Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

En gråmulen morgon i Tallinn

Minnet från mitt första besök fladdrar hastigt förbi. Den sovjetfinska färjan m/s George Ots drev sakta en gråmulen novembermorgon mot Tallinns hamn. Ingen direktlinje från Stockholm. Man fick ta Viking Line till Helsingfors och göra ett byte. Båten var en gammal sliten bilfärja som troligen trafikerat sträckan Helsingfors-Tallinn sedan 50-talet. Dess inre bestod mycket av krom och plåt, i motsats till all plast, som man vid den tiden kunde se på de västerländska färjorna.

Servicen var, med tanke på det förhållande jag förstod fanns i Sovjetunionen, rätt så acceptabelt. Annars såg jag själv de tomma mathyllorna i affärerna, köerna på gatan till spritbutik som köttaffär och där vad det också nästan helt tomt med personal som var helt ointresserad av att hjälpa till. Såg vad som fanns hemma hos de jag hälsade på, ändå dukade de fram vad de hade. Vid ankomsten mötte jag rader av finländska turister som rullade iväg med kylskåp som ingen estländare kunde drömma om förrän nästa statliga femårsplan. Det gick på båten att få tag på mat, dryck (läs alkohol), snacks och annat enklare tilltugg som man tog för givet på de svenska båtarna. Det var dessutom mycket billigare här.

Språket? Nästan bara ryska. Engelska fraserna kändes påklistrade med kraftig tungvrickning. De flesta hade inte haft någon kontakt med utlandet under hela sitt liv. Borden i matsalen hade stora röda och ingrodda dukar, där ingen klarat sig ifrån brännhål från en cigarett. Den röda färgen passade, ur mina ögons sett, väl till den färg som var på ”modet” i dåtidens Sovjet, liksom tillgången på den billiga spriten.

Minns då som nu så väl samma stadssiluett som gled förbi utanför fönstret. Österut halvön Viimsi, sovjetiska jätteområdet Lasnamäe och TV-tornet från sommarolympiaden 1980. Rakt fram det historiska Toompea (Domberget) med Alexander Newskij katedralens torn och den medeltida borgens motsvarighet, Långe Herrmann. Västerut en lång strandlinje ända bort mot ett fyrljus vid horisonten från den sovjetryska flottbasen Paldiski.

Tallinns hamn var i slutet av 1980-talet mycket sliten och grådaskig. Fartyg låg för ankar, troligen i väntan på tillstånd att få gå in och lossa. Sovjetiska flottan låg stilla strax utanför för att bevaka hamninloppet alltsedan ockupationen av Estland i mars 1944. Helsingforsbor kunde vid den tiden, enligt ögonvittnesskildringar, se elden från bombningen av Tallinn. Flera av de civila fartygen var sönderrostade vrak. Låg där som en mindre fartygskyrkogård. Ägaren var staten, eller något tvångsbildad kollektiv inte vet jag. Sovjetmedborgaren skötte bara sitt arbete för den torftiga brödfödans skull. Ansvaret låg ju ändå hos "någon annan".

På hamnområdet pågick avlastning av importerad kol från övriga Sovjet. Idag i mitten av 90-talet importerar landet sitt från den som kan ge det bästa priset på marknaden. Då bestämdes allt av centralmakten i Moskva. Arbetstakten? Man kunde lätt se att maskning nog var ett normalt tillstånd. Ingen kände något ansvar för sitt arbete, utom möjligen höjdarna, som tjänade en rejäl hacka på att arbetarna var så kraftigt underbetalad. Så var Sovjetsystemet enligt historieböckerna och senare tiders skildringar. Efter systemet fall.

När sovjetiska tullen passerades denna vinter sköttes allt förvånansvärt snabbt. Hade förväntat mig, som så mycket annat jag hade sett och visste om, en nära nog stillastående kö. Efter att ha fått pappersdokument, troligen någon bekräftelse på mitt visum, instoppat i passet, genomlystes mitt bagage snabbt utan problem. Minns att passet aldrig stämplades. Tjänstemännen studerade mig från topp till tå med en stel och känslokall blick – kanske likgiltig istället, svårt att se skillnaden. Var ändå mycket nervös. Kunde nu inte vända tillbaka. Så mycket som jag hade läst i skolböckerna om det totalitära förtryckande sovjetsystemet. Det oräkneliga antalet deporteringar till Sibirien efter kriget. Filmerna som visade ryssarna som oberäkneliga och hotfulla.

Nu stod jag här framför dem med ett turistvisum. Flera personer stod vid sidan av och följde processen med trötta ögon. De, till övervägande delen ryssar, var klädda i grå skjorta och jacka, med gröna axelklaffar och något sovjetiskt märke på ena fickan, samt en brun slips. Byxorna var bruna med gröna revärer. Hatten brun med en grön rem runt om, samt med det sovjetiska statsvapnet längs fram. Nerverna spelade mig ett spratt. Det var ju ett kommunistland, som jag besökte. Bara något år tidigare, hade jag för första gången i mitt liv lämnat tryggheten i min hemstad.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
arnefredriksson
7 jul 19 - 19:09
(Har blivit läst 49 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord