han sprungit över en hårt trafikerad väg eller med pulka där pappa såg till så han inte åkte rakt ut över ett stup ner mot bilparkering. För båda blev resan en öppning till att fortsätta resa ut i världen. Erik träffade, under en resa med Leif längs transsibiriska järnvägen, en mongolisk kvinna som han senare gifte sig med.

Sakta närmar sig färjan slutmålet. Fortsätter neråt bildäck. Tar trapporna. Passagerare överallt. Väskor till förbannelse. Turismvågen har även hittat hit. Tre år efter självständigheten från ett totalitärt förtryck sedan andra världskriget. Svenska, estniska, ryska och engelska hörs överallt. Trångt även i trappan. Vi bär på våra sovsäckar. Istället för en hytt tyckte jag vi kunde sova i vilrummet som ungdomar vana med tågluffa gör, något som inte längre finns kvar på båtarna till Tallinn.

Leifs amerikanska militärambulans från andra världskriget väntar på bildäck. Det är tänkt att man ska sitta i bilen och rulla av färjan direkt vid ankomst. Finns dock ett problem, de främre dörrarna saknar lås. Veteranbilen måste reglas från insidan. Fotstödet till bakdörrarna är uppfällt som lås. Väntar tills bilen bakom oss backar och kör ut ur sin ficka. När Leif startar motorn och lagt i ettans växel hoppar vi in. Rullar sakta framåt. Den militärgröna färgen, robusta utseendet och mörkt skorrande motorljudet skapar uppmärksamhet.

På kajen vinkas vi åt sidan. Alla andra bilar kör vidare mot tullstationen. Gränsvakterna vill se våra pass. De muttra en stund och vinkar oss mot en mindre grind. Jag ber Leif nonchalera uppmaningen. Känner på mig att något inte står rätt till. Av någon anledning, förstod jag snart, ville de att vi skulle åka mot en utfart vid sidan av tullbyggnaden där man tar hand om transitfordon. Efter några minuters förklarande dirigeras Leif mot den ordinarie utfarten där han, som äger bilen, får fylla i ett antal olikfärgade dokument. Fortfarande la färjan från Stockholm till vid samma kajplats A som den båt jag kom med från Finland fem år tidigare.

Kör längs Hamngatan direkt till den närbelägna Statoil macken, vid Stora Strandportens trafikplats. Försiktigt att inte dunsa ner i alla de otaliga groparna i asfalten. Liknar små slukhål. Vi går på reservtanken. Bensinpriset här är endast en tredjedel av det svenska. Därför föreslog jag Leif att inte tanka i Stockholm före överresan. Vi har nu en lång resa framför oss. Osäker på när vi nästa gång kan tanka.

Solens värme tinar sakta upp nattens något kylslagna grepp över staden. Stadens rostgråa miljö, som vid mitt första besök här var mer påträngande, ligger fortfarande kvar som en flagnande fernissa. Mycket av de mörka illaluktande avgaserna har bytts mot renare sedan gränsen öppnats. Människornas mer rakryggade hållning och sökande blick var något nytt. Ängslan från mitt första besök var som borta. Det är klart att man inte bara river de gamla husen som på en teaterscen för att uppföra nya fräschare och moderna, det tar sin tid. Hur kunde förresten människor leva som de gjorde fem år tidigare? De trasiga fasaderna på husen, smutsen på gatorna, färgen på människornas kläder, de trasiga beläggningarna på trottoarerna och fordonen på gatorna. Tomma skyltfönstren. Stinkande lukten av diesel utan avgasrening.

De färgrika planteringarna och idag rensade gatorna är ändå något. Landets ekonomi har riktigt ”blommat” upp sedan självständigheten tre år tidigare. Skulle sedan fortsätta rakt upp efter inträdet i den europeiska unionen flera år senare. Idag finns andra svåröverstigliga problem än under ockupationstiden, som en snabb övergång till marknadsekonomi. Ser självförtroende och framtidshopp lysa igenom. Stegen bestämdare. Engelskan börjar höras på gatorna. Leenden, men också stress i de ansikten som skymtar förbi genom bilfönstret.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
arnefredriksson
8 jul 19 - 15:38
(Har blivit läst 13 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord